torsdagen den 30:e april 2009

Talibanen och sossarna.

Igår frågar talibanen om jag ska gå ut och flagga lite.

Först förstår jag inte, utan tror hon syftar på vår flaggstång.

Tills hon talar om att fröken XXXXXX på dagis säger att man ska gå ut och demonstera den här helgen. För det gör alltid hon.

Ehh.

Det känns som att den där provanställningen just gick ut.

Flera fördelar.


När man slutat med Nicotinell och knarkar annat in absurdum, ja då är det bra med egna butiker och omtänksam personal!

onsdagen den 29:e april 2009

Till er nya här! (Mycket välkomna är ni!)

Jag ser att jag har osedvanligt hög trafik just nu.

Tänkte bara säga att jag är upp över öronen kär i min man.

Man måste ha hängt här ett tag för att förstå det.

Däremot behöver man inte ha hängt här alls för att få veta att jag tycker min chef är en idiot.

Oftast.

Och ja.

Det är en och samma person.

Hål i huvudet...

I vårt sovrum så har vi väääldigt högt till taket. Och så har vi träbalkar. Ovanpå dessa balkar har vi byggt en platta för kabeltv-boxarna; Viasat och CanalDigital, samt en arm som tv:n hänger på.

Alltså jävligt högt upp.

Så högt att man måste gå ut i trädgården och hämta stegen, om man vill mecka med boxen.

Således gör maken det när han skulle fixa med nåt däruppe. Och eftersom han är ett tekniskt miffo så gjorde han något så att just Viasatboxen slutade att fungera helt och hållet. Vad vet han inte. Givetvis.

Denna lilla kabelbox kostar cirkus 350-400 kr per månad. Och den avser alltså endast vårt sovrum.

Det är ETT OCH ETT HALVT ÅR sedan som boxen gick sönder.

Och samme man har make att kalla MIG oekonomisk.

Och samme man stänger av handdukstorken för att spara el.

Och samme man stänger av min räknemaskin på jobbet, med motivering som ovan.

Alltså.

Jag bara undrar.

Pojkar från Mars, flickor från Venus.

Jag nattar talibanen 5 år, och vi går igenom dagen på dagis.

-"Mamma, idag på bokvilan, då sa jag till Erik att jag ÄLSKAR honom."

-"Jaha, vad sa han, blev han glad?"

-"Jag vet inte, han frågade bara om vi skulle spela fotboll efter vilan."

När man har jävligt bråttom.

Det KAN vara en bra idé att man lyfter på toalocket INNAN man börjar kissa.

Och BÖRJAR man kissa redan i luften, bara för att man höll på att spricka och strax innan hade problem att få upp/ner brallorna, tiondelssekunden innan ändalykten landar på sittringen... som då ät täckt av ett toalock; jaaaa, då kan ni ju lätt föreställa er vad som hände. Och när jag väl släppte loss så hjälpte inga knipövningar i världen för att stoppa strålen.

Ibland undrar jag om man kan vara lobotomerad utan att man vet om det.

När man pratar slarvigt.

Talibanen;

-"Mamma, kan du inte köpa en sån där moppe med sidovagn?"

-"Näe, det går inte , det är en motorcykel och då måste man ha ett speciellt körkort."

-"Måste man ha det med en moppe också?"

-"Nä, det enda kravet är att man är 15 år."

Tyst i 14 sekunder.

-"Men mamma, hur gör vi då? Du är ju JÄTTEmycket mer, och tänk om polisen tar oss då!"

Andra fördelar.


Som egen kan man lägga sig på mattan under skrivbordet vid svår huvudvärk, och önska livet ur Väderguden. Man bara hoppas att ingen tittar in genom fönstret och undrar vad det är för träskpadda som ligger där!

Min man och vädret.

Jag har "begåvats" med så kallat väderhuvud. För er som inte fattar; jag känner av när det blir väderombyte.

Maken tycker att det är lysande eftersom han då kan beräkna budgeten efter det. Regn = mucho dinares i videobutikerna (för folk hyr film när det regnar you see).

Och eftersom halva businessen består av videobutiker så slår maken på bongotrummorna varje kväll på somrarna. För att framkalla regn. Och varje morgon frågar han om jag har ont i skallen.

Och jag känner nog ingen annan som blir så glad när det spöregnar.

Det verkar som om jag lever med en normal snubbe.

Eller inte.

tisdagen den 28:e april 2009

Att kunna säga förlåt.

Idag när jag hämtade talibanen på dagis så var jag färdig att sätta ett par frimärken i häcken på henne och trycka ned henne i en brevlåda. En gul långt-bort-från-stan-brevlåda.

Men när man några timmar senare öppnar sin mail och det rasslar ned ett meddelande från densamme, well, då blir man blödig igen.

Hej MAMMA FÖRLÅT AT JAG VA SÅ GNELIG JAG VILE GÄRNA TAMED MIG BEATA ELER NEA
MEN VI SKULLE ÅKA TILL KONTORET OCH TREFA PAPPA OCH DU SKULE TILL VIKTVEKTARNA
MEN PAPPA OCH JAG SKULLE JU KÖPA GLASS
JAG ÄLSKAR DIG MAMMA
KÄLEKSÄLSKLINGSDRÅTNINGSPRINSESGULUNGEKÄLEKSMAMMA
XXXXXXX


Jag gillar särskilt det där sista:

Kärleks Älsklings Drottnings Prinsess Gullunge Kärleks-mamma.

Det är då man vet att hon har duktigt med dåligt samvete.

Fördelar.

Det finns ju trots allt någon enstaka fördel att jobba ihop med den man delar säng med.

Som att, när inga andra är på kontoret, kissa med öppen dörr.

Jag gillar att ha sällskap.

Maken är inte lika sällskapsjuk.

FörsäkringsFUCKINGkassan.

Ringer till Försäkringskassan för en anställds räkning.

De informerar mig om att jag har plats 86 i kön.

Vi tar det igen.

De informerar mig om att jag har plats ÅTTIOSEX i kön.

När jag väl kommer fram så får jag prata med någon som inte är född i Sverige.

I couldn't care less. I normala fall.

Men när jag inte på långt när fattar vad människan säger och informationen jag behöver är komplicerad, så är jag tvungen att avsluta, ringa om och hamna i ny kö och förvisso BARA hamna på plats nummer49, då ruttnar jag.

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SOSSELAND VI LEVER I?!!

...och nej, jag är inte rasist...och jag ville inte förnedra honom med att be att få tala med en som pratar bättre svenska....för jag är en snäll människa...... i telefonen...

måndagen den 27:e april 2009

Imorgon kl 16.30

Tror inte att jag ska berätta för Viktväktarna vad min middag bestod av idag.

5 st så kallade Viktväktar-barer samt en diet-Cola. (För er som inte vet: en bar=typ en Snickers)

Bra jobbat idiot.

Nästa Socialförfvaltningen, eller?

I mitt hus lagar man bara en maträtt.

Passar inte det så får det vara.

Dock har familjen tur då de har begåvats men någon som kan laga rätt god mat.

Typ jävligt god mat.

