Vafan hände?

Jag gillar märkesvaror och tänker inte skämmas ett jävla dugg för det.

Jag började med Mulberry för många år sen och när jag tröttnade på dom så gick jag över till Gucci under några år.

Från Gucci gick jag över till min hovleverantör; Louis Vuitton där jag handlat de senaste 6 åren.

Tänker att jag kanske ska se vad Gucci har att erbjuda nu för tiden och rasslar in på deras hemsida. Närmare bestämt på skoavdelningen.

Jag möts av dessa. Och undrar vad i helskotta som hände på vägen.

Och det är väl god service att man kan tillgodose alla typer av människor, men vill man ha fnaskpjuck så inte fan handlar man väl dom på Gucci?

Eller har jag missat nåt sen senast?!






Jag tror jag hoppar Gucci.

Somliga dagar.

Kors i taket.

Har absolut inte ett skit att skriva om idag.

Inte ens att jag lyckats gå ned 1,4 kilo när jag gjorde min sedvanlig tisdagsvägning hos Viktväktarna.

Kanske för att jag just i detta nu har fullt upp med att trycka i mig så kallade Viktväktar-bars, dvs VV-godis.

Måste ju fira lite.


Anneli din skithög, kan du komma förbi i morgon, eller nåt. Måste ha nycklarna till kontoret.

På tv: Färjan 2

Har tv:n på medan jag jobbmailar.

Såpan "Färjan2" går på 5:an.

Plötsligt hör jag introt till den gamla klassikern; Kung Fu Fighting.

Nynnar sig lite.

Tills jag noterar att den sjungs på finska.

Känns så där va.

Kvinnliga ideal, enligt maken.

Maken pratar aldrig om min vikt.

Maken har alltid påstått att han inte gillar smala kvinnor. Alltså, när det kommer till att leva ihop med dem. (Nää, inte att sexa med dem heller.)

Maken är i grund och botten en säljare.

En mycket skicklig sådan.

Och jag vill gärna INTE tro att ovan har något att göra med varandra.

Men jag är inte dum.

Häromdagen nämner jag mitt höftmått, alltså det jag för 4 veckor startade med. Och säger att jag ska ha ned det till 80 cm (in my dreams!).

Han hostar till och säger: "Nämen, är inte idealmåttet 90-60-90?" Men så kommer han på sig själv och tillägger snabbt; "Eller nåt....Har jag hört....."

Och försöker låta som om han inte har koll för fem öre. Att han egentligen inte bryr sig. Fast han i själva verket har järnkoll. Om inte annat för att han är en extrem siffermänniska.

Och det var nästan så att jag gick på det. För en sekund.

Men så var det ju det där med att sälja.

Så bara för det så ska jag göra ett experiment. För att se om han möjligen på gamla da'r blivit gubbsjuk;

Jag ska bli smal som satan.

Det 43-åriga fejset?

Inga problem. Jag ringer min kompis Farbror Doktorn.

(Och jaaaa, experimentet är till för att gagna MIG i första hand. Om utifall nån trädkramarkärring därute har synpunkter!)

Bytt, bytt, kommer aldrig mer igen.

Är det någon därute som vill byta barn med mig?

Önskas: En tjej som är normalt mentalt utvecklad för sin ålder.

Finnes: En pygmé som gömmer sig i en 5-årings kropp.


- Alltså, varför är det så att det är JAG som A L L T I D måste plocka efter dig, pappa och storasyster?

- Mamma, för att du är HUSCHEF. Och när jag blir mamma så kommer jag också få göra det.

Stoppa pressarna.

Tror fan det är första gången på ett år som jag idag, en äckelmåndag, är på gott humör.

Vad är problemet?

Ändrar mig.

Jag mördar nog honom ändå.

För nu ska han stoppa in stålingarna på talibanens konto.

Amenvafan.

Han kan fetglömma att jag ställer mig på knäna den närmaste månaden.

Väntar nog lite.

Maken passar på att röja i sitt arbetsrum här hemma.

Och hittar 18 000 bortglömda kronor.

Som har legat där sedan 2002.

Jag väntar nog med mörderiet ett tag.

Verkar ju lönsamt det här.

En jävligt befogad fråga.

Hur många år får man för mord på sin make?

Just nu är jag inte vid mina sinnens fulla bruk för att avgöra om det blir överlagt mord, eller inte.

Icke så kompatibla

Jag är en morgonmänniska.

Maken tvingas vara det ibland då talibanen jagar upp honom för en "mysmorgon".

Jag är en doer. Jag är snabb.

Maken är ingen doer. Och är jävligt seg.

Jag vill att saker och ting ska hända. Typ NU.

Maken vill ta det lugnt. Som en jävla Ferdinand.

Jag kan mycket väl göra saker på egen hand, men då skulle vi aldrig ses.

Denna morgon går han och talibanen upp kl 7.

Jag låter dem vara ifred och njuter av en timmes tv-tittande i sängen. Sen gör jag mig i ordning och går ned.

8.10.

Maken gillar att ligga i soffan och läsa bok. Med talibanen på magen, tittandes på film.

