måndag 30 november 2009

När man omvandlar idioti till genidrag.

Jag sitter i styrelsen i skolans Föräldraförening.

I ett svagt ögonblick kom jag med en genial idé för att lösa ett problem.

Det medförde att jag i nästa sekund åtog mig att sammanställa alla skolans föräldrars emailadresser (bra mening där kände jag).

640 st.

Alltså. Vi pratar inte om att kopiera lista hit och lista dit.

Vi pratar om att s a m l a in allas adresser by hand så att säga.

Så jag har svurit en del den senaste tiden.

Tills jag stötte på ett namn på en förälder i klassen intill talibanens.

Den lilla pappsen visst jobbar som plastikkirurg.

Se där ja.

Tror visst att det ska minglas lite extra på den kommande festen.

Om tv-såpan "Ullared"

Sitter och jobbar och lyssnar på 5:ans "Ullared".

Vi hör just nu Susanne.

Susanne "gillar att lyxshoppa i Ullared".

Vänta sig lite här nu.

Missade jag nåt när jag var där i somras?

Om att maila till DUX.

Idag har jag mailat till chefen på DUX.

Redan i andra meningen talade jag om att jag är en ragata.

Lite längre ned meddelade jag att jag inte kommer att acceptera nåt erbjudande om att få en ny bäddmadrass till ett rabatterat pris.

Att om man lagt ut 70 000 kr på en säng så förväntar jag mig att man kan tvätta madrassen. På ett eller annat sätt.

Jag förväntar mig inte att nån klåpare har sytt fast ett "Kemtvätt"-emblem, och att nån annan klåpare sen ska tala om att "oj, den var visst felmärkt."

Jag kanske skulle ha lagt till att jag ska ha mens inom kort.

Ungefär samtidigt som deras eventuella: "Tack för ditt mail men vår policy är att inte hjälpa korkade kunder som betalar en förmögenhet för våra sängar" kommer.

Be my guest säger jag bara.

Om att bidra till Vägverket.


I Stockholm har vi vägtullar där maxavgiften är 60 kr per dag.

Tur är det för jag toppar 100 spänn redan nu, 11.30.

söndag 29 november 2009

Om att blir frisk. Men inte idag.

Maken har släpat sig ned till soffan.

Jag yr omkring och sätter upp julprylar.

När jag tar en paus noterar jag att han är djupt försjunken i en film.

En amerikansk film som handlar om att alla människor blir smittade av något jättefarligt och sen tar livet av sig.

Han är nog sjukare än jag trodde.

Om att vara en elak fru och en elak styvdotter.

Tonåringen befinner sig hos sin far.

Och tack för det eftersom jag därmed kan sova i hennes säng i väntan på att chäääfen för DUX ska komma hit med en ny madrass.

Nåväl.

Tonåringen ringer och jag berättar att maken är sjuk.

Hon börjar asgarva.

Här är det lätt att tro att det är en elak unge jag har, men hon har varit med i ett antal år.

"Vadå, har han 37,8, eller?"

Jag talar om för henne att han redan nu meddelat att han är för svag för att jobba i morgon.

Nu skrattar hon så att telefonen åker i golvet.

"Mamma, usch vad vi är elaka. Tänk när han blir sjuk på riktigt, alltså allvarligt sjuk, då kommer vi ju inte att tro på honom och då kanske det är försent."

Så vi bestämmer oss för att ta det här på största allvar.

Jag lägger på och tänker att jag nog ska gå upp till sjuklingen om en stund och fråga om han behöver något.

Men först ska jag måla klart. Och hämta upp alla julprylar. Och äta söndagsmiddag hos mamma.

Sen.

Sen ska jag ta på mig sjuksyrrestassen.

Han är ju trots allt en älskad make.

Here we go again.


Jag kommer snart få söka för det här!

Att det ska vara så förbannat svårt.

Modig kvinna.


Bestämmer mig för att vara wild'n crazy och storhandla utan inköpslista. Herrejösses vilket enormt spännande liv jag lever! Raggadabom!

Om att leva i nuet.


Halleluja. Taliban dumpad hos mormor för bygge av pepparkakshus. Som iofs brukar se ut som en rivningskåk när hon dekorerat klart.

Maken ligger och kvider hemma och piper nåt om att han redan nu känner att han är för svag för att jobba i morgon.

Själv andas jag långsamt och insuper ensamhetens sötma. City Gross: here I come!

lördag 28 november 2009

Maken och Robinson.

Maken, kvidandes (och väldigt mycket nära döden) i soffan:

- Jag skulle nog åka ut först om jag var med i Robinson. Eller vänta, kanske inte förresten. Vad tror du?

- Ehh. Med tanke på hur pipig du blir när du är utan mat så skulle du åka direkt.


Jag sa inget om att han skulle ha blivit utröstad redan vid incheckningen på Arlanda.

För mig veterligen så får man inte ha med sig mobilen, som han inte kan leva utan. Och i vilken hålighet han än hade tryckt upp den i så hade den synts på röntgen.

Säg det lugn som varar. Var köper man en ny man?

Efter en timme i sängen på övervåningen kommer Pip-Larsson ned;

"Aj, aj, aj, jag har 38,5. Jag kan inte ligga ned. Jag har legat hela dagen, det gör ont i ryggen."

Han halvlägger sig i soffan intill mig och talibanen.

Och piper vidare.

"Ahh. Öhh, aj, åhh, rör mig inte, jag har ont överallt."

Talibanen vänder sig till mig och frågar diskret om vi har en bebis här hemma.

Själv försöker jag krypa in i datorn och göra mig osynlig.

Heter det match.com, eller finns det andra?

Uppdatering:

- Hur många är det som har dött i svininfluensan egentligen, och är det inte bara män?

- Det är nog svårt att dö i svininfluensa när man har tagit sprutan.

- Jag tror inte att den bet på mig.

Herregud vilken lång natt jag har framför mig.

Jaha. Då har vi krisläge i finområdet. Maken är sjuk.

Jag tillbringar en skön eftermiddag med tonåringen på bio. Väry nice att komma hemifrån.

Och skönt för maken att slippa sin utomordentligt gnälliga fru.

Nu blev det också som så tidsmässigt, att maken skulle "åka på" att laga mat. Så när filmen är slut och jag sätter på mobilen, så är jag föga förvånad över att maken har skickat ett SMS om att jag ska hämta mat från nån restaurang i stan.

På vägen hem får jag order om att åka till Statoil och köpa Alvedon. Jag borde ha anat oråd redan då.

Väl hemma upptäcker jag maken på soffan. Liggandes med frossa under en filt. Och jag inser att jag är stenkörd.

Sen börjas det:

"herregud, jag tror jag har feber" (Ja, det är ju ovanligt när man är sjuk.)
"tänk om jag vetat att jag skulle bli sjuk" (Ehh, jaha, och vadå?)
"jag mår verkligen inte bra" (Denna mening skall komma att upprepas 28 ggr innan kvällen är slut)
"hur kunde jag bli sjuk?" (Alltså, ibland undrar man ju...)

Efter maten säger han:

"Är det okey om jag går från bordet?" Och syftar på att han är så pass svag att han inte har kraft att plocka undan.

Jag inser att hela kvällen kommer föregås av hans målande beskrivningar om hur illa däran han är.

Så därför är jag en mycket slug fru när jag ler och säger: "Men du, är det inte bättre att du går upp och lägger dig i sängen, och vilar?"

Efter hundra år tillsammans så anar han min bakslughet.

"När du är sjuk så brukar jag vara jättesnäll mot dig!"

Here we go again.

Jag kan för mitt liv inte tycka synd om en sjuk man. Jag må vara felvaggad, men det går fan inte. I alla fall inte när det handlar om en vanlig influensa/förkylning.

Och han blir lika sur varje gång eftersom jag totalvägrar att sätta på mig sjuksköterskestassen.