Idag provar jag på något helt nytt.

Ett recept ur en ny Viktväktarbok.

Nån Äggnudlar med olika svampar...lök..ingefära....sambal oelek. Och lite annat tjafs.

Talibanen skall precis sätta rumpan på stolen när hon upptäcker vad som ligger på tallriken.

Hon stirrar på mig och talar om att hon inte äter "sån där mat".

"Nähä, då kan du gå ifrån bordet." Svarar jag.

Hon går raka vägen ut i köket, trycker i sig 3 bananer. Klättar upp och hämtar en skål, som hon fyller med råa makaroner. Ger mig en blick och sätter sig i soffan.

Jag säger ingenting.

För jag har just smakat maten.

Och den smakar skit.

Så jag smyger ut i köket och slänger all mat.

Och ringer till maken och säger att det är restaurangmat som gäller för hans del ikväll.

Jag vinner inte priset som Årets Morsa eller Årets Fru detta år heller.

söndagen den 26:e april 2009

www.hitta.se

Stor idé att ha hemligt telefonnummer när Hitta.se-puckona lägger ut, inte bara adress, utan FOTO på huset man bor i.

Och för säkerhets skull kan man klicka på några pilar för att gå runt huset också.

Jävla krondårar.

...och det var väl en jävla tur att häckfan var 3 meter hög när de tog fotot.....

Jag vill snacka med han som bestämmer vädret.

Större delen av den här gångna helgen har jag tillbringat med att måla talibanens lekstuga.

Vit med grå knutar och grå altan/veranda.

Förresten. Inte "större delen".

HELA helgen.

Nu tittar jag ut i trädgården.

Och ser att det regnar.

Det regnar alltså på talibanens nymålade husjävel.

Det kommer att krävas cirkuskonster för att få henne att tycka att ett grå-vit-RANDIGT hus är det coolaste man kan ha. Faktiskt.

Det blir med andra ord en målarhelg nästa vecka också.

Inte yngre direkt.

Var på fest igår.

Vi var två timmar sena. (Läs: makejävel är värre än en kärring när det gäller spegeln.)

Och jag bara hatar att komma när alla andra har kommit. För då glor alla. Och då ska man gå runt, presentera sig och låta så jäääävla klämkäck, fast man bara vill knäppa med fingrarna så att man försvinner från jordens yta. För givetvis kände vi inga andra än värdparet. Och jag gillar inte att träffa nya människor.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Vi sätter oss ned och äter. Vi är så där tysta som man är när man pejlar läget. Det sitter typ 8 pers runt just vårt bord.

De pratar datorer. Nån kvinna går precis just denna helg en datakurs. Hon vet ungefär var "on"-knappen sitter men that's it. En annan man instämmer och tycker att "det är ju så mycket information på skärmen, man blir så förvirrad." En tredje har precis fått en dator.

Maken och jag stirrar på varandra.

Och undrar om vi är på nån jävla föreningsstämma på PRO.

Jag tittar noga. Alla är runt 10 år äldre än oss.

Och jag inser plötsligt att det är hit vi är på väg. Sitta och gagga om nutidens svåra teknikaliteter.

VAR tog alla läckra snubbar vägen? Var tog alla fylledanser på bord och stolar vägen? Var tog lambada-tävlingarna vägen?

Och som pricken över i:t så står samtliga två timmar senare och spelar Nintendo Wii Bowling.

23.30 kliver vi ur bilen hemma. För NATURLIGTVIS så dricker bara den ena av oss. Det hör ju liksom till när man kommer upp i medelåldern.

Och när vi går upp för garageuppfarten och maken säger: "fan vad snygga dom är dom där stenarna!" (Som vi snodde i ett grustag i Vallentuna förra helgen...) Ja, då tittar vi bara på varandra och garvar häcken av oss och undrar vad i helvete vi håller på med.

Vadfan hände mellan 33 och 43?

Har tåget liksom gått nu?

Ska vi slå vad?

Klockan är i detta nu 00:50.

Vi har varit på fest.

Vi är barnfria.

50 spänn på att jag likt förbannat sitter här 08.00 i morgonbitti.

lördagen den 25:e april 2009

With a little help from my friends?

Amen hej på er. Det här är jag. I alla fall för ett par år sen.

Det här är mina favoritsolglasögon.

Det tyckte tydligen någon i Thailand också. För dom stulades.

Och nu är det sol.

Och givetvis suger alla andra glasögon i samlingen.

VAR hittar jag exakt likadana FENDI?

Kanske någon har ett par i byrålådan.

Och vill mäjka big business?

Hjälp nu en medelålders desperat tant.

Nu ska vi inte ta i här.

Det finns ju en uppenbar anledning till varför jag går på viktväktarna.

Och motion är inte ett ord man förknippar med mig.

Jag bor 1 minuts bilväg från jobbet.

Vi pratar E N minut.

Så i ett svagt ögonblick bestämmer jag mig för att jag ska gräva fram min cykel från anno 1982.

För här skall motioneras till jobbet. Om så bara i några minuter.

Och nä. Att gå överväger jag inte ens.

Igår gick jag ned till källaren.

Tycker nog att cykeldäcken på den tiden var aningen smala.

Och jag bestämmer mig där och då att jag inte tar risken att min feta rumpa får två däck att explodera här ute i finförorten.

Istället bestämmer jag mig för att, så fort jag får tid, insförskaffa den här. Och talibanen är överlycklig. Måste bara leta reda på två matchande hjälmar.

Jag kommer att se ut som en jävla julgris.

Och de fina överklassfruarna i området kommer äntligen få något att snacka om.

fredagen den 24:e april 2009

Våga vägra snorkråkor.

Innan mitt trevliga formgivarmöte så tvingar maken mig att delta i ett annat möte.

Och det är inte för inte jag är allergisk mot säljare.

Först och främst är jag gift med en ûbersäljare, varför få kan komma i närheten av hans skicklighet. Jag är alltså uttråkad redan innan det hela börjar.

Men om man nu vill utge sig för att vara en bra säljare så kanske man ska börja med att ta en liten titt i spegeln innan man går på kundbesök.

Jag sitter framför någon som är föga övertygande eftersom jag inte kan koncentrera mig på något annat än hans äckliga snorkråka som dinglar i ena näsborren.

Och det spelar fan ingen roll om han skulle ha värsta produkten som skulle göra mig till mångmiljonär. Eller om det han säljer är gratis.

Jag ser bara snorkråkan.

Sen säger jag till maken; "Ursäkta mig, jag kommer snart."

Och drar in på mitt rum.

För att aldrig i helvete gå tillbaka.

ÄCKLO.

Jamen drömma kan man väl! Skoja sig lite...

Idag har jag inte tid att blogga.

Idag har jag ett långt möte med formgivaren Johanna Graffman.

Hon är en jävel på formgivning.

Och så är hon snygg som få.

I ett annat liv så hade jag varit flata.

Lätt.

torsdagen den 23:e april 2009

Man kan ju undra.