9.00 börjar det klia i mina fötter.

"Mehh, klockan är ju bara 9!" Säger maken.

9.40 äter jag frukost.

10.00 är jag klar.

Make läser morgontidning.

Eller; morgontidningAR

Jag gör inköpslista för storhandling.

Make frågar vad jag vill göra idag.

"Storhandla och sätta upp ekhyllorna i ditt arbetsrum." Säger jag.

"Mer då?" säger maken.

"Det räcker väl." säger jag. Och det gör det. För honom. Själv kan jag vara igång hela dagen. Men maken gillar att vila. När han uträttar saker i hemmet så görs det i 2-timmars intervaller. Annars blir han för trött.

Och jag trampar. Och pustar. För jag kräks på att sitta i en hörna och inte göra någonting.

Make tar en kopp kaffe efter frukosten. Lägger sig på divanen. Och läser lite till.

Och jag vet vad som sen sker;

Dryga 4 (!) timmar efter att han har gått upp så lägger han ifrån sig tidningarna. Suckar ljudligt och säger; "jag fattar inte varför jag är så trött." För att sen svara sig själv: "jag är utarbetad." Sen går han upp och tar en dusch. Klär på sig och kommer ned.

Och PRECIS när jag är redo att dra ut genom dörren, ja då låser han in sig i badrummet för den sedvanliga morgonbajsningen.

Sen står jag och talibanen med kläderna på och väntar på att han ska bli färdig.

Kan jag honom, eller kan jag honom?

Och jaaaaa, jag älskar honom för helvete, men jag har så tråååkigt.

Now we're talking!

Det här är my kind of trafikskyltar!

Inte min unge.

"Mamma, kan inte vi tälta någon gång?!"

Hur förklarar man för en 5-åring att mamman i det här huset inte checkar in på mindre än 4-stjärnigt?

Och i synnerhet inte efter skräcknatten på det totalt-felbokade-enstjärniga hotellet i Paris förra sommaren. Jag har fortfarande svåra men efter den historien.

Näpp, det måste finnas andra sätt att uppfostra ett barn till att bli jordnära.

Hemma med sjukt barn.

Klockan är 7.45 och jag har precis letat igenom halva huset efter en kartongjävel.

"Mamma, jag vill göra ett slott med torn. Och jag vill måla det rosa och lila."

This is gonna be a long day.

Arla morgon.

Sjuka barn är uppenbarligen inga trötta barn.

Samsing is wrång.

Märklig dag.

Talibanen skötte sig exemplariskt under vårt 3 timmar långa butikschefsmöte. Möjligen för att hon fick titta på film.

Och att det strax intill henne fanns 66 trälådor med 66 olika sorters lösgodis. Kan ha haft en viss betydelse. Det var i alla fall knäpptyst i tre timmar.

Men märkligare har nog varit att maken varit snäll hela dagen, dvs han har inte ringt en enda gång. Jämfört med 16 samtal igår...en vanlig dag alltså.

Nåt är fel.

Planerar han skilsmässa, eller har han skaffat sig en älskarinna?

Eller har han fått en hjärtinfarkt och ligger död på kontoret?

Well, en mycket ovanlig dag.

Tror bestämt jag ska fira det i morgon med lite
t r ä d g å r d s a r b e t e. Alltså att han inte telefon-stalkat mig.

Typ klippa ned äppelträden.

Till marken.

Fröken Nows-It-All

Diskussion klockan 18.40, efter att vi har spelat Pippi Långstrumps kortspel, Fia med knuff, Luffarschack samt Finns i Sjön;

"Mamma, kan vi spela spel?"

"Nä, nu räcker det. Du ska gå och sova snart." Säger jag och fortsätter med lite jobbmail.

"Mamma, när man är hemma med sitt barn då ska man VARA med barnet HELA tiden. "

"Jamen nu är det ju så att jag har inte varit hemma med dig idag så då får du i så fall vänta med att klaga tills i morgon."

Hon är 5 år.

Kan man reklamera barn någonstans?

Jag och mina myrjävlar.

Ni som varit med mig ett tag vet att varje vår så invaderas vårt hus av myror. Jag har ganska många roliga historier om dessa jävla myror, men nu börjar nog tålamodet tryta en aning.

För några veckor sedan, in the middle of the snö, så noterade jag att en myra kom spankulerandes på diskbänken.

En.

Och vid det här laget är jag rätt bundis med dessa myror men blev aningen förbryllad över att denne lille myra var ute på promenad så tidigt som i februari.

Men jag är inte dum.

Jag fattade att det var spejaren och att resten av gardet låg i bakhåll.

Så jag ringde Anticimex.

Som för 7:e året i rad ställer samma korkade frågor. Så jag sa till bönan att jag, SOM VANLIGT, inte är intresserad av att nåt "special-anti-myrkit" som ändå inte hjälper, och heller inte är intresserad av att skicka in några myrprov för att de, två veckor senare, återkommer om vilken LATINSK myrart det handlar om.

Been there, done that, got the t-shirt så att säga.

Jag talar om för den icke så duktigt svensktalande telefonisten att "be Christer komma, han är är varje år".