Kan det bli måndag tack.

Myggjagare.


Kom just på varför jag sällan använder dom här stövlarna.

Jag lyfter inte tillräckligt på fötterna varför jag vart tionde steg tar krokben på mig själv.

Det ser något stört ut kan jag säga.

Ajm så smart!


Ska på bio med tonåringen och eftersom jag ALLTID slarvar bort bilen så var jag så fiffig och fotade. Ibland blir jag så rädd för mig själv. Jag är ju så himla smart.

Maken och hans nya hemmaprojekt. Käre Gud. Save me.

Jag börjar tro att det är sant det där med att smålänningar är snåla.

Å andra sidan så är jag inte så bra på geografi så det här kan mycket väl bottna i nåt annat:

Maken har en gammal kompis som bor någonstans därborta i trakterna. Han är i Stockholm varje månad och sover då hos oss ett par dagar.

De pratar alltid business och utbyter idéer med varandra. Oftast är jag inte i närheten.

I onsdags kommer maken till jobbet och informerar mig om att han nu har fått ett hett tips om en apparat som ska vara jättebra, och som han därmed har beställt.

En mojäng som mäter av all elektricitet i huset. Vad det är som drar mycket el.

Och det är ju bra. Förvisso.

Men såna där prylar är allt annat än bra när de hamnar i makens händer.

För här pratar vi om en särdeles dumsnål man.

En man som inte alls har några som helst problem med att köpa en penna för 1500 spänn med motiveringen: "Ameh, jag använder ju den i JOBBET!"

Vi pratar om nån som utan att blinka slänger ut en förmögenhet på att ha en värstingtv i sovrummet "för jag måste kunna se fotbollsmatcherna ordentligt vettu!"

Som lätt skulle kunna ha en sån där gräsklippare som man ÅKER omkring i, á 40.000 kr, på vår 1000 kvm stora tomt. Om det inte vore för att hustrun satte käppar i hjulet när han var i färd med att titta på såna.

Ni fattar.

Samma snubbe drar ned värmereglaget till handduktstorken var och varannan dag, för "det drar skitmycket el".

Och vi ska inte ens snacka om golvvärmen i badrummen. I det ena badrummet har vi marmorgolv och alla som känner till marmor vet att man får frysskador om det inte är uppvärmt.

På entréplanet har jag 7 fönster i en L-formad fil. I varje fönster har jag en lampa. Och eftersom jag inte orkar tända lampa för lampa så har jag givetvis en taimer. Vilket maken har stört sig på hårt i snart 8 år, eftersom dessa lampor är fördelade i 3 rum och "man är ju inte i alla rum samtidigt". Alltså behöver man inte ha alla tända. Suck.

Jag fick igår en föraning om vad som komma skall när han säger: "Ska bli mycket intressant och se hur mycket el dom där lamporna drar."

AMEN FATTA!

När han är klar med sitt projekt så kommer det här huset vara mörklagt. Och vi kommer ha hela källaren full med ved från Statoil.

Jag säger bara: den där kompisen. Han åker också ut till boden.

fredag 27 november 2009

Om att inte vilja bli nådd.


Jag är i norra förorten och tittar på en lokal. I ett kanske inte så fint område.

Det verkar som om polisen har stora problem med ligister här.
Måste nog fundera lite till.
Klicka sig lite på bilden.

Om DUX och kundservice.


Maken sitter i telefon med nån idiot på DUX som säger två saker i samma mening: ''Ja, vi har felmärkt madrassen, nej, det är inga problem att kemtvätta.''

De kan tänka sig att ge oss rabatt på en ny madrass. JAG kan tänka mig ett samtal till Sverker Olofsson.

DUX vill att vi skickar ett mail.

Att jag ska.

Och maken tänker jag lägga ut på Blocket. Han tycker att jag är en idiot som inte ger mig och nöjer mig med en madrass från IKEA. Jag talar om att det är som att köpa en ny bil och sätta på moppehjul.

Aldrig att jag ger mig.

Om i helgen. En liten teeser om makens och hans cepeidéer.

I helgen ska jag försöka skriva ett inlägg om makens senaste jävla påhitt här hemma.

Han väntar på ett paket som borde komma vilken dag som helst.

....och det tänkte jag återkomma om. Var så säkra.

Ska först räkna till 10 och sen gömma alla knivar.

torsdag 26 november 2009

Hur man exploderar på Dux. Och på makejävel.

Vi har en Dux-säng.

Dyr.

Men väry nice.

Talibanen kissar i sängen. Dessutom i vår Dux-säng härom natten. Hustru får frispel på maken som inte fattar svenska när hustrun 1000 gånger talat om att madresshelvetet är mycket svår att tvätta.

Maken släpar ned 2x2-meters bäddmadrassen till kemtvätten. Som vägrar tvätta trots att det klart och tydligt står "Kemtvätt".

Make ringer DUX, som hävdar att det visst går.

Kemtvätt vägrar fortfarande, vänligt men bestämt talar de om att madrassen kommer att bli knölig. Och krympa.

Kemtvätt får i uppdrag att kontakta DUX.

Nu ringer Kemtvätt och talar om att DUX har felmärkt madrassen.

Bra så tänker jag.

Tills Kemtvätten fint talar om att madrassen är gammal, typ 5 år. Och då gäller inte Konsumentlagen.

Jag vill här och nu upplysa världen om att makens uppgift idag blir att se till att DUX ger oss en ny madrass.

Annars kommer maken förflyttas från lekstugan och få ett permanent uppehållstillstånd i vår rangliga bod.

Nu måste jag komma ihåg att andas.

Sett på tv.


Har för mig att nåt ska hända i kroppen när man dricker det här.

Ok, I'm waiting.

onsdag 25 november 2009

Jamen då kör vi en för oss som gillar snoppar. Och fattar engelska.



Tack Jenny!

Om gamla kärringar som sätter på unga gambianer.

Tittar på TV3:s realityserie Stockholm-Arlanda, där man får följa vardagen på Arlanda med dess resenärer.

Just nu fokuserar man på Samuel som har gått vilse mellan terminalerna.

Samuel ska åka hem till Gambia.

Samuel har varit och hälsat på sin väninna här i Sverige.

"Väninna"

In my ass.

Om du gillar tuttar. Och fattar engelska.

Okey. Jag kompenserar för föregående tråk-tant-inlägg.

Håll till godo, hehe.



Tack Sus i Nacka!

You've got mail.


Det finns i alla fall några som vet hur man gör en kvinna, ehh..hm, tänkte skriva Kåt, Glad & Tacksam, men så kom jag på att jag inte använder sådana ord, så det får väl bli: himla upprymd.

Fi sa*an vad torr jag låter!

Dagens AHA- boost!

1) Jag har totalt glömt bort hur extremt goda pannkakor jag gör. På heders.

2) Öppnar kuvertet med tonåringens skolfoton och blir genuint förvånad över hur jag har kunnat få en så ända in i helskotta snygg dotter. Även om jag skulle vara objektiv.

...tills jag ser mig i spegeln och kommer på att hon är en exakt kopia av mig.

Eller ja, minus 25 år, gråa hårstrån och 50 kilo då'ra.

tisdag 24 november 2009

När en make får en ny postadress.

Vi har som bekant en sängvätare i familjen.

Los talibanos. Vi pratar kissa i sängen 9 av 10 dagar. Vi står i kö för hjälp. (...och ja tack vi har provat piller och en himla massa andra tips.)

Det här betyder också att talibanen har Sveriges mest tvättade lakan och täcken. Det betyder också att det är strängeligen förbjudet för henne att sova i vår säng. Vilket jag tjatar hål i huvudet på maken om 6 dagar i veckan. På riktigt.