En 5-åring ligger i sängen och förklarar för mig vad alla trafikmärken heter och vad de betyder. Den 27-sidiga foldern har varit borta ett tag så lyckan var total när den hittades idag.
Jag börjar på allvar tro att jag har en störd unge.

Modiga Märta.

Har precis gjort något wild'n crazy.

Jag har anmält mig till en liten minikurs i höst om att lära sig skriva.

På Studiefrämjandet.

Är i valet och kvalet.

Har lite fördomar;

Varför känns det som om Studiefrämjandet är något slags Konsum/EPA, och varför ploppar Unga Örnar upp i samma mening?

Hur som.

Nu ska jag lära mig att skriva på riktigt.

Då kanske man slutar att svära också.

Bra så.

Det här med viktväktarna. Och tuttar.

Jag har ju varit med i VV i två månader nu.

Och ja, det funkar. Även om det inte går fort.

Igår ger maken mig en kram.

Och, lite så där i förbifarten, säger att mina boppar blivit mindre.

Ok.

Man kan säga att jag och kroppen inte är riktigt kompatibla.

För det är ju fan inte där min övervikt sitter.

onsdagen den 22:e april 2009

Jasså, det förklarar saken.


Sen i påskas har talibanen kutat runt som en jävla Duracellkanin på kvällarna. Jag råkade nyss titta bakom fåtöljen eftersom hon tillbringat osedvanligt mycket tid där bakom den senaste tiden. Och se där, är det minsann inte tonåringens borttappade påskägg!

By the way


Har jag sagt att jag hatar att göra ris? Det går åt en och annan kastrull i det här hushållet.

Dagispersonal: Respekt!

My gaad. What a day.

Summering;

08.00 1 timmes fotbollsspelande med smågrabbarna.

10.00 15 minuters utegympa på gården med samtliga barn och fröknar.

11.00 gå in och tina upp häcken, ha samling samt intaga lunch

12.15 torka upp ris på golvet efter 13 barn. Kladdar bra i strumporna...

12.30 tillsammans med dagischäääfen ta med 9 ungar till biblioteket och lära dem att man visst kan trycka på samtliga knappar i hissen, om man har lust.
Och att dagischefen samtidigt informerar mig att jag inte kommer att kvalificiera mig till pedagog, som det är den korrekta benämningen på dagisfröken . Dock skulle jag utan tvekan kvalificiera mig som den roligaste.

13.30 tillbaka till dagis och fick äntligen en kopp kaffe. Samtidigt som barnen ville att jag skulle visa mina ritar-skills. Som är obefintliga. De tyckte inte ens att mina streckgubbar liknade streckgubbar.

15.00 Jag blev entledigad.

För säkerhets skull fick talibanen ta med sig en kompis hem så att jag skulle få garanterad ensamtid.

Inte ens för 100 000 i månaden så skulle jag jobba på dagis. Jag skulle vara värsta diktatorn.

Och hur f-n står de ut med allt tjafs? Och ljudnivån? I'm impressed.

Pucko, pucko, pucko.

Det ska ju jobbas extra som dagsifröken idag.

Så igår kommer jag på att jag nog måste tvätta min Canada Goose-väst.

Trycker in den på Fintvätt 30 grader.

En timme senare kan jag konstatera 2 saker;

Det återstår cirkus 6 dunfjädrar i västen.

Det är inte för inte som det står DRY CLEAN ONLY.

Som jag i och för sig noterade men tänkte: "Ähh, vafan, det blir nog bra det här!"

Mitt jävla ärkenöt.

tisdagen den 21:e april 2009

Komplimanger från bloggkollegor.

XXXX är ju inte i närheten av så rolig som du. Jag fattar ingenting, tycker du att ni skriver lika? Du är skitbra. XXXX är en medelmåtta.

När man, som 90% av oss, bloggar så finns det givetvis en jävla massa bra bloggar. Så många bra att man, som jag, tvivlar på sin egen förmåga. Jag bloggar för många orsaker men främst för bekräftelse. Det tänker jag inte sticka under stol med.

Ibland ger jag mig ut på riktigt stora turnéer i bloggosfären och ramlar in på en hel del lysande bloggar. Så bra att jag bara vill springa hem till min cyberhåla och dra igen dörren för alltid. För att jag är så värdelös.

Och när man befinner sig i tvivlets starka skugga och tycker att hela jävla världen är 100 gånger bättre och vafan håller jag på med, jag lägger ned, vi är för många på samma perrong; ja då blir man varm i själen när man får ett mail med rader som ovan.

I synnerhet när avsändaren är ett, för mig, blogg-geni. (Bortsett från att hon, vid 26 års ålder, prenumererar på Hemmets Journal!)

Men sen får jag ångest. För vem är jag att kritisera andra? Sånt håller man inte på med. Och inte ska man tycka att man är skitabra heller. Inte i jante-Sverige.

Istället fortsätter man att undra vad fasen man håller på med egentligen.

Men jag är otroligt glad över alla er som hittar hit. Och som stannar. För då finns det ju faktiskt en mening.

Amen va fan håller jag på med? Självömkans broderi?!

Geeezus. Skärpning i ledet.

Jag går och lägger mig istället. Har ju en del att stå i imorgon...

Men Linda. Tack. Jävlars så det värmde.

Fru Universum på dagis.

Imorgon ska jag joura på dagis.

För den oinvigde så betyder det att jag ska jobba på vårt föräldrakooperativ.

18 barn.

Alltså. Jag gillar barn.

Helt ärligt så gör jag det.

Typ 4 åt gången. Max.

Så jag tror att vi ska leka kurragömma hela dagen.

Och att jag ska räkna till enmiljontvåhundratjuguåttatusen.

Jävligt sakta.

Sen kan de små grynen få komma fram.

Hur man blir verbalt mosad av en 5-åring.

Vi har lite toalettproblem med talibanen.

Hon är lat.

Lata talibanska 5-åringar vill inte torka sig när de varit på toa.

Så av bara farten så har alltid mamma och pappa ombesörjt det.

För några veckor sen så bestämde vi två saker; från och med påsk så torkar hon sig själv när hon kissar. Från och med sommar så torkar hon sig när hon bajsar.

I förra veckan råkar hon försäga sig. Hon berättar om något som skett på dagis och i historien så kommer det fram att hon alltid torkar sig själv när hon bajsar på dagis.

Precis när hon säger det så kommer hon på sig själv. Lägger huvudet på sned och drar en rövare:

-"Amen mamma, jag är ju så himla trött när jag kommer hem från dagis och då får du faktiskt lov att torka mig!"

Jag bestämmer då en ny regel; hon torkar sig helt och hållet själv från och med omgående. Inget snack.

Och det har gått bra. Bortsett från när hon är svintrött. Då är det ett jävla liv. Men jag ger mig inte.

Som ikväll.

Jag vinner kampen och när hon kommer ut från toan stirrar hon svinsurt på mig.

Jag kontrar med:

"Men du, du är ju så himla bra på det där och vi har ju bestämt att du ska torka dig själv nu."

-"Mamma, VI har inte bestämt nånting. DU har bestämt det där!"

Hur man får en chef att få spel.

Maken är ute på viktiga möten.