Så han kommer. Och sprutar gift runt halva huset. Och meddelar i vanlig ordning att vi inte får tvätta längs golvlisterna på 2 månader och att det kommer ta ett par veckor innan alla myror är väck.

Eller hur.

Not this time.

Nu har 6 veckor passerat och fanskapen vägrar att checka ut. Idag hade jag ihjäl 16 stycken inom loppet av nån timme. På diskbänken.

Och av erfarenhet vet jag att om jag har så här många NU, så är mellersta Sveriges alla myrjävlar på ingång.

Så det känns som om lille Chrille-pille får komma hit igen. Och sätta på sig nån ghost-buster-mundering och ta till det tunga artilleriet för snart går jag i taket.

Fis-Lisa

Tänkte inte blogga om det här men jag gör det ändå.

Var hos tandläkaren i morse. Har gått hos samma böna i 20 år och därmed råkat på en och annan tandhygienist. Jag har ratat dem alla och eftersom jag är en sån gammal-i-gården-patient så har jag lyckats få igenom mitt krav att tandläkaren herself putsar mina gaddar.

I morse lurade hon mig. Hon berättade att hon anställt en ny, jättebra tjej. Denna kommentar i kombination med att maken, som var där förra veckan, talade gott om henne, gjorde att jag gick med på ett besök. "Det råkar sammanfalla sig så att hon just fått ett återbud, så du kan gå in till henne nu direkt."

Maken kom hem i förra veckan och pep satan över att det hade gjort så ont. Att hon var skittrevlig men "jävlar vad ont det gjorde, hon gjorde rent med ultraljud".

Så jag lägger mig i stolen och bruttan talar om att det "kanske gör lite ont men jag gnuggar in det här ytliga bedövningsmedlet, så blir det nog bra."

Men satan i gatan så ont det gjorde. Jag ligger i stolen och spänner hela kroppen och försöker trösta mig med hennes ord; "Mmm, du har inte så mycket tandsten men din make, ja, honom hade jag kunnat hålla på med hela dagen serru."

Eftersom maken och jag har lite tävling när det gäller tandläkarbesök så var det där ljuv musik i mina öron och det som fick mig att stå ut med smärtan.

20 minuter senare är hon klar och spänningen i hela kroppen släpper.

På alla sätt och vis, för jag råkar lägga en riktig brakprutt. Jag trodde jag skulle dö! Hon garvade läppen av sig och jag ville sjunka genom golvet.

"Vi behöver inte ses oftare än en gång om året va?" Säger jag. Hon skrattar och säger att det nog blir bra så.

Fet chans att hon glömt detta om ett år. Skulle inte tro det va.

Fy fan så pinsam jag är.

Sop-morsa

I morse tittar talibanen vädjande på mig och spelar ut hela registret; hon vill gå till dagis.

Och det är sant, hon har inte haft feber på två dagar och den där hostan som höll på att ta livet av henne, "syntes" inte till alls, så ja, jag övertalades.

Sladdar in på dagis 15.30 och möts av ett stycke taliban som hostar så att hon inte ens kan stå rakt. Och som går raka vägen till bilen. Och DÅ vet man att hon inte mår bra, för i vanliga fall så ska det tjatas hål i huvudet om att släpa med nån polare hem. Personalen sa att hostan förvisso inte dykt upp förrän på eftermiddagen men "hon har ju inte varit sig själv riktigt idag."

Väl hemma går fröken upp och byter om till pyjamas.

Så en hard core guess är väl att man är hemma i morgon och på fredag. Bortsett från att jag måste släpa med mig henne på ett butikschefsmöte i morgon bitti.

Vilken otroligt jävla bra morsa jag känner mig som.

Innovativt

Blir omkörd av denna bil och garvar läppen av mig; kärringen som kör (i min ålder) har HJÄLM på sig varför jag stilla undrar från vilken psykavdelning hon egentligen är hemmahörande på.

Tjatiga tider.

Jag har full förståelse för att det är extremt tråkigt att vara hemma från dagis.

Och att man därmed behöver aktiveras. Så det spelas spel 24/7 här i huset. Men jag upplyser talibanen att jag MÅSTE jobba mellan varven.

Dessvärre så har hon världsrekord i att tjata. Och då pratar jag TJATA. Och eftersom hon alltid lyckas tjata sönder sin far, så får hon ibland för sig att det lönar sig med mig med.

Icke.

Så till slut säger jag att ett enda tjat till så blir det inget spela av på hela veckan.
Sen går jag och gör tidig lunch.

När jag är klar så hittar jag detta i vardagsrummet. Och jag blir rätt imponerad av att hon lyckas stava till tjata, om än med omvänt j.

Och så får jag givetvis dåligt samvete. Så nu måste jag spela lite.


Förlåt mamma för att jag tjatade om
att spela en gång till.

Är det dags igen mamma?

Jag är ju med i Viktväktarna sen någon månad. Varje tisdag är det invägning. Och eftersom jag inte äger någon våg så mäter jag mig. Och eftersom jag inte diskuterar bantning med små barn så får man dra till med lite vita lögner ibland.