Härförleden glömde maken bort den där förbjudna regeln, så hon kissade ned mitt fina, fina överkast också. Då punkttvättade jag madrassen men upplyste maken om att kisset må vara borta, men det syntes en "kissrand" efter det och fan ta honom för att han lät det ske. (De går nämligen och lägger sig i vår säng så att hon får somna in. Sen bär han in henne när han går ned.)

En enkel regel som vem som helst förstår utan att man behöver använda stora bokstäver.

Härom dagen skulle jag gå och lägga mig och se där, vem ligger på min halva om inte en liten taliban. Klockan 22.00. Jag lyfter på täcket och givetvis har hon kissat. Jag går ned till maken och upplyser honom om att han har lite att göra samt att jag går och lägger mig i tonåringens dubbelsäng, godnatt och tack så mycket. Skitförbannad.

Kemtvätten i sin tur upplyser honom om att man inte kan tvätta bäddmadrassen, varpå maken ringer mig. Jag talar om att jag skiter i vilket, i så fall köper jag ett nytt. Idag.

Maken vaknar plötsligt till liv, ja, det handlar ju om stålar och det språket kan han utantill, så han ifrågasätter tvättrådet där det står "kemtvätt". Men de hävdar med bestämdhet att madrassen inte torkar, då den är för tjock samt att den kommer att bli knölig.

Maken ringer därför Ekerö Möbler där vi köpt sängen och får höra att en ny madrass kostar närmare 10.000 kr. Lägger på och ringer Dux's försäljningschef, som påstår att den visst går att kemtvätta.

När jag kommer hem och han berättar det här så kontrar jag med: "Jamen vad bra, då spelar det ju ingen roll för om den nu blir knölig och inte torkar så får ju Dux stå för en ny, eller?"

"Öhh, alltså, ehhh, hmm, jag vet inte." Sa maken. Och jag undrar om hans intelligens sitter inbäddat i sydligare trakter då jag tycker att det är en självklar fråga att ställa till en leverantör.

Hur som helst så kan han packa väskan ikväll och flytta ut till talibanens lekstuga. Jag kommer gladeligen att eftersända hans post.

Sen kommer jag att sova jävligt gott i tonåringens dubbelsäng (hon är hos sin pappa).

Om prioteringar.


Man är ju tacksam över att se att sjukvården prioterar patientvård framför ordning och reda bland sladdar. Men jag måste erkänna att det kliar satan i mitt sinne för organisation.

Om noja.


Nä, det är ingen gynstol, så kul ska vi inte ha. I en sån här sitter man i när man ska lämna blodprov.

I tider som dessa så är det en hel del som sitter här under en dag. Det får mig att bli aningen nojig. För en gång skull har jag mitt jättelånga hår utsläppt och jag funderar lite: hur troligt är det att de torkar rent nackstödet efter varje patient? Jag är skiträdd för loppor och annat skit så när jag sitter likstelt längst ut på kanten så låter jag sköterskan tro att jag håller på att bajsa på mig av spruträdsla när hon säger att det går bra att slappna av och luta mig tillbaka.

Skulle inte tro det va!

Om att få det att gå ihop.

Idag ska jag på två möten före klockan 12.00.

Klockan 13.00 ska jag på ett halvdagsseminarium på Stockholmsmässan.

På förmiddagen befinner sig maken på årets viktigaste möte. Som kommer ta ett par timmar.

Det är tisdag.

Och talibanen är sjuk.

Hej och hå vad jag inte får det att gå ihop.

måndag 23 november 2009

När någon däruppe visar tecken. Eller var det regeringen...


Hela eftermiddagen har det känts som om jag har glömt nåt skitviktigt. När jag ska betala bensinen får jag en uppenbarelse bakom expediten: Alvedon. Oh my God vad jag kommer bli storkund här!

Premiär. Gott, gott, gottigottgott.


Maken och jag delar på dagen. Jag passar på att ta en snabblunch i flytande form. Nu ska jag knarka Julmust i en månad. Halleluja.

Låtom oss bedja.

I torsdags fick talibanen första svininfluensavaccinet.

Igår kväll ville hon gå och sova klockan 18. Not a good sign.

I morse var det feber.

Ringde till skolan och sjukanmälde. Och fick informationen om att några i klassen har, eller har haft, konstaterad svininfluensa.

Se där ja.

Nu ber vi till högre makter att det bara handlar om lite lätta biverkningar.

lördag 21 november 2009

Goda gener, men inte mina.

Maken har lite kvalitéer. Faktiskt. Ja, till skillnad mot chefen alltså.

T ex så är han en sån där jobbig jäkel som jämt vinner (så länge en viss person från SF Film, som läser här, är med, för då är han torsk... hej Frank!).

Är man med i lagtävlingar så skall man alltid se till att hamna i makens lag. Annars är man rökt.

Och så är han bra på att räkna. Man kan säga att han är jävla geni när det kommer till allt med siffror.

Så för att balansera upp det hela så har han gift sig med ett siffermiffo. I'm talking serious miffo här.

Nåväl.

Jag sitter och spelar Yatzy med min dotter. Som får Yatzy (dvs full pott) tre gånger under fem spel. Plus att hon vinner alla omgångar. Och är den som är blixtsnabb på att räkna när poängen skall sammanställas.

Nä.

Det är inte 18-åringen jag spelar med.

Jag är utklassad av en 6-åring.

Hur var det nu, man får inte aga barn va?

Och vem ska straffas hårdast?

Åkte och storhandlade med talibanen och tonåringen.

Maken var kvar hemma och tar emot alla kassar när vi är tillbaka, med en mobiltelefon tryckt mot örat. Jobb, jobb, skitjobb. Jag informerar honom om att han är uppackningsansvarig...och talibanvakt...och glöm inte att lägga in glassen i frysen...hej..hej.

Lämnar alltså talibanen hemma med pappa. Med en stor strut innehållande två kulor choklad.

Tonåringen och jag drar till Måleributiken för färginhandling till mitt nya projekt i huset.

Kommer hem 45 minuter senare och de första jag ser är glassen som står på köksbänken. Amen så himla bra.

Tittar ut i vardagsrummet och ser talibanen i soffan. I jeans. Utan tröja. Droppa sig lite chokladglass på tröjan, inga konstigheter. Tänker jag.

Tills jag ser alla 14 chokladfläckar i den beiga soffan. Som någon med nöd och näppe försökt undanröja.

Sen noterar jag en före detta vit disktrasa som tittar fram bakom ena soffkudden.

Och maken har fortfarande den förbannade mobiltelefonen intryckt i hjärnan.

Sa jag att jag ska ha en ny soffa till jul?

Det här är i särklass den bästa reklam som gjorts. Gåshud I tell you.



Närmare 650 personer som sjunger!

fredag 20 november 2009

Manliga lösningar.


På fredagar är maken ansvarig för middagarna i huset.

Need I tell att vi sitter på restaurang just nu?!

Och jag kan tala om att det inte är första gången i år.

Don't use the brain. Too often.


Är ute och kör runt till våra butiker ute i de norra förorterna. Är 30 min hemifrån och har lite bråttom hem såhär på fredagseftermiddagen. Tänker att jag ska ta en genväg hem. En jag aldrig har provat förut.

Nu, 40 min senare, och halvvägs framme tänker jag att jag ska sluta och tänka så förbannat.

torsdag 19 november 2009

Jag är fortfarande sur. Och tror att man blir uppmuntrad.

Skithumör hela dagen.

Har varit borta från kontoret större delen av dagen så när jag nu kommer hem och laddar ned mailen så kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. Ett mail från maken;

"Hej, Jag har älskat dig så länge."

Först hinner jag tänka: "Eh, vadå "Hej", är det nåt jäkla rollspel han tycker vi ska börja med?

Sen läser jag vidare:

"Det kommer extra till alla butikerna, den går så bra så att jag beställt extra.
Mvh
XXXX"


Nu ser jag adressen på mailet. Till butikscheferna med kopia till mig.

Jaha. Det var en film till våra videobutiker det handlade om.