Hela dagen.

Jag råkade gå förbi hans kontor och noterade en omisskännlig färg på hans dataskärm.

Knallblå.

Med en massa text om chrash bom bang dump.

Känner jag honom rätt så har han dessutom glömt att backa up sig.

Och eftersom det handlar om ren överlevnad så lär jag inte vara i närheten när han kommer in.

Inte idag heller.


Denna golfbag med sprillans nya klubbor, har stått på mitt kontor i 4 år. För jag kan inte ens stava till golf. Maken undrar om jag har hål i huvudet, för vilken frisk person skulle kunna låta bli ett dukat bord?! Jag kan. Jävla gubbsport.

Regler

I det här huset har vi en del talibanregler. Utan att för den saken överdriva.

Man måste det när man har en särdeles viljestark unge.

Lot's of love och många regler. Det är min devis.

Idag frågar talibanen:

-"Mamma, har vi några nya regler idag*?"

-"Nej"

-Åhhh, vad skönt. Då kan vi slappna av lite idag."

(*...och syftar på att hon igår fick en ny regel...)

måndagen den 20:e april 2009

Med hälsning från maken:


Vill att ni tycker synd om honom för att hustrun valde McDonalds's kök och sket hårt i att laga mat till honom.
Så han fick laga mat själv den stackars saten.
Om inte annat så framgår hans skills i köket rätt bra här.

Ehh?

ÅTTA inlägg på en dag.

Jag är fan störd.

Skall aldrig upprepas.

Get a life, liksom.

Jaha. Då har man blivit fotbollsmorsa.

Jag är så långt ifrån en sportdåre/motionär/idrottare man kan komma.

I synnerhet sådana sporter som utövas utomhus.

Med tonåringen var jag förskonad, det var innebandy och Brommagymnasterna som gällde.

Men så fick man en taliban.

Och jag var övertygad om att dagens premiär med fotbollsträning skulle få henne avskräckt.

Icke.

Idag var det sol.

Det lär det inte vara alla gånger och hur gör man då? Ska man stå under ett paraply och frysa tuttarna av sig och låtsas vara superintresserad?!

Och givetvis så var talibanen den ende tjejen på dagis som ville börja spela. Med andra ord så får hon inte spela med sina killkompisar eftersom det är könsfördelat.

Och även om det inte är nån katastrof för henne, så är det värre för morsan hennes.

För nu måste jag dessutom stå där och vara tyst en timme eftersom jag inte känner en käft.

Herregud vad det är synd om mig.

Men vad gör man inte för sina älskade barn.

Otroligt!

Jag värnar gärna om lokala butiker häromkring. Sånt är viktigt. Men när innehavaren till denna butik ALLTID är stenpackad när man är där, ja då känns det så där. I synnerhet när talibanen alltid är med. Seriös snubbe.


En märklig talibanunge.

Talibanen är en stark individ och en märklig liten typ.

Normala 5-åriga tjejer går på dans. Eller gympa. Eller why not tennis, som är mycket vanligt här i "finområdet".

Givetvis inte min 5-åring.

I höst är hon anmäld till konståkning. "För jag vill dansa på isen med glitterklänningar mamma."

Och om en timme börjar hennes första fotbollsträning.

Det är liksom svart eller vitt.

Well, så länge hon håller sig borta från ishockey så är jag nöjd.

Stressad

Jag noterar att jag idag har en del förstagångsbesökare här inne.

Mycket trevligt.

Mindre trevligt är att mina typ 10 senaste inlägg suger purjo.

Inte så bra reklam för en blogg alltså.

Så nu är jag svinstressad.

Måste komma på nåt kul att skriva.

Men har totalt hjärnsläpp.

Och eftersom allt jag skriver är sant så går det ju fan inte att hitta på nåt heller.

Och talibanen skriker efter mat.

Blogg vs taliban.....blogg vs taliban......

Ledsen, men falukorven måste få komma före.

Ni får helt enkelt ge mig en andra chans.

Bra eller anus?

Jag tror att Sveriges samtliga annonssäljare inom hem- och inredning jagar mig varje månad.

Och för mig är det säljarens personlighet och skicklighet det som är det väsentliga. Våra produkter passar nämligen i alla inredningstidningar så därför är inget annat relevant. Inte ens priset eftersom jag givetvis är en jävel på att pruta.

Låt höra era omdömen här; är denna säljare bra eller anus? (Märks det att jag har pisstråkigt?!)

Hej,
Jag ringde er idag men du var hemma med sjukt barn därför tänkte jag att jag mailar en första kontakt. Eftersom jag inte riktigt vet om ni är rätt för Residence så bifogar jag lite information om oss och vår hemsida.

Jag såg er med annonsen XXXXXXXXXX och tyckte att just den passade i Residence. Jag har nu varit inne på hemsidan och era produkter känns rätt. Självklart måste ju du tycka lika. Det finns ju olika sätt att vara med på antingen med annons eller så har vi vår hemsida där det finns olika alternativ att vara med.

Jag återkommer till dig för att höra vad du tycker, så hinner du titta på detta innan.

Krya på barnet och ha en fortsatt bra dag!
Hälsningar

xxxxxxxxx

Mäklare och beskrivningar.

Apropå husköp.

När vi köpte vårt hus så stod det bl a; "förutom det utomordentliga läget med viss sjöutsikt bla bla..." (Har sparat annonsen.)

Första året hade vi fullt upp med yttre renovering och annat, så jag tänkte inte så mycket på det där.

Men så fick jag för mig att jag skulle leta efter den där vissa sjöutsikten.

Och det är klart.

Om det är vinter = inga buskar och lövade träd ivägen, och om man häver sig ut genom ena fönstret på vinden, sträcker på halsen tills det knakar satan så jovisst, nog fan har vi viss sjöutsikt alltid.

Saker man inte vill veta om myror.

att drottninghonan lever i 10 år

att hon producerar ca 50 000 myror under en säsong

att de kvinnliga myrorna blir drottningar någon annanstans....i 10 år

att de i regel drar ut från huset runt midsommar, för då finns all mat de behöver utomhus

Slutsats;

vi har bott här i 7 år

drottningjäveln lever i värsta fall ytterligare 3 år

att man kan försöka förhindra invasionen med Myrr. I kopiösa mängder.

Idag ska jag till Bauhaus och köpa upp hela deras lager.

För jag ska preppa hela jävla trädgården i mars nästa år.

Måndag i förorten.

Statistiskt sett så är jag övertygad om att barn oftast är sjuka på måndagar.

Och idag ska jag inte bara spela spel och lägga bajstråkiga barnpussel i åtta timmar, jag ska även få besök av Chrille på Anticimex.

Eller ja, Chrille och Chrille. Han heter Christer och är typ 58 så just "Chrille" kanske vi ska hoppa över.

Och givetvis så känner myrorna på sig detta analkande hot för de lyser med sin frånvaro.

Chrille har tidigare sagt att det vore bra om vi kan hitta myrboet. Och det är ju lätt i en kåk som är närmare 100 år. "Nånstans i väggarna", säger han. Well, vi har väggar överallt så det känns ju lite småjobbigt.