Första veckan när jag mätte mig så kliver talibanen in i badrummet.

Hon undrar vad jag pysslar med när jag står där med måttbandet runt höfterna.

Jag stammar nåt om "måste mäta mig för jag tänkte köpa lite nya kläder och vet inte vad jag har för storlek."

I morse kommer hon på mig igen;

"Mamma, är det dags att köpa kläder IGEN?"

Snorkråkssafari

Talibanen har ett jättefint rum. I rummet finns en sovalkov. Hon har, vad hon själv säger, en "vuxensäng". Dvs en säng på 105 cm's bredd. För att vi som är lite större ska kunna mecka in oss i alkoven när det skall läsas godnattsaga.

På väggarna i rummet har hon rosa tapeter (givetvis) och i alkoven är det lila. Till detta så har vi satt upp så kallade wallies; jättefina blommor i alla möjliga storlekar som sitter lite här och var, både i rummet och i alkoven.

När jag lägger mig intill henne för att läsa så är det något i ögonvrån som stör.

Jag tittar på ena väggen i sovalkoven och noterar att nåt litet sitter fastkletat på väggen.

Och får en brinning. Men lyckas låta någorlunda normal;

"Du, det där är väl inte vad jag tror att det är va?!"

Talibanen försöker dölja sitt ansikte.

"Allvarligt talat hörrudu, det är väl inte en SNORKRÅKA på tapeten va??!!"

"Men mamma, jag hade ingenstans att lägga den och den ville inte ramla ned till dom andra."

"VADÅ "RAMLA NED TILL DOM ANDRA"??!!"

"Jamen jag orkar inte gå upp på toaletten och då brukar jag lägga dom där nere." Säger hon och pekar ned mot golvet på långsidan av sängen.

Och plötsligt ger jag fan i mitt språkbruk;

"Du, det där är ASÄCKLIGT! Du förstör dessutom tapeten. Du får faktiskt lov att gå upp och torka av dig på toapappret, det är INTE okey att göra sådär! Fy, det är verkligen SKITÄCKLIGT!"

Talibanen spärrar upp ögonen och gör mycket klart för mig att hennes kråkor är intet jämfört med att jag faktiskt sa SKIT och att jag därmed måste ge henne en peng.

Och det är ju jävligt intressant hur en 43-åring går ut genom dörren och känner sig som man just fått mental pisk av en 5-åring.

Lagen om all jävlighet.

Talibanen har varit sjuk hela helgen och således idag också.

Så igår planerar jag min måndag; måste uträtta ett två-timmars ärende på morgonen, men sen kan jag vara hemma.

Nåväl. Söndagkväll och jag går upp för att sova vid midnatt. Endast för att mötas av en make och ett stycke taliban i min säng. Makens närvaro är förvisso okey, men jag vill inte ha några talibaner i sängen.

I vår säng har vi skyddslakan utifall talibanen råkar kissa vid de fall maken och hon ligger och myser och hon somnar in, för att sen bli lyft över till sin säng (en helgrutin).

I lördags morse när vi byter lakan så sliter maken bort frottélakanet. Han tycker att det blir knöligt. Och han är fullt medveten om att det betyder att talibanen icke på något sätt får somna in i vår säng.

Så nu är det alltså söndag kväll och jag ska sova. Lyfter på täcket och ser en omisskännlig mörk rund fläck. Jag biter ihop och får ett tokspel på maken. Som ligger intill och sover. Icke så länge till. Han vaknar när jag deklarerar att jag nästa dag "åker till Ekerö Möbler och köper en ny DUX-madrass". Då vaknar han. Han tar hand om unga fröken medan jag släpar ut madrassfan i badkaret och försöker handtvätta bort kisset. Tokförbannad. Det slutar med att jag väljer en annan säng för natten och skiter fullkomligt i att maken får ligga i vår säng utan den svinsköna bäddmadrassen.

Till råga på allt så skyller idioten på mig; "jag sa ju att jag var trött och skulle somna före henne". Jag kontrar med att "du, det sista jag sa till dig när du gick upp var "lägg på kisslakanet".

I morse bestämmer maken att det nog är bättre om jag uträttar mitt ärende OCH hans, så får han jobba hemifrån med viktiga saker. Jag inser att det nog är en god idé eftersom jag då kommer få lite egentid.

Närmare bestämt 6 timmars egentid. För jag har suttit i bilen hela dagen och åkt runt till alla ställen.

Kommer hem och avlöser maken. Och trycker på honom bäddmadrassen, för den är fortfarande tvärblöt, och säger att han måste ned till kemtvätten med den.

10 min senare ringer maken och jag hör ett "säg det till min fru", och sekunden senare har jag kemtvättsinnehavaren i luren, som talar om att, visst, de kan tvätta den men den kommer bli missformad, "för DUX-madrasser är inte gjorda för vattentvätt".

Så maken får snällt ta med madrassen hem. Och tycker att han är jättesmart när han föreslår att vi ska stå ut med den "tills hon slutar och kissa i sängen".

Skulle inte tro det. För hon kan hålla på i flera år, vad vet vi...