Jamen okey.

Bra tack, då vet jag.

onsdag 18 november 2009

Och vad är det för fel på chefen nu då?

Jag har haft "förmånen" att ha sluppit chefen idag. Han jobbade hemifrån halva dagen och när han väl dök upp på kontoret, så hade jag redan dragit.

Sådana dagar är liksom ett halleluja-moment.

Men från lunch och framåt så gick dagen bara utför.

När jag har såna dagar så slår det aldrig fel; det blir verbalt slagsmål mellan mig och maken. We are talking world war 3 här.

Och jag leder än så länge budgivningen på Mix Megapols New York-resa för män.

Så jag vet inte om det är den som lockar, men maken har varit som sammet i truten idag. Och då har jag puschat på the envelope som det så fint heter på engelska. Jag har tänjt rätt bra på gränserna alltså.

Till exempel så fick jag ett tokspel när jag upptäckte att han inte hade betalat en leverantörsfaktura igår, som han lovat göra åt mig. Jag väntar en större sändning varor och hade mailat leverantören om att det var panik och yes, off course, we will transfer the payment tuesday.

Så när jag upptäckte det här skickade jag ett mail till chefen, jag var fly förbannad;

"..och för övrigt tänker jag inte komma till kontoret förrän du har betalat fakturan."

Åh jäklars vilket hot liksom.

Men det tog trettio sekunder, sen var den betald.

Och vad jag än försöker hetsa upp honom med så funkar det inte. Jag får bara mesiga svar, och "självklart älskling" tillbaka.

Nåt är fel. Han är aldrig trevlig mot mig en hel dag i sträck. Inte i egenskap av chef i alla fall.

Hmm.

Han har bergis träffat nån ny.

När man vill deleta dagar.

Igår var det skrivarkurs och vi vet ju alla vad det innebär:

Jag är som ett jäkla åskmoln i 24 timmar.

Idag var jag nära på att få ett cepespel på någon i min närhet. Nä, för en gång skull var maken inte inblandad.

Jag var så heligt förbannat att jag var tvungen att packa ihop mina pinaler och dra från kontoret. Och göra nåt helt annat.

Sen hämtade jag en dum unge i skolan. Nä, inte dum, f'låt, men en unge på extremt dåligt humör. Som hade stått ute och "duschat" under nåt (avlopps?)rör från skoltaket. Som inte innehöll det renaste vattnet direkt. Så in med en lerig unge i min bil med beige klädsel.

Ikväll har jag mitt andra styrelsemöte i skolans Föräldraförening. Och kommer att få skämmas då jag inte ombesörjt det jag så jävla kaxigt åtog mig att göra.

Herregud. Varför kan man inte bara; poff, poff, bort med den här dagen.

Och ge mig en miljon så att jag kan dra härifrån en stund.

tisdag 17 november 2009

När man är en god hustru. Så här i novembertider.

Maken är utsliten.

Mix Megapol har en tävling nu. Om att åka med Adam och Anders Timell till New York och titta på NHL-hockey.

Maken gillar sånt.

Så jag går in och nominerar.

Fast med tanke på att jag aldrig vunnit något i hela mitt liv så har jag inte några större förhoppningar.

Men igår drog de igång en budgivning i Ronald McDonalds anda. Man kan köpa in sig en plats i planet.

Och jag gillar att köpa saker.

Jag hör att budet ligger på 3000 kr, så jag slänger raskt in 10 000. För det är han väl värd. Trots att han suger på att jaga råttor.

Nu när jag går in på deras hemsida så står det att högsta budet är 10 000 kr och jag bara hoppas att det är jag och ingen annan.

Med lite tur så kanske man får en makefri helg om ett par veckor.

Ujuj vad man kan handla fina julklappar till hustrun i Nävjårk.

Uppdatering: Hoppsan, jag fick visst lov att höja budet.

måndag 16 november 2009

söndag 15 november 2009

..forts: När inte hissen går ända upp.



Ser ni makens home made kil? Han har alltså snickrat till en kil och tryckt ned i hålet.

'Nu jävlar kan dom ju glömma att dom ska in här!'

Jag har inte mage att tala om för lilla företagsledaren att råttor är gnagare. I morgon ringer husfrun Anticimex.

Ghost Buster


Minns ni mössen i bastun a.k.a makens vhs-förråd?

Nu, en månad senare har maken samlat mod och satt på sig Ninjadräkten. Dvs diskhandskar med volanger. Och konstaterar att det inte handlar om små rara möss utan om råttor. Och spindlar, makens största fobi.

I detta nu hör jag: ''FY FAN!' PANG, PANG, ''AMEN FY FAAN I HELVETE!' PANG, PANG. Han slår sönder spindlar med en hammare. Och påstår att råttorna minsann har hittat hotellet of the year.

Talibanen skriker uppifrån att han måste betala för alla svordomar. Han fortsätter att gasta: 'Kan man inte hyra en jävla gangsterkatt, eller nåt?!' Sen går han in i garaget: 'jag ska fan snickra ihop en en kil och trycka ned i hålet!'

Jag och tonåringen sitter i mitt hobbyrum intill och skrattar så att vi gråter.

Herregud så jag älskar min man! Han är helt rubbad. For real.

Störda människor, dvs maken.

Maken gillar att titta på film.

Det gör jag också.

Men det finns två stora problem med honom:

Han skulle aldrig i livet kunna tänka sig att titta på två rullar efter varann. Varför göra nåt sånt wild'n crazy liksom....

...och han har en allvarlig hjärnåkomma när det kommer till att filmen är slut: han måste lusläsa eftertexterna. Störd, störd, megastörd.

Alltså. Vi pratar eftertexten rullar, sen ska det stoppas eftersom han missade nåt, "spola" tillbaka, kolla igen. Texten rullar. Jävligt långsamt as you know. Oj, missade nåt igen, stanna, spola tillbaka.

Så där håller han på. Och jag blir helt jäkla galen. Så jag reser alltid på mig och går.

Igår skedde ett mirakel. Vi tittade på första delen av Johan Falk-filmerna. Precis när filmen var slut så frågar jag om han inte kan tänka sig att se en till.

Jag tror tamejfan taket rasade in när han sa ja. Halleluja liksom.

MEN.

Gissa om han först skulle penetrera eftertexten.

Jag ba': "Amen alltså, MÅSTE du se det där, du kan väl kolla på dom efter nästa film?"

Han ba' "Jamen det fattar du väl att det inte är samma!"

Nej, det fattar inte jag. Okey att nån enstaka sponsor lagts till, men what the fuck liksom.

Hur som helst. Maken undrar om vi verkligen ska se en rulle till, om vi inte ska vänta till i morgon med den, att vi skulle bli för trötta, men jag var påstridig. Här skulle f-n kollas film nu när jag ÄNTLIGEN lyckats övertala honom.

25 minuter senare låg jag och sov i min säng.

lördag 14 november 2009

När man vill att tiden ska gå fort.

Idag har det fisits och shoppats.

Först en tripp in till Efva Attling-butiken. Maken tyckte sig ha hittat ett fint halsband till mig.

Ända tills han noterade priset om 28 000 riksdaler. Då var det plötsligt inte så fint längre. Asså, vaf-n är det med män? Det där ska sitta i generna liksom. Det är varje moders uppgift att uppfostra sin son till en god hustrun-är-värd-många-presenter-no-matter-what-make.

Sen fick taliban plötsligt ont i magen och var tvungen att "ha nåt i magen annars kommer jag att kräkas". Så vi sladdade in på en mack och tryckte i oss varsin korv. Very nyttig familjelunch.

Dagens mission var:
mössa och stövlar till taliban
skor och byxor till make
jacka, byxor, stövletter och stövlar till husfrun

....och vadsomhelst till tonåringen.

Resultat:

stövlar till taliban
byxor och TVÅ par skor till maken
stövletter till frun

...och inteettskit till tonåringen.