Men i år har vi bara myror i köket. Och efter att härom dagen ha suttit på golvet och stirrat på en myra i 15 minuter, så kan jag konstatera att deras hotellincheckning är någonstans bakom diskbänken.

Så tänk om Chrille-pille säger att vi MÅSTE riva hela köket för att få väck dem för gott.

Det vore ju förfäääärligt tråkigt att riva mitt enormt moderna kök från anno 1942....nä men typ 1985.

För om man inte ens kan komma överens om ett sketet tapetval så ska vi nog inte snacka om hur det blir med val av kök.

söndagen den 19:e april 2009

Snoka-lajnen.

Idag råkade jag ramla in på en husvisning ett par hus i från oss.

Under nåt halvårs tid så har vi noterat en enorm renovering av detta hus. Som har stått tomt under tiden.

Och bor man själv i något, som jag gärna refererar till Chateaû Katastrof för vänner och bekanta, så är det en trippelorgasm att idag kliva in i en kåk som har renoverats i minsta detalj. Och som givetvis homestajlats.

Och hade jag 10 miljoner så skulle jag köpa det på 10 sekunder.

Och flytta in själv.

Check it out!

Nu ska jag torka mig om hakan.

Att välja tapet med sin man.

Vi gick ut från huset.

Vi gick till garageuppfarten.

Vi låste upp bilen.

30 sekunder senare satt EN tapetväljare i bilen.

Och det var inte maken.

Vi lyckades alltså med konststycket att råka i luven på varandra innan vi ens kom till tapetaffären.

En timme senare var jag tillbaka hemma med 7 alternativ.

Maken lyste med sin frånvaro. Läs: åkt till kontoret.

Men denna gång ger jag mig inte. Den där soffhistorien står mig upp i halsen.

Så det är take it or leave it som gäller.

Oh Lord. Have mercy.

Idag ska jag och maken välja tapeter.

Maken och jag ska alltså komma överens.

Det är ungefär lika troligt som att kristdemokraten Alf Svensson skulle bli påsatt av Alexander Bard.

...forts lär följa...

Packade kärringar.

Av olika anledningar så var min introduktion i makens släkt inte särskilt smärtfri på den tiden det begav sig.

Och när det vankas samkväm med dem så känner jag mig aningen obekväm.

Så när jag igår blev erbjuden ett glas vin så där på eftermiddagen så tackade jag ja utan tvekan.

Jag är inte så van vid alkohol.

Två snabba glas senare så får jag anstränga mig hårt för att inte snubbla på orden.

Vinet åker raka vägen upp till penthousevåningen.

Efter ytterligare två glas så inser jag att jag nog ska tacka nej till ett 5:e.

Och sitta still för att få rummet att sluta och snurra.

Och eftersom jag är typen som aldrig förlorar kontrollen så är det ingen som noterar läget.

På vägen hem hamnar jag vid ett någon annas bord, någon annanstans, och drar i mig en flaska till.

Lyckligtvis så har min dryckesbroder, en kvinna i det här fallet, svårare än jag att hålla ett straight face. Så all fokus hamnar på henne.

Och jag kan lugnt åka hem och sova ruset av mig.

Imorse vaknar jag och inser att jag fortfarande är fyrtitrejävla år.

Och bör kanske bete mig därefter också.

Barnmisshandel.

Igår är vi på kalas hos släkten.

Barnen börjar leka med en ballong som vi vuxna sittande skall försöka fånga och daska till. Ja du hajar.

Ballongen kommer farandes i luften mot mig och jag tar i för kung och fosterland när jag daskar till den.

Problemet var bara att mellan min hand och ballongen så satt en liten taliban. Som råkade sträcka lite på sig just precis när jag smäller till.

En bruten mammanagel, näsblod och rivsår senare så åker vi.

Idag ser hon ut som om jag slagit henne sönder och samman.

Fatta hur mycket man tar i om man lyckas bryta en nagel i ett barns ansikte.

Och jag har inte alls dåligt samvete.

Nä, inte alls.

lördagen den 18:e april 2009

Vårens höjdarblogg.

Hörrni.

Gör mig en tjänst och ta er tid och kolla in den här bloggen. Hon har nyss börjat, så läs från början.

Oavsett om man är intresserad av själva innehållet så skriver människan som en gud.

Och hon är helt jävla störd.

Humorstörd alltså.

Wild'n crazy?


Man kanske skulle blondera sig, så här i kristider. De har ju more fun. Har jag hört.

Skulle inte tro det!


Det finns en frisörsalong här. Faktiskt. Och närmare så här lär jag aldrig komma ett gym. Inte för alla sexy babes-assistenter i världen.

Vad gör ni?


Normala människor spenderar en lördagmorgon med familjen vid frukostbordet. Vi andra är på väg att spendera 2,5 timmar hos frisören. Busy weekend you see.

fredagen den 17:e april 2009

Changes of lanes.

Jag har jobbat ihop med maken i minst 10 år.

Jag har svurit som en babian i minst 10 år.

Jag har hatat, tjatat, gapat i minst 10 år.

Jag hotar med att söka nytt jobb en gång i kvartalet.

Vad händer?

Maken får i dagarna värsta jobberbjudandet. Han som aldrig i sitt liv varit anställd.

Och om han tar det så blir jag ensam kvar på skutan.

Amen vad fan.

Det var ju JAG som skulle dra.

Och tänk om han får en sexy babe som assistent. Och sätter på henne i stället. Been there, done that, got the t-shirt. Så att säga.

Och tänk om han byter ut sin gnälliga bajsfru.

Vojne vojne. Nu har jag skitit i det blå skåpet.

But why?


Ge mig EN anledning till varför sånt här skit finns på vägar in the middle of no where!

torsdagen den 16:e april 2009

På ålderns höst.

Jag tycker att det är skitkul med bröllop.

Jag tror att jag fortfarande är 25 år.

Så när jag vittjar brevlådan idag så blir jag till mig i trasorna när jag ser ett kuvert med klassiska dubbla hjärtan på. En bröllopsinbjudan.

Jag hinner gissa vilka det handlar om och ler glatt medan jag sprättar kuvertet.

Och jag läser. Och fattar ingenting under den första mikrosekunden.

Tills jag inser att jag är fyrtitrejävlaskitår och att det är en släktings dotter som ska gifta sig.

Det är alltså dit man har kommit nu.

Man ska börja gå på släktingars och vänners BARNS jävla bröllop.

Jag är inte inte gammal, jag är inte gammal, jag är inte gammal, jag är inte gammal. Jag är tamejfan INTE gammal!

onsdagen den 15:e april 2009

Programmet Rent Hus.

Amenförhelvete!

Jag tittar på Rent Hus. Programmet där en städpatrull åker hem till någon som har det riktigt stökigt och skitigt.

Och jag kan fanimej inte fatta HUR man kan ha det så.

Att ligga i en säng där Sveriges alla pälsängrar har megaparty.

Fy i helskotta vilka äckelgrisar det finns.

Törs man?

Jag ska till återvinningsstationen idag igen.