Så är det dags att laga mat. På min två månader gamla induktionshäll. Sätter på vildriset, inga konstigheter. Ställer på stekpannan och spisfan funkar inte.

Plötsligt har den bestämt sig för att inte gilla någon av mina stekpannor. Som jag har använt i två månaders tid. Varje dag.

Okey. Och bara för att, så tänker jag inte ladda ned min mail idag. För jag ger mig den på att det ligger nåt skit där också.

Tror fan jag går och lägger mig samtidigt som talibanen.

Ska bara hämta upp lite rester från frysen först. Och micra lite.

Att det ska vara så svårt.

För första gången ever, så ska jag anmäla sjukt barn hos Försäkringskassan.

Och i detta papperslösa samhälle så rattar jag ju givetvis in på nämnda hemsida.

Antingen är jag blondare än jag trodde, eller så ÄR sidan helt cp, för jag hittar inte.

Så ni mammor därute; VAR går jag in? (Eller pappor. Givetvis.)

Helvete vilket pucko jag är.

Dagens tips. Or not.

Hur man förstör en datorfri helg på 7 sekunder;

Sätt på datorn och ladda ned jobbmailen.

Hur jävla dum får man vara?

Tv-reklam och besserwissrar från Bromma

Fiskföretaget ABBA har en reklamtrailer som snurrar på 4:an just nu.

Det är en "kock" som står och pratar. Och jag hör egentligen inte vad budskapet är för varje gång stannar jag upp mitt i hans mening;

"....men ejängkligen så...bla bla bla"

Alltså.

Är jag ensam om att reta mig sönder och samman på EJÄNKLIGEN och ÅRDENGKLIT??

Hur svårt kan det vara?

Och vad är det för pucko till reklamproducent som inte HÖÖÖÖÖR?!

Talibanen och barntillverkning.

Talibanen har ibland svårt att förstå att hennes pappa inte är pappa även till tonåringen.

Och i kväll kommer hon med ett konstaterande. Och tycker att hon är osedvanligt smart, som fått bitarna att falla på plats på egen hand.

"Mamma, pappa hade ju bara ett frö i sin snopp och Peter hade också bara ett frö. Och båda fröna stoppade du i naveln, eller hur? Visst var det så mamma?"

Jag är för trött för att orka.

Så jag "mmm"-ar. Och låter det passera.

Najs. Talibanen tror alltså att naveln är nån sorts fröautomat.

Bäääd morsa, väry bäd morsa.

Jag tror jag väntar med förklaringen tills hon är 15.

Eller nåt.

Apropå visa fingret.

Jag hör till dem som tycker att det är low life people som använder sig av långfingret för att visa sin irritation, men jävlar så lätt det åker fram i trafiken så här i menstider. Fast hellre det än att jag kör över puckona.

Twittra mig hit och twittra mig dit.

Jag har alltid varit en stor fan av detvaintejagdetvasossarna.blogg.se och när Linda lade ner bloggen så blev tomrummet stort.

Men så mailade hon mig och sa att hon var på g igen. Fast med Twitter.

Jag har fullt upp med att försöka lista ut hur det där jävla Facebook fungerar, så det där med Twitter har jag låtsats att det inte finns över huvud taget.

Men eftersom jag då är ett stalker fan till Linda så gick jag in och registrerade mig. För att kunna följa henne.

Och vad händer?

Det ploppar in mail på att någon följer min Twitter. MEN JAG VET JU FÖR SJUTTON INTE HUR MAN GÖR?!

Och så måste man skriva korta saker. HUR skriver man korta saker? Jag kan ju fan inte sluta och prata.

Gaaaah.

Linda för fan, börja blogga normalt igen!!

Hur lyckas man?

Vi håller på att ta fram en egen produkt och för att hitta en billig fabrik i Kina, så har jag gått in på en speciell hemsida. Man väljer kategori, t ex "ramar" (nu handlar det om nåt helt annat) så ploppar 2900 fabriker upp i Kina som just håller på med framställande av ramar.

Nåväl. Jag skriver in min produkt och får alltså upp ett par tusen fabriker. Jag inser att jag inte kan maila en förfråga till alla, så jag väljer 15 st. Och eftersom vi är ett plutteföretag så vill jag ju endast ha några hundra exemplar av varje produkt. Till att börja med.

Av alla dessa 15 så lyckas jag helt ovetande givetvis pricka in Disneys fabrik för mjukdjur. Och de meddelar att det absolut inte har något emot att ordna 5000 av varje. Och "hur snart kan vi ha era ritningar?" Ehh, vi avvaktar nog lite här va.

Jag har varit inne på den här sidan förut. Och jag har varit mycket noga med att kryssa i att jag inte vill ha någon som helst reklam

Never the less så får jag VARJE dag, förutom all Viagra-reklam, en uppdatering om en tandborsthållare. Alltså, det latest news about toth brush holder in wood.

Och det är man ju jävligt intresserad av.

Bovar & banditer kanske.

Kriminalvården, kan det vara något? Ser att de annonserar efter ett gäng nya fångvaktare.

Eller kanske verkställa min gamla dröm om att jobba med hemlösa.