4 timmar med en taliban som vart tredje minut sa: "jag vill hem, jag vill hem".

Tonåringen lät meddela att om hennes lillasyster hade varit någorlunda i närheten av hennes egna 18 år, så hade det blivit slagsmål dem emellan. "Det finns INGEN som kan tjata som den där ungen!"

Maken svävade på moln. "Äntligen fick jag häcken ur vagnen och köpte dojjer! Så, nu åker vi hem, jag måste jobba!"

Husfrun bestämde på stående fot att nästa inköpsrunda sker ENSAM.

Inte en käft ska med.

Om att äta bönor. Plenty.

Jaha.

Då kan jag meddela omvärlden att vi nog behöver tapetsera om i sovrummet.

De har liksom krullat ihop sig.

Av någon märklig anledning.

Och när jag vaknade så fattade jag först inte varför maken hade gasmask på sig. I form av en kudde intryckt i ansiktet.

Det var väl bara snällt av mig att dela med mig lite av min Libanon-tripp.

Eller?

fredag 13 november 2009

Och jorden runt-resan slutar i


Libanon. För första gången äter jag libanesiskt. Mycket bönor. Det blir nog fisfest imorgon är jag rädd.

När jag ändå är igång.


Så kan man ju passa på med ett Irlandsbesök..på Norrmalm. I'm so berest. Yes I am!

..och min resa fortsätter..

Igår var jag en sväng till Turkiet, för att avsluta dagen med en tur till Islamabad. Varsin förort, i varsin ände av Stockholm alltså. Såna ställen där man inte köper frukt på annat sätt än från det lokala torget. Herregud så långt hemifrån finknipområdet och Sveriges dyraste ICA (på riktigt alltså) där vi andra idioter handlar.

Idag tog en tripp till New York, dvs Södermalm i Stockholm.

My Godness. Jag är mycket sällan på Söder. Av Stockholms "malmar" så är det Östermalm som gäller för min del. Pga jobbet. Inget annat.

Jag är inte alls van vid gatupredikanter, försäljare av diverse prylar, turister som frågar efter vägen, polis- och ambulanssirener, nån dåre som står och sjunger psalmer så att det ekar mellan husväggarna, palestinasjalar, avslappnade människor, goth-ungar, glamrockers.

Så jag kände mig lite lätt mal placé när jag kom trippandes med lilla LV-väskan, kaninhalsduken och den obligatoriska svarta höstrocken från Massimo Dutti. (Men självklart med en blus under från Ellos. Man har ju sina rötter liksom.)

Nä, jag är van vid att stirra ned i marken eftersom man på Östermalm låter hundarna bajsa fritt överallt. För där är man för fiiin för att ta upp skiten.

Hur som helst så intogs det en 3-timmars lunch med Finnpajsaren/Jonna. Mycket rolig tjej och tillräckligt störd för att passa mig och de bloggdårar jag börjat umgås med.

torsdag 12 november 2009

Om att resa i Sverige.

Idag har jag först varit 5 mil norr om Stockholm, för att sen åka 5 mil söder om Stockholm.

En sak slog mig.

Kan någon tala om för mig varför man ska slänga ut 7.000 spänn på en chartertripp till Turkiet, när man bara behöver åka som jag gjorde idag. It's a whole new world kan jag berätta.

Fast det är klart. Det var ju inte så mycket sol då'ra.

Ska väl vara för det då.

På villovägar.


Det är första gången jag är inne i en Willysbutik. Men bara för att det är kallt ute och för att jag väntar på att mötet i lokalen intill ska börja. Och det är också första gången en affär hälsar mig välkommen på ett gäng språk. Nä, jag är 5 mil hemifrån. Väry långt från finområdet. I'm a globetrotter, yes I am.

Mitt nya kontor.


Jag har upptäckt att jag spenderar mycket tid i bilen. Så även idag. Har möte med maken samtidigt. Passar på att fika. Det är en av mina bättre egenskaper. Att fika alltså.

onsdag 11 november 2009

När man känner igen någon på tv. Som man sexat med.

Det här inlägget har jag avsiktligt väntat med att skriva. Jag ville att det skulle gå många veckor så att ingen kan ta reda på vem det är jag skriver om, hehe.

Tro det eller ej, men jag hade ett liv före maken och exmaken. Ett, hmm, hur ska jag uttrycka det? Intensivt verkar vara ett bra ord. Och jag hade en många järn i elden.

I alla bemärkelser.

På den tiden var jag nämligen snygg som attan.

För ett tag sedan så sitter jag och tittar på ett tv-program när jag plötsligt inser att mannen som programmet kretsar kring, har jag delat lakan med. So to speak.

Först reagerar jag över namnet som visas i bild. Mucho ovanligt. Sen tittar jag på snubben. Som är 100% gråhårig med lika grått skägg. Jag får inte riktigt ihop det. Det är en gubbe. Jag har, ehh, hade förvisso en tendens att få ihop det med äldre män, men den här!

Så när jag halat upp fjärrkontrollen ur halsen, som jag i ren chock höll på att svälja, så inser jag ju även något annat: om HAN ser så där jävla gammal ut, vad gör då inte jag?

Den här snubben träffade jag under något halvår, minns inte så noga mer än att det var pretty intensivt. Jag minns däremot att det alltid var strul. Han kom inte på uppgjorda tider, han kunde bara sova kvar ibland. Och så vidare. Men han var sjukt jävla angelägen. Och man ska komma ihåg att på stenåldern fanns inga mobiltelefoner. Hur som helst, han var aldrig ämne för något långvarit från min sida. Jag hade bara kul, så han dumpades när jag hade lekt klart.

Very well. Jag tittar på programmet och plötsligt kommer en fru in i matchen, chock nummer 3: hon är mycket lik mig.

Så jag skrattar lite. Eller nä, jag skrattar som f-n.

Tills jag sätter en ostbåge i halsen när barnen presenteras. Jag räknar på fingrarna. Dessa små raringar var i 25-års åldern. Han var med andra ord väry much gift när det begav sig. Hmfrpmf.

Undrar om man ska röra om i grytan och gå in och adda snubben som vän på Facebook?!

Och det helt sinnesjuka är att han på sätt och vis finns i min närhet, och har så gjort i flera år, men slumpen måste ha sett till att jag, tack gode Gud, har missat honom.

Nä fan, ibland önskar jag att jag hade tv-fria kvällar.

"Vahettere"

Alltså.

Om man ska försöka sälja något till mig så kan jag meddela att människor som säger "vahettere" som vart fjärde ord går

FETBORT!

..och det är ju synd eftersom jag skulle kunna ha köpt produkten/tjänsten annars.

Det här med november.

Är det bara jag som tycker att allt är skit just nu?

Ny man, nytt jobb, nytt jävla liv tack.

måndag 9 november 2009

Det händer BARA mig. Tamejfan.


Jag har för det mesta glasögon, även om jag egentligen är linsbärare. Och efter år av missbruk av nicotintuggummi så är jag nu på ''avgiftning'' med vanligt tuggummi. Dock har jag inte kommit längre än att jag på fullt allvar tror att jag kommer dö om jag inte har mina Extra i fickan.

Idag har jag kört runt till alla butiker. Många mil. Astråkigt. Lyssna sig lite radio, tugga sig lite...eh..många tuggummi. Plötsligt upptäcker jag att de tagit slut. När jag kommer in i en av butikerna får jag för mig att jag ska vara lite wild'n crazy så moget greppar jag ett paket Hubba Bubba på vägen ut.

En stund senare har jag skitkul på motorvägen. Tävlar med mig själv om hur stora bubblor jag kan blåsa. (Ja, jag säger ju att jag hade tråkigt!) Sen händer allt i slow motion: jag sätter plötsligt ett världsrekord och gör en megabubbla, som sekunden efter smäller och lägger sig som en smet över ena glasögat. Jag ska slita bort det eftersom jag inte ser när jag kör, men råkar få in fingret innanför glasögat, samtidigt som handen får en spasm utåt. Glasögonen flyger av och landar på passargerarsidans golv.