Frågan är om jag ska ta makens Landrover och sätta på mig en keps.

Kanske ska ta med mig ett baseballträ också.

Utifall att.

tisdagen den 14:e april 2009

Ibland är man farligt nära ett kok stryk.

I morse sladdar jag in på återvinningsstationen bara för att upptäcka att jag är 20 min för tidig.

Den är byggd så att många bilar kan köra in på en stor parkering, bara några meter från en gallergrind som leder in till själva anläggningen.

Ganska nära grinden står redan en bil och väntar.

Jag håller mig några meter bakom.

En kvart senare dundrar en sur gammal Volvo 740 förbi mig. Och förbi mannen som var före mig. Volvon ställer sig helt sonika närmast grinden.

Mannen-som-var-först får ett utbrott och kliver fram till Volvo-tomten. Som vägrar att flytta på sig. Mannen-som-var-först börjar gasta och nu reagerar andra runt omkring också.

Men gubbfan-i-Volvon vägrar fortfarande att flytta på sig.

Jag kör en Volvo jeep.

Den är stor.

Jag hatar idioter som tränger sig.

Nu faller det sig så att jag med lite trix och fix kan parkera in gubbfan-i-Volvon.

Så givetvis gör jag det.

Varpå han får tokspel.

Ungefär då öppnas grinden och mannen-som-var-först lyckas tråckla sig förbi och får åka in först.

Samtidigt så börjar gubbfan-i-Volvon skrika som en jävla idiot på mig. Han varvar motorn och insinuerar att han kommer köra på mig om jag inte flyttar på mig.

Jag rycker på axlarna och gestikulerar "be my guest".

Han kliver ur bilen och börjar skrika. Jag är en jävla sosse-kärring och kan jag flytta på biljäveln innan han mosar in trynet på mig. Och så vidare.

Jag är kolugn. Och säger:

"Ditt sexliv är inte så roligt va?"

Han kommer av sig helt och undrar om jag är dum i hela huvudet. Han står nu ca 50 cm från mitt ansikte och jag känner att det hela kommer gå över styr om jag inte tar över.

"Jag bara undrar. Du verkar lite stiff. Jag tycker du ska gå hem och prova på lite analsex så att du slappnar av lite. Stå här och skrika verkar ju bara bortkastat med tid."

Jag trodde gubbfan skulle få en hjärtinfarkt. Han blev vinröd i ansiktet, vände på klacken och satte sig i bilen.

Jag lade in drivern, rattade in på "slängområdet" gjorde det jag skulle och drog därifrån.

Och jag kan ärligt säga att det var länge sen jag var så nära ett kok stryk. Är fullkomligt övertygad om att det endast var mitt kön som var räddningen. Man slår inte kvinnor.

Men han lär passa sig för att trängas nästa gång, det är i alla fall ett som är säkert.

måndagen den 13:e april 2009

Tv-programmet Färjan 2

Jag tittar på Färjan 2.

Jag kan konstatera att de finns de som har värre arbeten än vad jag har.

Faktiskt.

T ex de som jobbar nattskiftet på Finlandsfärjorna och torkar spyor.

Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska klaga på jobbet på hela veckan.

Glömde visst.

Å ja just det ja.

Jag har visst ätit som en gris hela påsken.

I morgon är det tisdag.

På tisdagar går man på Viktväktarmöte och väger in sig.

Undrar om de märker om jag bara står med ena foten på vågen.

Vilken loser man är.

En summering av påsken.

Fyra dagar, från morgon till kväll har jag och maken tillbringat i trädgården. Jag har till och med tvingat tonåringen med pojkvän att hjälpa till.

Så jag står inte så högt på populäritetsskalan just nu.

Vi har varit Sveriges sämsta föräldrar och låtit talibanen titta på tv exakt så mycket hon vill och fått äta obegränsat med godis. Givetvis har hon fått luncher och middagar, men vi har inte engagerat oss i henne över huvud taget.

Och självklart går detta henne inte obemärkt förbi.

Idag får hon att raus-anfall och meddelar klart och tydligt, även för alla grannar, att vi är "världens tråkigaste föräldrar för ni gör INGENTING med mig!"

Och det hjälpte inte att jag försökte förklara att, bara vi är klara med den förbannade (näe, just det sa jag inte) trädgården, så ska jag börja bling-blinga hennes lekstuga som hon fick sent förra sommaren.

Dessvärre hann vi inte bli helt klara även om större delen av trädgården är totalt renrakad. Tonåringen sitter i soffan och beklagar sig: "mamma, så fort nån går där ute på gatan så känns det som om nån är i trädgården! Och mamma, jag kommer inte kunna sola på HELA sommaren!"

Och syfter på den numera typ 70 cm höga häcken.

Herrejävlar vilket skittråkigt inlägg.

Kan bero på att jag är helt slut och har ont precis i hela kroppen.

Känns ju grejtans att åka och jobba i morgon.

lördagen den 11:e april 2009

När händerna är snabbare än hjärnan.

Ehh.

Det kanske inte var så smart det här med att jämna 4 träd med marken.

På entréplanet har vi ett gästbadrum. Med två stora fönster. Som vätter ut i trädgården och gatan utanför. Och när man inte orkar gå på toa på övervåningen så använder man givetvis detta badrum.

Typ varje dag.

Och jag kom plötsligt ihåg varför de nedhuggna träden var placerade just där.

Det är med andra ord färdigbajsat på entréplanet.

Såvida man inte skiter i att tända lampan.

Ibland är jag osedvanligt jävla korkad.

Häpp


Jag vågar nog påstå att det inte blir några hemgjorda äppelpajer här på ett par år.

Mr Kompost


Säg hej till min nya älskare. My God, jag bosätta mig i trädgården nu. Trodde att det bara var män som går i gång på maskiner!

Hoppsan.

Jag går ut i den soliga trädgården och kan, liksom alla andra som passerar förbi, konstatera att det ser ut som om en orkan röjt igenom just vår trädgård.

Herrejävlar så mycket man kan skövla bara man är på rätt humör.

Dvs förbannad.

Nu har jag släpat fram häcksågen.

100 meter häck ska jämnas almost to marken.

Sen kommer jag att täppa till truten på maken, som alltid säger att jag aldrig hjälper till i trädgården.

Jag lär inte behöva göra ett skit de närmaste 3 åren.

Facebook - ett jävla otyg.

Jag kan fan inte med det här med Facebook.

Men eftersom "alla" säger att man måste ha det, så har jag det.

Men det stressar ihjäl mig.

Detta eftersom varje gång jag är inne så syns det tydligen, och poff, så är det 7 personer som vill chatta.

Samtidigt.

Och efter att jag fick min diagnos i höstas så har det bl a medfört att jag inte fixar den typen av stress. (Har hört att man kan göra sig osynlig men är aldrig inne så länge att jag kan klura ut hur.)

Så när jag ska gå in på Facebook nu för tiden så gör jag det på okristliga tider.

När inte en käft är vaken.

Och känner mig som en inbrottstjuv.

Fort in och fort ut.