Problemet är bara att jag inte kommer kunna skilja på arbete och privatliv, så jag skulle nog ta hem dem. Och det kan ju bli lite körigt.

Kom just på att jag känner en hyfsat uppsatt chef inom just kriminalvården och jag är inte ett dugg främmande för svågerpolitik.

Jag höööör er!

Jag är osams med maken och sitter och letar bland jobbannonser, så jag har inte tid att blogga idag. Faktiskt.

Problemet är att jag inte vet vad jag vill.

Sen är man ju inte purung direkt.

Och hur lätt är det att sälja sig själv när man har en chef som är noga med att tala om att man är värdelös.

Jag får helt enkelt förlita mig på tidigare, NORMALA, arbetsgivares omdömen.

Banta sig lite och byta jobb.

Undrar om man ska passa på och byta annat också?

Jamenvisst.

Maken låtsas tycka att det är sådär kul. Eller hur! Nu kör vi!

Uppdatering: Det var riktigt kul. Och minst lika kul att titta på alla människor. Och med risk för att få en hammare i huvudet av schlagerproffset Rosa, så höll jag i hemlighet på Snälla, Snälla. För jag gillar Caroline. Och som nummer två hade jag vinnaren. Och maken? Well, han lär sitta här nästa år också. Lätt.

Måste.

Grunda sig lite.

Man börjar ju undra.

Man blir ju lite orolig så här i efterhand när man konstaterar att en diskussion om hur frisk en människa anses vara, utefter en bedömning av huruvida bajs ska flyta eller icke, förenar ett gäng kärringar på fullt allvar en fredagkväll.

Och att för övrigt samla 9 jävla galningar med högst olika karaktärer är en intressant utmaning.

Som i vårt fall alltid är en förjävla rolig sammansättning.

Och det är ju märkligt att sex- och samlevnad ALLTID är ett givet samtalsämne som ger upphov till många skrattsalvor.

Tack brudar. Ni förgyller mitt liv.

1+1=3

När den ena parten i ett förhållande går ut, och den andre är hemma med barn, så ligger det ju ganska nära till hands att tro att den som var ute, får SOVA nästa morgon.

Icke i det här hushållet.

När jag, inte alltför sent, kommer hem så ligger maken och sover i soffan. En högst normal fredagsaktivitet.

Klockan 06.00 tycker talibanen det är dags att välkomna denna lördag.

Och inte är det maken som sitter färdigduschad, med en kaffe i handen, klockan 7 en lördagmorgon.

Näpp.

Så nu vill jag inte höra mer om hur synd det är om min stackars make. Okey?!

Tjejträff

I morgon ska jag på värsta tjejträffen.

Vi är några tjejer, harkel..kärringar, som inte har träffats tillsammas på skitlänge.

Samtliga är riktiga krondårar när de sätter igång, varför jag vet att jag kommer ha duktigt med magknip från ca 16.00 och framåt i morgon.

För jag kommer att skratta ihjäl mig.

Jag har sällan sett fram emot något så mycket.

Fortsättning på matthistorien.

Talibanen har ännu ej lärt sig att ljuga särskilt bra så när jag imorse kliver ut genom dörren med mattfan under armen, så frågar hon varför. Jag kontrar med;

"Den måste till kemtvätten för du spillde ut mjölk på den igår."

"Men det var pappa! När xxx ringde på dörren, för att hon skulle gå med oss till dagis, så behövde hon inte ta av sig ytterkläderna!"

"Ja, men vad har det med dig, pappa och mjölk att göra?"

"Jag fick äta klart min frukost där."

"VA?! Vadå; fick du sitta på hallmattan och ÄTA FRUKOST?!"

"Ja, sen så kom pappa med mjölken och då råkade jag tappa ut glaset på mattan. Så det är hans fel."

"Jamen då kan väl du, SOM VET, säga till honom nästa gång, att man inte får ÄTA FRUKOST PÅ MATTAN I HALLEN!"

"Okey."

Inget undgår en husmoder. Eller var det gestapo?

Eftersom köksdörren är närmare garageuppfarten, så använder vi ytterst sällan vår entré i hallen.

I just hallen har vi en stor äkta matta.

Som av en händelse skulle jag hämta något där och råkade gå på sidan av mattan. Endast för att känna att något var fel. Den i normala fall mjuka mattan var stenhård över en halv kvadratmeter.

Och eftersom jag är rabiat när det kommer till sånt här skit så gastade jag bara rakt ut: "Vafan är det här?!!"

Maken kommer trampande och börjar stamma nåt om talibanen och MJÖLK.

Jag får ett cp-anfall och undrar hur i helvete mjölk kan hamna ända ut i hallen.

Får en värdelös förklaring om att "det ringde på dörren i morse och där var talibanens kompis och hon råkade spilla mjölken och jag torkade och torkade."

Sen tror både make och taliban att morsan inte ska märka nåt. Så det får bli en hemlis.

Eller hur.

Så i morgon åker den in på kemtvätt.

Och det kommer kosta skjortan.

Och gissa om jag bryr mig.

Sur som ättika.

Sorry ladies och gentlemen.