Alltså, jag ser inte ett skit utan glasögon så jag får panik eftersom jag kör på motorvägen. Kör åt sidan, stannar, plockar upp dom och trycker på mig dom. Med tuggummi fortfarande fastkletat. Medan jag kör så försöker jag få bort skiten och lyckas. Dock är glaset helt kladdigt och putsa med tröjan går inte så bra då det är specialglas, det resulterar bara i att jag ser mycket suddigt, men hjälpligt.

Sladdar in på skolan och försöker diskret påkalla talibanens uppmärksamhet.

Jomenhej vad det inte gick. Talibanen meddelar hela skolan om min ankomst varpå två fröknar kommer fram och snackar. Jag står där och försöker undvika att tänka på hur grisig jag ser ut och att det var just i den här skolan Kronprinsessan Victoria gick i.

Sensmoral: ge fan i att tugga tuggummi när du kör bil.
Hett tips.

Ujuj. Dyra vanor. Men who gives a shit?!

Jag tyckte att den där Dom Perignon-champagnen som vi drack i fredags var osedvanligt jäkla god.

Så jag rasslade förbi Systembolaget idag för att köpa en flaska till helgen.

1169 kr. Som hittat.

Det måste ju vara ett skämt. Ska man inte kunna dricka sånt oftare än vid speciella tillfällen? Eller som det stod på infolappen: "..som aperitif." Det var ju fan att ingen sa det i fredags.
Då hade jag ju kunnat fördela den över hela helgen liksom.

Så efter den här, så håller jag mig till Gula Änkan. Dessutom stod det uttryckligen på hyllkanten att användningsområdet var "som sällskapsvin".

Och eftersom jag är tvilling så tänker jag sällskapa med mig själv.

Maken får dricka öl.

Sa jag förresten att vi kommer äta väldigt mycket blodpudding framöver?

Jag är ju trots allt huschef.

söndag 8 november 2009

När löven faller. Och toalettbesök.

Idag kom jag på varför jag inte gillar att träden är helt nakna nu.

Eller för att vara lite mer sanningsenlig:

Då tonåringen och jag båda lider av kort minne när det kommer till hur årets första test av pepparkaksdegar smakar, så var jag tvungen att ta ett varv till idag.

För att verkligen vara på den säkra sidan att gårdagens resultat av Skogaholmsprovet var så äckligt som det var.

Man kan också säga att det var pay back time vad beträffar magens åsikt om det hela. Vi har alltså hamnat på avdelningen toalettbesök. Och odören my people, o d ö r e n.

Så när jag för femtioelfte gången besöker badrummet på entréplanet och råkar titta ut genom fönstret, minns jag att det är vid den här tiden på året som man måste ha panelgardinerna fördragna dygnet runt.

För hela dagen idag har jag bajsat så att halva finområdet kunnat beskåda mig.

Grattis idiot.

En liten passus. Om hon, den där spybönan i Uppsala.

Jag vet att det är många här som även läser Linda i Uppsala, Innandufanns. Och jag får en del sms.

Så jag tänkte bara tala om att hon fortfarande är inlagd, och kommer så bli ett tag. Hon har kräkts sönder sin mage och får inte äta och dricka då magen måste vila.

Dock är det en seg jävel så jag gissar att vi kommer att få dras med henne ett tag till.

Uppdatering 10/11:

Kräklan kommer förhoppningsvis hem i helgen med stränga förhållningsorder om att ta det lugnt. Problemet tycks vara att de verkar ha glömt bort att be henne vila munnen också.
För det är fanimej inget fel på den direkt, det kan jag intyga. Så jag gissar att hon har pratat hål i huvudet på personalen och att det är den egentliga orsaken till att hon får åka därifrån: de vill helt enkelt bli av med henne!

Nä, skämt å sido. Hon är lite bättre och vi vet ju alla hur ansträngt Landstinget har det. Plus det faktum att hon är uttråkad.

20.20 söndag kväll. En hälsning till er från Linda:

"Hälsa alla massor från mig!"


Om att stå på knäna. I några veckor.

Gjorde en liten inventering av vad jag behöver köpa upp mig på akut, när det kommer till fejset och dess omvårdnad.

Och eftersom jag använder i.d. Bare Minerals och MD Formulations grejer så är det mycket billigare att beställa det från England.

3.174 kr.

Maken, som undrar vad det är för fel på tvål, vatten och krämer från City Gross kommer att gå i taket.

Så nu ska jag ned till källaren och leta efter knäskydden.

Fars Dag och andras bajs.

Som traditionen bjuder så brukar jag och talibanen smyga upp, fixa frukostbricka och uppvakta maken.

År efter år.

I morse vaknar jag tidigt och smyger ned. Tänker att talibanen kommer när hon vaknar.

Det går en stund och sen hör jag golvknirr i hennes rum. Fram och tillbaka. Tiden går. Jag sitter i vardagsrummet som ligger under vårt sovrum och hör inget knirr där, så jag undrar vad som händer när jag inte hör några steg i trappan.

Nån minut senare kommer maken. Med händerna fulla...

...av bajs: "Ehh, kan du komma, hon har bajsat ner sig överallt.

Nu är det så här va. Jag kan ta mycket men BAJS går fetbort. Är evigt tacksam för att blöjeriet är passerat så jag svarar: "Nä, aldrig i livet!"

Men jag följer efter. Lite på avstånd. Och stanken som börjar i trappan är outhärdlig. Jag går in på hennes rum och förväntar mig en bajskavalkad på hennes rosafärgade väggar och på alla gosedjuren i sängen, men det SÅG fint ut. Lukten däremot, jesus, hade han matat henne med en kamel igår, eller?!

Öppnar badrumsdörren där maken står och försöker skölja bort allt bajs ur pyjamasbyxorna medan talibanen står i duschen. Man kan säga att vår taliban är bajsbegåvad. Det har hon alltid varit. Det vill säga: hon bajsar större mängder än en vuxen. På riktigt.

Hon ger mig en detatljerad version vad som har hänt. Att hon måste ha bajsat på sig i sömnen och att hon inte märkte något förrän hon vaknade och skulle pilla sig i rumpan och fick handen full med bajs. Jag håller på att spy och säger att jag går ned och väntar på henne.

Då kommer hon på att det är Fars Dag. Jag säger att vi ska låtsas att det här inte har hänt och att pappa får gå och lägga sig igen.

Asså, när han har städat rent allt bajs så klart.

Jamen grattis på Fars Dag då alla fäder! Här i finområdet kommer dagen gå i bajsets tecken då det luktar äckelbajs i hela huset nu.

En romantisk kväll med maken.

Alltså jag vet inte vad ni pysslar med därhemma i stugorna men här i finområdet gör vi avancerade grejer när vi ska ha lite quality time, jag och maken.

Som att ligga i sängen och kolla in världsmästarfinalen i tungviktsboxning.

...hm...

Något säger mig att det finns andra saker man kan göra.

lördag 7 november 2009

Och med åldern försvinner minnet.


Ska på födelsedagskalas på en restaurang. Precis innan jag ska ut genom dörren kommer jag på att jag har glömt parfym. Svinstressad springer jag upp till badrummet och drar fram parfymlådan från hyllan och se där: parfymen från Bvlgari, det var länge sen! Sprut, sprut och järnet iväg.

I bilen håller jag på att spy, och kommer ihåg varför det var länge sen: den stinker koskit. Det är tredje gången jag gör samma misstag.

Note to self: släng för helskotta!

När man har en osedvanligt smart fru.