Hur cp är det då?!

fredagen den 10:e april 2009

Jippijajej

Han kom.

Han såg.

JAG segrade.

I morgon inhandlas en styck kompostkvarn.

Asså.

Jag måste vara en jävel på matlagning.

Ibland är man lite för snabb.

Jag har gått bärsärkargång i trädgården. Jämnat 4 träd med marken. (Dock inga äppelträd för då hade jag blivit ensamstående.)

När jag efteråt tittar ut över trädgården så konstaterar jag två saker;

1) Nästan 1000 kvm tomt är täckt med grenar. Som på nåt sätt måste bort.

2) Vi kommer ha full insyn de närmaste två åren.

Tänkte inte på det.

Och snart kommer maken hem. Han kommer tro att han gått in på fel tomt.

Sen kommer han att öppna dörren och gasta: "va i helvete haru gjort?!"

Bäst jag ställer mig vid spisen och trollar fram en jävligt god middag.

Fort som fan.

Hörrni kära läsare, kan vi göra en deal här?

Jag har det för det mesta ganska körigt. Det är sällan det kommer fram i bloggen, vilket inte heller är min avsikt. Jag har valt att försöka beskriva en del av min vardag genom att se det humoristiska i allt. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Hur som helst så surfar jag runt på många, många bloggar. Och jag är superkass på att lämna avtryck. Ibland beror det på avsaknad av tid för jag bara drar igenom inläggen och hastar vidare till nästa. Men ibland beror det på att jag känner mig som en inkräktare och skäms lite. Som att tjuvläsa en dagbok. Hur man nu kan känna så då det är offentliga bloggar vi talar om.

Och vi är många som har något att säga. Och ibland suger vi på att skriva, men många gånger är det lysande. Själv är jag medveten om min ojämna kvalitet, men faktum är att jag väljer att skita i det. Jag skriver när jag har nåt att säga och sen om det blir bra eller dåligt, well, life sucks ibland.

Och ibland tycker jag själv att jag är svinbra. Och då är jag ute på farliga marker för då märker jag att jag har en tendens att jämföra mig själv med så kallade kända "privatbloggare". Och undrar hur i helvete en del av dem kan få sådan uppmärksamhet. Och varför ser inte hela världen MIG?!

Men så kommer jag på mig själv med att man ska vara ödmjuk. Jag är oerhört tacksam för att någon över huvud taget läser mig. För allt handlar de facto om bekräftelse och jag är inte sämre än någon annan. Och jag försöker vara noga med att tacka för eventuella komplimanger. För jag blir genuint varm i hjärtat av dem.

Men just det här med ödmjukhet är intressant. Jag noterar nämligen att det finns ett par stycken kända "privatbloggare", alltså människor som inte är regelrätta kändisar, som inte besitter någon som helst ödmjukhet. Där höga besökssiffor och lite mediauppvaktning har fått dem att glömma allt vad tacksamhet och ödmjukhet heter.

Och det var dit jag skulle komma med det här inlägget. Oddsen är inte särskilt höga men om jag någon gång skulle blir "stor" så lyssna noga nu kära vänner: blir jag en sån som inte tackar för komplimanger eller på annat sätt brister i min ödmjukhet; skicka mig en brevbomb för fan. Helt ärligt.

För jag vill INTE bli en högfärdig jävla prettobloggare.

torsdagen den 9:e april 2009

In a killing mood.

Någonstans utanför mitt sovrumsfönster kvittrar en fågeljävel varje morgon 03.00.

Någonstans i mitt hus finns en luftpistol.

Högre makter kan ju bara hoppas att dessa två aldrig möts.

onsdagen den 8:e april 2009

Ibland undrar man hur det står till i huvudet på folk.

När man är egen företagare och arbetar i två olika branscher så är alla arbetsdagar olika. Och man kan aldrig planera en dag i förväg. För alltid händer nåt skit.

Härom dagen fick jag göra en brandkårsutryckning till vår största butik i norrort. Glassföretaget hade missat säsongens första leverans och jag fick åka och tokhandla glass för många tusen kronor. Med talibanen i släptåg. Och det är ju en utmaning bara det.

Nåväl, frysen sattes på, glassen lades i och en sur jävla fru kunde dra hem igen.

Nästa dag ringer maken, som råkat ha vägarna förbi butiken, och skriker som en babian.

Nån jävla idiot till anställd hade fått för sig att dammsuga och drar då ur kontakten till glassboxen. Och skiter i att stoppa tillbaka den.

Så det krävs ju inga högre studieskulder för att lista ut vad som händer.

Fatta att man undrar vad man håller på med ibland.

tisdagen den 7:e april 2009

En häxa till svärmor, he he!

Det finns väl ingen lag som säger att man inte får använda sina svärsöner som slavar va?!

Hängbröst or no hängbröst.

Igår stod jag och pratade med min granne.

Vi pratade hängbröst.

Hon talade om att hon minsann hört att det från nyckelbenet ned till mitten av bröstvårtan inte skall vara längre än 22 cm.

Och nu blir det kul.

För hur många av mina kvinnliga läsare kommer under det närmaste dygnet kunna låta bli att ta fram ett måttband?

Behöver ni hjälp? Ring och boka tid hos Michael Olenius på KirurgCentrum.

Han är skitbra.

Har jag hört.

Hehe.

måndagen den 6:e april 2009

Hur man får en fru ut i trädgården.

Jag är allt annat än en trädgårdsmänniska.

Alltså, jag sitter gärna där, men jag gillar inte att hålla på med blommor och sånt skit. De blommor jag vill ha, köper jag färdiga.

Maken gillar trädgård.

Makes trädgård, hustrus hus. Bra deal där.

Make har aldrig tid med trädgård.

Maken har, bland annat, 8 äppelträd.

Som bara äpplar mer och mer för varje jävla år.

Jag är allergisk mot äpplen. Såvida de inte kommer i färdiga äppelpajer. Men såna hänger ju knappast i träd, så jag köper det också.

Nåväl.

Idag var det måndag.

Me hate måndagar.

Me hate chefer som ringer sönder min hjärna.

Så jag var på ett riktigt skithumör när jag kom hem.

För jag visste att även om jag är hemma så ska det ringas ett antal gånger till.

Men så kom jag på vad jag kunde göra för att slippa vara i närheten av en telefon.

Jag gick ut i min soliga trädgård.

Och hämtade häcksaxen.

Och började kastrera äppelträden.

Det är färdigäpplat här på ett tag.

Renoveringshets

Maken läser DN och hummar och muttrar högt. Och till slut kan han inte hålla sig;

"Det står här att renoveringshets ofta leder till skilsmässa, och det stämmer ju!"

-"Vafan snackar du om? MENAR du du på fullt allvar att jag hetsar dig?!"

-"Ja."

-"Okey, då vill jag gärna att du talar om för mig när DU renoverade här hemma senast!"

-"Amen....alltså...när vi flyttade in!"

-"Du. Det är SJU år sen vi flyttade in. Det är SEX år sen som badrummet däruppe påbörjades och fortfarande inte är färdigt, så tala om för mig hur du kan påstå att jag RENOVERINGSHETSAR dig!"