Idag är det stängt här.

För första gången ever, så har jag skällt ut en jävla idiot till anställd. (Jag har aldrig någonsin varit i närheten av ett sånt beteende gentemot en anställd.)

Nä förresten. Korrigering;

Jag skrek så högt på honom i telefonen att jag blev rädd för mig själv och tappade luren i golvet.

DÅ är man förbannad.

Så idag tänker jag inte blogga.

I lööööve this ViktVäktar-shit!

Jag lagar så jävla god mat.

Tänkte bara att det är bra om ni vet det.

Eller så beror det mer på att talibanen inte riktigt fattar kvaliteten på maten hon får. Eller att tonåringen jobbar. Fast kanske snarare för att jag är skitförbannad på maken. Så jag har liksom ingen att berätta det för. Att jag återigen gjorde en svingod middag.


Kvällens meny;
Paprikakryddade kycklingfiléer i ugn med en salsa av lättcreme fraiche, timjan och gorgonzolaost. På en bädd av ugnskokta, (saltade, oljade) färska rödbetor och päron i klyftor.

Till det en ruccolasallad med svingoda miniplommontomater och hallonbalsamico-vinäger.

Sa jag att det är en viktväktarmiddag?

Bäst att vara ute i tid.

Talibanen skall sova hos en kompis på lördag.

Vid ytterdörren står nu en färdigpackad resväska (!).

"Så att jag är redo mamma."

Kattmat

Jag är med i Viktväktarna.

Ny i gemet liksom.

Så då blir det mat därefter också.

Bland annat hemmagjord pizza med räkor och tonfisk.

Talibanen blir helt förskräckt när hon får höra att det är tonfisk i pizzan.

"Men MAMMA! Det är ju KATTMAT!!"

Jag försöker förklara att det FAKTISKT är människomat, som katter uppskattar, men hon köpte inte det.

Hon var helt jävla förfärad över att jag försökt lura på henne djurkäk.

Låt mig vara.

Plötsligt inser jag varför jag är så satans stressad och på dåligt humör när jag vaknar.

Jag har drömt en sanslös historia där jag även tydligt summerade ned allt i ett kommande blogginlägg.

Nåt om att några snorungar (läs: tonårskillar) backade på mig. Jag satt i en riktig sunkbil och på något sätt var jag ute i tjänsten som lapplisa. Jag vägrade att flytta på mig och killarna kom således ingenstans. Jag ringde polisen och telefonjäveln glappade hela tiden. Jag talar om för polisen vad som hänt och att dessa ungdomar förmodligen är ute efter mina eftertraktade biljetter till Melodifestivalen. SOS-kvinnan börjar garva och jag lackar ur och undrar hur fan hon kan skratta när jag kämpar för mitt liv och skicka en bilfan för helvete.

På nåt sätt hamnar killarna i min sunkiga parkeringsLise-bil och till slut kör jag dem själv till polisstationen. De följer med in under mitt tvång. Öhh?

Vi sitter och väntar på vår tur på stationen och jag tänker att det här, det här blir ett smaskigt inlägg i bloggen. Snart ber killarna om lov för att gå ut och röka. Konstapeln i luckan nickar och säger okey. Killarna går ut genom dörren, givetvis för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag får ett jävla tokspel och undrar hur lagens arm jobbar; låter två oidentifierade brottslingar gå rakt ut genom dörren.

Jag skriker så mycket att jag plötsligt vaknar.

Och är skitförbannad.

Alltså.

Kan jag inte bara få SOVA!!

Noll koll

Nyduschad, klar och vardagsstressad 07.10.

Maken upplyser mig om att det är lördag, och inget annat.

Bra.

Pucko.

En överlistad mamma.

Talibanen har en tendens att göra olika installationer runt om här i huset. Det kan vara vad som helst; äpplen som ligger i ett visst mönster, alla skor i hallen uppradade på nåt konstigt sätt. Och så vidare. Och man får absolut inte röra. På flera veckor ibland.

Härom veckan köpte jag bokstavskex. Hon var inte särskilt intresserad av att äta dem, utan det var snarare roligare att bilda ord med dem. Närmare bestämt namn på så många personer som möjligt.

Hon har en liten ministol. På "sittdynan" på stolen radade hon upp alla namnen. Efter några dagar sa jag till henne att hon nog faktiskt får lov att städa bort det där. Dessutom envisas hon med att stolfan ska stå på ett speciellt ställe.

Jag tänker: "kreativt barn, inte hämma, vara god mor, alldeles för många nej i onödan". Och bla bla bla.

Imorse skulle städerskorna komma. Och jag hade ruttnat. Så i ottan tar jag alla bokstäver och slänger dem i soporna.

Nu har jag varit hemma i några timmar.

Upptäcker för en stund sen att stolfan står på sitt "vanliga" installationsställe.

MED alla kexbokstäver.

Hon ser att jag upptäcker dem och går direkt i försvarsställning;

"Mamma, nu får du FAKTISKT be mig om ursäkt, jag fick plocka upp bokstäverna ur SOPORNA mamma!! De var alldeles ÄCKLIGA och BLÖTA!"