Vi har femtioelva träd plus en ek, modell gigantus. Huset är mitt, trädgården är makens, som med åren kommit att hata allt vad löv heter.
Hustrun kommer plötsligt på att det snart borde vara dags för Gatukontorets årliga lövsugning i området.

Maken fattar galoppen och ser snabbt till att en miljard löv förflyttas ut på gatan, i skydd av mörkret, så att inga grannar här i finområdet kan ta honom på bar gärning.

Efterskalv


Skogaholms Pepparkaksdeg smakar skit. Kalorier i onödan som kostar en andfådd promenad. Årets första. Och med tanke på att det inte bara är håret som fladdrar när jag går, så borde jag nog göra det här lite oftare.

He,he.


My precious. My City Gross.

Att inge förtroende.


Det känns inte direkt som om det här haket skulle stå överst på listan om jag ska göra lösnaglar.

Folk med riktig talang.

Ge det här 8,5 minut. Det är fantastiskt. Jag har snott det rakt av från Sandra.

Kseniya Simonova. Hon vann Ukraina’s Got Talent genom att rita i sand på ett upplyst glasbord. Helt makalöst. Hon berättar en saga i sanden och publiken gråter.



fredag 6 november 2009

Holy shit.


Maken har gjort en dunderdeal och vill fira med vänner, middag och bubbel. ''Fast nu kör vi riktiga grejer!'' Jag är ytterst tveksam. Tror jag håller mig till den där änkan faktiskt. Gillar inte färgen på den här flaskan. Men så är jag ju ytlig också.

Maken och svinsprutan.

Jag ska strax ned till källaren och leta fram en hockeyhjälm och ett par hörlurar.

Pip-Larsson, ni vet; han den där jag är gift med... som tror han ska dö så fort han börjar hosta och som jämt gnäller över att jag inte sätter på mig sjuksköterskeuniformen tillräckligt fort när han här sjuk... har precis varit och vaccinerat sig.

100 spänn på att det kommer vara jävligt pipigt här i helgen.

Jag, en loser till chef.


Vi har många butiker och således många anställda. När jag nyss kliver in i en så ser jag en okänd kille bakom disken (butikscheferna anställer). Jag går fram och presenterar mig, varpå killen skrattande säger: ''Mona, det är ungefär 6:e gången du presenterar dig!'' Jag kommer bli vald till Årets Chef. Lätt.

Någon gång ska ju vara den första.


Så där ja. Då ska vi se hur bra det kommer att gå när jag strax ska inta min lunchsallad på motorvägen där trafiksäkerheten kommer i första hand och slabbiga kläder i andra.

Pick one.


Om en butikssäljare, ålder cirkus 25, hälsar en välkommen med: ''Tjaba bruden!'' så är alternativen två: 1) Han skolkade den dagen kursen i hur man hanterar kunder hölls. 2) Jag ser ut som 22.

Mmm. Det måste ju vara alternativ 2, för han var ju trots allt trevlig..

I love kontraster.


Gummistövlar och Chanel passar inte riktigt ihop va?

Och vad svarar man på det?

Vi pratar ofta växtvärk här hemma.

Tonåringen led mycket av detta när det begav sig.

Imorse berättar talibanen att hon faktiskt har växtvärk i snippan.

Ehh. Hmm.

Okey.

När käften glappar..det här med biverkningar. Eller?

03.57 kravlade jag mig ur sängen eftersom mitt huvud höll på att sprängas. Insåg att vi inte hade nån Alvedon i badrummet på sovplanet så jag fick gå en kilometer ned till det andra badrummet. Och för varje steg i trappan ned så förbannade jag mitt spontana infall att ta den här sprutjäveln.

Nu, 09.12, och 5 Alvedon senare så kan jag i alla fall röra huvudet utan att grina. Det är klart gränsfall till migrän.

Men så säger talibanen: "Mamma, är det ditt väderhuvud som har kommit?" Och syftar på min "förmåga" att känna av lågtryck.

Så då blir jag tveksam. Är det sprutan eller har vi snö på ingång?

Fortsättning lär ju följa.

torsdag 5 november 2009

Vaf-n snackar ni om?

Det babblas här i kommentarerna och jag bara undrar,

vad är det för tugg om att man ska ta ytterligare en till spruta?

HUR har jag missat det? Och varför sa inte surkärringen nåt om det idag?!

Ni skojar va?

Gamla traditioner.


Tonåringen kommer hem och är i extas. Hon har från säker källa (kompisar givetvis) hört att pepparkaksdeg nu har landat i butikerna.

Vi har en tradition: i 10 år har vi testat marknadens alla pepparkaksdegar. Alltså, vi håller inte på att bakar och sånt tjafs. Nä, vi frossar. Jag får därför order om att åka och handla.

Jag börjar med vår lokala ICA. Fyra butiker senare kommer jag hem. 300 spänn fattigare men utan deg. För "det har inte kommit ännu, det är ju bara den 5:e november!"

Och eftersom jag har nåt ticks om att man inte kan gå tomhänt ur en affär, så var det bara att plocka på sig grejer och betala. Nästa gång jag ser dom där kompisarna här hemma så ska dom få stryk.

Det här med sprutan.

Förstår inte vad folk pratar om. Jag känner ingenting.

Och jag går fortfarande framlänges.

Det här var ju en walk in the park.

..forts. svinsprutan...

Så där ja.

Då får vi se om det växer ut en tå i pannan om nåt halvår då.

Eller om man börjar gå baklänges.

Vaccin. Och service.

Jag hade tänkt att hoppa över den här sprutan, men varje gång jag går in på internet och min startsida, Aftonbladet, ploppar upp, så regnar det historier om folk som dör.

Så jag bestämmer mig för att spruta mig.

Surfar in på Vårdguiden och upptäcker att vi har en liten, liten, pluttig läkarmottagning rakt över gatan här i villaområdet där vi har kontoret.

Så jag ringer. Och är lika ûbertrevlig som jag alltid är i telefon.

En trött kvinna med finsk brytning svarar:

"Äppelvikens Husläkarmottagning" Och så en djup suck.

"Hej, Mona heter jag. Tänkte höra om ni har vaccin?"

"Ja, torsdag och fredag mellan 14-16. Inget långärmat och vi får se hur stor katastrof det blir." Och jag hör att luren är på väg ner i klykan.

"Men hallå, vänta, vadå, vad menar du med katastrof?"
Och tänker på att dom är sprutnissarna brukar ha grymma problem med mina vener och undrar för en sekund om vaccinsprutan på nåt sätt är större en andra sprutor.

Kvinnan, skitirriterad (här skrev jag först svinirro, men det gick bort..);
"Du, det har ringt ungefär 500 personer idag så jag vet inte hur många som kommer!!"
Med en ton som om jag vore helt jävla dum i huvudet.

Så jag lackar ur;

"Men vet du, du kan få ett tips av mig: det finns TELEFONSVARARE! Där kan du prata in det där monotona som du just rabblade upp till mig, så slipper du låta så jävla otrevlig hörrudu!"

Sen lade jag på luren.

Hur svårt kan det vara liksom?

Jä*la surkärring.

Det här med rutiner. Och hur man slösar bort sin tid.

Av någon konstig anledning så har jag som rutin att varje morgon gå in och rensa historiken i min webbläsare, eller vad det nu kallas för på fint språk. Alltså rensa bort alla internetsidor jag varit inne på. Fråga mig inte varför, har alltid gjort så.

Igår tog jag mig i kragen och skulle äntligen göra en större beställning av ett gäng visitkort, så jag surfade runt efter en leverantör på nätet. Reggade mig som kund och skapade ett konto där jag undan för undan sparade respektive uppgifter för varje person.

Tillbringde gott och väl 3 timmar med denna uppgift. Men jag var sen tvungen att hämta talibanen så jag hann inte fullfölja det. Klickade på spara, och drog.

Glad i hågen sladdar jag upp på nätet nu på morgonen. Bara för att inse att jag inte kommer ihåg vilken hemsida jag var inne på.