Sen gick jag från bordet. Skitsur.

-"Men du. Alltså. Förlåt. Jag skojade bara."

Han kan sitta på kontoret och pula med sina jävla excelfiler, så tar jag hand om hemmet.

Renoveringshets. My ass.

Måndagar med chefen.

Klockan är nu 12.28 och maken har hittills ringt mig 12 gånger idag (nej, jag skojar INTE) så nu stänger jag av min mobil, och jag skiter dessutom i att svara på kontorstelefonen.

Sa jag att jag hatar måndagar?

söndagen den 5:e april 2009

Det här med förhållanden.

Med tanke på att jag drömde att maken var otrogen inatt (läs föregående inlägg) så har jag funderat lite på det här med förhållanden och hur det förändras med åren.

Jag har varit tillsammans med maken i 10-12 år. Gifta i 7-8-9 år. NÄÄÄ, jag har ingen koll och jag vet att det är kvinnans lott. Skit i det nu.

Nåväl. I början så minns jag hur illa han tyckte om smink. Han tyckte att det så fnaskigt ut. Och eftersom man är dökär så gör man så mycket dumma saker.

Som att sluta sminka sig.

Och efter jobbet så tar jag alltid av mig mina kläder. Alltså byter till nåt mer "bekvämt". Mysbrallor och t-shirt. Not so sexigt.

Vid något tillfälle köper jag en snygg pyjamas på Victoria Secrets. En randig liten historia. Och jag köper några till. För maken tyckte att jag såg så "gullig" ut i pyjamas. Amenvafan, jag hör hur det låter.

Nu. Ett gäng år senare så vet man vad klockan är slagen när han;

...talar om för tonåringen att hon är skitsnygg när hon sminkar sig...

...frågar om jag "verkligen ska se ut så där?.....när jag drar på mig mina pyjamasar...

...när han vid middagsbordet erkänner att väderbruttan på TV4, Tone Bekkestad, är en grym urping.

Ska nog gå runt kvarteret idag och kolla om vi har nån nyinflyttad granne.

Det här med hår.

Jag har alltid mitt hår uppsatt i en klämma. Alltid.

Jag tittar mig aldrig i spegeln.

Skulle jag mot förmodan sminka mig, så gör jag det framför en liten, liten spegel som jag håller i handen.

I ena badrummet har jag en sån där gammeldags spegel du vet, en sån där med bred guldram runt. Som jag har målat silver och hängt horisontellt. (Vad det nu har med saken att göra..)

Efter att ha duschat och borstat håret (rutingöra utan tanke bakom), så råkar jag gå förbi hela denna spegel, och i ögonvrån noterar jag något konstigt på min rygg. Nedanför behå-knäppningen och i knapp midjehöjd. Och det följer efter mig när jag går.

Jag backar, sätter på mig glajerna och vänder ryggen till spegeln;

Och konstaterar att det måste vara mycket länge sen jag tog en titt på mig själv i spegeln.

För jag har svinlångt hår.

Eftersom det är många år sedan som jag tyckte att allt kretsade kring utseendet, så har jag låtit åren liksom passera. Och inte brytt mig. Hår är hår, och det bara finns där snurrat runt en klämma.

Jag måste ha befunnit mig i nåt jävla coma-land i flera år. Inte undra på att jag inatt drömde att maken var otrogen men nån grannkärring som hette Susanne. Och plötsligt börjat röka marijuana varje dag. Han som inte ens kan stava till tobak.

Herregud. Jag måste skärpa mig. Nu.

En bloggförfrågan.

Monica vill gärna att jag lägger in den här länken;

En mammas sökande efter sitt försvunna barn.

Och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn.

fredagen den 3:e april 2009

Anonyma Ätare

Jag är helt solokvist; tonåringen hos sin far, talibanen i sin säng, maken jobbar i butik.

Väry najs.

Om det inte vore för att talibanen "beställde" hem en påse dillchips, som hon ätit lite ur.

Nu ligger den på diskbänken och skriker efter mig.

Finns det verkligen inget "Anonyma Ätare", som man kan ringa?

Amenfyfanjagläggermignerochdörsnart.

Jävla skitbantning.

Att stå i butik.

Igår och idag har jag jobbat i två av våra butiker.

I vår familj går det nämligen till så här;

Framåt våren så går maken in i butikernas webb-baserade scheman och sätter upp sig själv hej vilt överallt mellan maj och juli. Och alltid på dubbelpass, dvs 10-23 eller 11-22.

"För det är nyttigt att jobba i butikerna".

Och det är det ju. Förvisso.

Sen går det några veckor. Närmare bestämt gärna till nån dag innan hans första pass. Då får han panik. "Oj-hoppsan-jag-har-visst-satt-upp-mig-på-för-många-pass-och-jag-har-ju-inte-tid!"

Och då får hustrun gå in och städa upp. Och eftersom vår personal gör scheman två månader i förväg, så blir detta städande ganska svårt för hustrun.

Så det slutar alltid med att HUSTRUN får ställa sig i butikerna. Dela på makens dubbelpass.

Så det är alltså vad jag har pysslat med två dagar i rad.

Jag är inte så van.

Så jag tänker inte på att man kanske ska ha FOTRÄTA skor på sig.

Helst inte högklackade stövlar.

Jag har så ont i fötterna att jag kryper upp för trappan här hemma. På allvar.

Talibanen tycker att det är värsta fredagsunderhållningen.

Kul att man kan roa någon.

Ni som följer mig. Uppdaterat.

Jag blir så glad varje gång jag upptäcker att någon registrerat sig här till höger, i den här Följar-mojen, eller vad det nu kallas för.

Då känns det mindre ensamt när man sitter här och skriver ut i sajberspäjset.

Tack!

Uppdatering: Jösses, 24 st följare! Jag tänkte att; det vore kul om man fick ihop 20 st! Även om jag ser att jag har mellan 200-300 besökare om dagen. Och som Isabelle skriver: det finns ett gäng som följer via RSS, eller vad fasen det nu heter.
Hur som helst så blir jag jätteglad! Tack än en gång alla ni som registrerat er!

torsdagen den 2:e april 2009

Sanningens kranka blekhet.

Om jag åt?

Have one guess.

Om jag har ångest idag?

Have no guess.

Jag är en jävla idiot.

onsdagen den 1:e april 2009

Jag och min karaktär. Yea, right!

Jag går ju som sagt hos Viktväktarna sedan några veckor.

Piece of cake. Faktiskt.

Ikväll var det tänkt att jag skulle klara mandomsprovet; jag ska ut och äta med ett gäng tjejer.

Vi har värsta nya gourmetrestaurangen här i fina förorten. Just denna har jag aldrig varit på så jag surfar in på hemsidan för att bestämma mig i förväg för vad jag ska äta.

Min plan var noga genomtänkt; äta nyttig middag hemma och sen ta en lätt sallad på resturangen.

Nu har jag gått igenom menyn.

Och jag säger bara en sak;

Fuck Viktväktarna.

Ikväll kommer jag äta som en gris.

Nån jävla ordning får det vara.