Gaaaah.

Ikväll drar jag ut till soptunnan med dom.

Min make och Melodifestivalen

Av uppenbara skäl så är kombinationen Melodifestival och videobutiksägare omöjlig.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så gömmer det sig nog en liten schlagerbög i min man. Innerst inne.

Jag är lite irro på mannen just nu. Eller rättare sagt på min chef. Som för tillfället är en jävla idiot.

Och igår uppenbarade sig en möjlighet till att förena nytta-nöje och arbetstagarhämnd;

Jag tänker överraska honom med biljetter till finalen i Globen.

Och vari ligger då hämnden i detta?

Well, det ska bli jävligt kul att höra honom förklara sig för kollegorna i branschen!

Vilka jävla tomtar!

Vi har ju en inredningsbutik i ett nybyggt/ombyggt köpcentrum.

Och så här i efterhand måste vi villigt erkänna att vi skulle ha tackat nej när centrumledningen ringde oss och frågade om vi inte kunde öppna vårt koncept hos dem.

Big mistake.

För det här jävla centrumet suger purjo. Många faktorer har spelat in, inte minst lågkonjukturen, men främsta orsaken är nog det utlovade kundunderlaget.

Många samtal har det varit. Vi vill dra, men centrumet vill att vi är kvar.

Nåväl.

Nu tillhör vi de ytterst få lyckligt lottade som kan livnära oss på annat i väntan på bättre tider, men många småföretagare har gått omkull i detta centrum. Man kan säga att butikerna "dör som flugor."

En gång öppnade vår anställde butiken 20 min för sent pga tunnelbanekrångel. Detta resulterade i en straff-faktura på flera tusen kronor.

Ja, ni hör.

Alla är skitförbannade på centrumledningen.

Igår får vi en inbjudan. Ledningen vill ordna en personalfest för alla i centrumet.

Och det är ju trevligt kan man tycka.

Sen noterar jag att på denna "fest" skall vi informeras om nyheter och marknadsplanen för 2009.

Well, det tar ju inte så lång tid så det kan man väl suga i sig.

Men sen kommer jag till sista raden där det står att man måste BETALA.

Det är då man konstaterar att de verkligen ÄR idioter.

Talibanen och fettfrågor.

Talibanen undrar varför jag plötsligt äter sallad.

It hasn't hänt before.

Och eftersom jag är emot all form av bantningsdiskussioner i barns närhet, så blir det en smal lina att gå på när jag förklarar.

Jag säger att jag måste lära mig att äta rätt. Att kroppen blir såååå glad om jag äter mer grönt. Att det inte är bra med fett.

Och där klampar jag i klaveret.

Jag inser det och försöker genast styra upp situationen med att säga att det finns bra fett och dåligt fett. Att det är bra att hon äter bra fett. Och jag med för den delen. Men att jag behöver lite fettpaus just nu, för att kroppen ska vänja sig vid "alla goda smaskiga grönsaker som finns".

Och jag känner att helgonglorian snurrar i 180. För I hate grönsaker.

Kliver ur duschen i morse. Talibanen stirrar på min kropp. Och kör in ett finger i min mage. Hon är tyst.

I 20 sekunder.

"Oj mamma, du har VERKLIGEN ätit för mycket fett!"

McDonalds i bantartider.

Idag var det hardcore start med Viktväktarna.

Och det börjar ju jävligt bra.

Maken meddelar igår kväll att han ikväll har styrelsemöte här hemma. Vilket han glömt totalt. Detta innebär en hastig och olustig tripp ned till McDonalds för mig och talibanen.

På min första viktväktardag.

Och för första gången, ever, så äter jag en sallad där.

Men hur mycket jag en anstränger mig så kan jag inte förlika mig med att det inte bara är kaniner som äter salladsblad.

Det smakar skit.

Och detta är den första dagen av 365 dagar.

My Gaaad, vilken träningsvärk!

Jag

kan

inte

gå!

Hur man skaffar sig en hjärtinfarkt en söndagmorgon.

Klockan 07.58 står Christina utanför mitt köksfönster. Ute på ett mission.

Jag promenerar inte. För jag har bil.

Christina promenerar.

Och har bestämt sig för att förbarma sig över det lilla förortsfettot till vän.

Inför varje uppförsbacke är jag redo att lägga mig ned och dö. Jag är fullständigt övertygad om att en hjärtinfarkt är i antågande. Men hon släpar mig.

Och den lilla taniga spetan säger dessutom att hon är fullt beredd att bära mig runt. För runt ska jag. Har hon bestämt.

1 timme och 15 minuter senare är vi hemma vid huset igen, och hon är plötsligt borta.

Och jag fattar ingenting. Vad hände? Det enda spåren efter denna livsfarliga upplevelse är svetten och det fullkomligt rödflammiga fejset.

Det tog 20 minuter innan hjärtat lugnade ned sig.

Och jag är stentrött. Och förstår inte. Man ska ju bli pigg av promenader.

Har jag hört.

Maken upplyser mig då om att jag måste inse vilken enorm chock kroppen just utsatts för;

MOTION.