Ibland blir jag så stolt över mig själv.

När man får lov att boosta sig själv.

Den här hösten har jag varit osedvanligt mycket ur balanas. Höstens mörker brukar sällan påverka mig men jag tycker att det mesta suger just nu. Och inte hittar jag nån välhängd k** i Kina heller.

Så då blir man lite varm i hjärtat när man läser sånt här, och jag skiter i om det inte är politiskt korrekt att outa det så här;

"Tack. Du är så jävla bra och så unik som en av de varmaste, mest omtänksamma människor jag någonsin träffat. Du tar dig tid för andra, behandlar varenda en med respekt och känsla, lyssnar och förstår och gör du inte det så frågar du för att du är intresserad. Du är bara världens bästa. Puss."

Och då skulle det ju ligga nära till hands att tro att det är makens ord, men nähädu. Det är Tara-Christina. Och jag blir väldigt ödmjuk och tacksam.

Så. Nu blev jag glad igen.

....och alltså är jag inte en sån ragata som maken en gång i veckan vill påstå att jag är!

onsdag 4 november 2009

När man inte har så många år kvar.


Det finns fler än jag som tycker att ålder som börjar med en fyra känns lite ansträngande. Grattis på födelsedagen kära Tara-Christina. You're still ahead of me, hehe!

När man är för snabb med musen. Inte DEN musen!

Jag får en hel del mail.

Plus ett gäng från utlandet.

Och eftersom jag, sen nåt år tillbaka, då och då hänger på en kinesisk hemsida för grossister inom present- och inredning så får jag en del reklammail. Trots att man fyllde alla rutor som fanns om att man inte ville ha nåt sånt skit.

Så under ett års tid har jag fått uppåt 8 mail om dagen om Viagra. Vad nu det har med present- och inredningsprodukter att göra. Kan man undra.

Jag har försökt få stopp på dessa mail men det resulterade i att de numera kommer via min andra email. Alltså att jag själv är avsändare.

Hur som helst så deleatar jag dem varje dag. De ser likadana ut så det är inga konstigheter.

Fick just ett mail. Och av bara farten så klickade jag på det. Och läser följande;

"The longer the stick, the longer you last! http://omtr.skinmaxi.com/"

Först tänker jag: "vadå "longer stick"? Kinesiska ätpinnar, eller vadå?

Sen klickar jag på länken.

Mitt dumhuvud.

Och hamnar på samma jävla Viagrasida som har jagat mig i ett år.

Ärthjärna.

Dagens heta bloggtips från kontoret.

Jobba aldrig ihop med din man.

Gör du det så se till att ha hjälm.

Och öronproppar.

Låt sen bli att slänga chefens skiss på helsidesannons, för att du tyckte att den sög.

För då gastar chefen högt om att han måste ha den, och det är "en kvart till tryck!"

10 min innan har man tömt kontorspapperskorgen i den stora megasoppåsen, så det är bara att vända ut och in på den för att hitta annonshelvetet. Som givetvis låg i botten.

Den skall då scannas från kopiatorn in till servern, för vidare mail till tidningen.

Det KAN vara lämpligt att vid sådana tillfällen inte vara förbannad.

För då missar man lätt att det på annonsens baksida sitter ett tuggummi inkletat.

Och då får man tillbringa 18 minuter med att försöka få bort det från den fina vita duken som sitter på lockets insida och som ser till att pappret snurrar ut från kopiatorn.

Den här skrivarkursen. Och mina ambitioner. Jomenvisst.

Jag noterar en sak.

Varannan tisdag går jag på skrivarkurs.

Och samma tisdagar är jag på särdeles dåligt humör och kan inte blogga.

Alls.

Och igår kunde jag inte hålla mig. Säger till läraren att jag minsann började kursen i tron att jag var nån sorts oslipad August Strindberg i feminin form.

Amen va f-n, ska det va, så ska det va, liksom. Tänkte jag.

Min lilla egohjärna inbillade sig att han skulle nicka instämmande.

Eller hur.

"Det viktiga är att ha en historia att berätta."

Och givetvis tolkar jag det som att det var hans sätt att säga: "Sorry, men skulle inte tro det bruden."

Så nu är jag ännu surare.

Två gånger kvar.

Och jag blir kvar i bloggträsket, 150 miljoner placeringer under Blondinbella, Kissie och allt vad de nu heter.

Knyppling kanske vore nåt?

tisdag 3 november 2009

Det är mycket nu.


Och inte blir dagen bättre av att det är dags för Skrivarkurs. Varannan tisdag, och nu börjar jag undra om jag är här rätt tisdag. Inte en käft är här. Skulle inte förvåna mig om jag är fel ute. Liksom jag i ett nötskal.

måndag 2 november 2009

Väry god mat.


Vad sa vi om måndagar, bra eller anus?!B-)

Efterfesten.


Filmen helt okey. Nu Berns. Den här gången tänker jag inte missa goodie-bagen!

Att vara välkommen.


Helena Bergström hälsar alla välkomna, och just då ringer makejävelns mobiltelefon, vilket inte undgick någon i salongen kan jag säga.

...och det är packat med kändisar...


...och så jag. Fast det är märkligt: ingen vill fota eller intervjua fru Universum. Tack gode Gud för det!

Jomenvisst. Galapremiär.


Så Olika av Helena Bergström. Efterfest på Berns. Hej Måndag.

När man lyder sin man.

Det vankas Egypten.

Och jag kommer inte undan.

När man inte finns.

För ett år sen var jag med i en bloggtävling och vann då ett 13 månaders fritt mobilt bredband från Glocalnet.

Jag har aldrig använt det och har dessutom förlagt det någonstans.

Förvisso tacksam för vinst, men en trogen Tele2-användare. Och eftersom jag är så ordningsam, så skrev jag en uppsägning i förväg. Den har hängt på anslagstavlan sen i januari. För om jag hade missat den 3 månader långa uppsägninstiden så hade jag varit torsk.

Skickar således in detta i mitten av oktober.

Idag ringer deras kundtjänst och talar om att jag inte finns. Någonstans. Bra så, tack hej. Typ.

Inser att något är skumt här och har ingen lust att åka på att betala ett årsabonnemang för något jag aldrig skulle använda, så jag ringer upp dem igen. Hamnar hos nån annan som säger samma sak men ber mig ringa huvudkontoret.

Växelbönan förstår ingenting och vill hänvisa mig tillbaka till kundtjänst.

Jag är ganska gammal så det där tricket gick jag inte på. 25 minuters väntan och prat med fel personer resulterar i att jag får en jävla brinning. En sekund senare har jag marknadschefen i luren, som ber mig maila in uppsägningen till henne, så bekräftar hon den.

Kan ni vara snälla och påminn mig om att jag ska tacka nej till eventuella tävlingar framledes.

...i alla fall om det ingår "gratis" bredband.

Sånt man inte trodde man skulle bråka om.

Maken och jag är osams.

Och varför inte, det är vi ju alltid på måndagar!

Han vill dra utomlands nästa vecka.

Det vill inte jag.

Så jag säger att han ska dra själv.

Och vila upp sig från gnällig fru och krävande barn. Bara njuta, äta, sova och leva.

Alternativt ta med sig talibanen, om det nu skulle vara för jobbigt att vara ensam.

Men då blir han sur.

Herregud. Säg mig den man som skulle tacka nej till ett sånt erbjudande.

Jag hade dragit som en avlöning.

söndag 1 november 2009

Vad man inte gör.


Är på bio med tonåringen. Några applåderar när ljuset släcks. Va, har jag missat nåt, och när började vi med sånt?

Kreativ. Eller nåt annat kanske.


Här ska man ha väldigt klart för sig att vi alltid varit väldigt restriktiva med vilka tv-kanaler som är tillåtna här i huset. När man ser sånt här så kan man ju undra varför liksom.