lördag 31 januari 2009

Viagra my friend.

Kina är ju framtiden i många bemärkelser.

Med anledning av att jag, bl a är i inredningsbranschen, så tog jag steget att vidga vyerna lite och surfa runt på kinesiska businessajter.

Det finns en megastor branschsida som jag gick in och registrerade mig på. Till den är tusentals kinesiska företag i MIN bransch knutna.

Nåväl.

Jag tillbringar ett antal kvällar, under en vecka, surfandes för att leta nya produkter att lansera. Ibland skickade jag emailförfrågningar till diverse intressanta PRYL-företag.

Sedan dess har jag blivit mailbombad med reklammail.

Vi snackar 10-12 om dagen.

Och hade det handlat om PRYLAR med anknytning till MIN verksamhet så fine, då kanske jag hade överlevt.

Men nä.

Jag får en jävla miljon mail om en enda sak;

VIAGRA.

I alla dess former och färger. (Visste inte ens att det fanns varianter.)

Och självklart;

"Shipped Privately And Discreetly To Your Door!"

Så om någon av mina manliga läsare känner att det kniper, hör av er så kan jag vidaresända dessa mail.

I've got plenty!

fredag 30 januari 2009

Talibanfunderingar en fredag.

Tonåringen peppar talibanen att klippa lugg.

Och talibanen vill ju givetvis se ut som sin 12 år äldre storasyster, så vi bokar tid. Men låter det vara en hemlighet för pappa och mormor/morfar.

Så idag var det den stora dagen.

Efteråt bestämmer vi oss för att våldgästa mormor och morfar. Det blåser ganska mycket när vi springer från bilen in i porten.

När vi kliver in i hissen så försöker talibanen nå upp till spegeln.

Hon är orolig.

"Mamma, är luggen verkligen kvar?"

Hoppsan. I elakhetens tecken.

Vi har en himla massa telefonnummer på företaget.

Dels för att många av dem uppenbarligen behövs, men också för att maken har separationsångest.

Så ett av dessa onödiga nummer använder vi egentligen inte just nu, men "det är ju så bra, och det slutar på 00, och ett sånt nummer vill ju alla ha."

Så bara-för-att så har jag det numret inkopplat på en telefon i mitt rum. Det är i och för sig bra med ett direktnummer till mig.

Det ringer hyfsat ofta i den. Jag svarar. Och det är alltid samma sak, nån har ringt fel. Oftast så har jag varit så stressad så jag har inte lyssnat så noga på vart alla tror de har kommit.

Den här veckan har jag det. Och just nu har det varit många felringningar. Och jag har haft kul. Alla tror att de kommer till en tandläkare. I början så jag "tyvärr", men sen var det nån som sa att "jamen, jag har ju en ny reklambroschyr här och det står verkligen det här numret."

Då blev jag irro. Reklambroschyr är lika med massutskick. Och gör man ett massutskick så BÖR man kanske korrläsa ordentligt. Hade jag gjort ett sådant misstag så hade jag ringt upp det drabbade företaget, bett om ursäkt och förberett dem. Och kanske skickat en blomma. Eller nåt.

Men.

Nu leker jag tandsköterska och avbokar/ombokar alla tider.

Är man så jävla klantig så får man skylla sig själv.

onsdag 28 januari 2009

Vet ni?

Vet ni hur kul det är att sitta i soffan och klistra 4500 etiketter på kuvert?

Nä.

Trodde inte det heller.

tisdag 27 januari 2009

Vanor och manuella skitbilar.

Det senaste halvåret har jag åkt omkring i en Volvo Jeep. För att jag har lånat ut min kära turbo.

Maken åker också stor bil. Men just precis denna vecka har han lånat ut den. Och fått en vanlig Volvo-någonting-kanske-V40.

Idag var han tvungen att ta jeepen när han drog från kontoret.

Alla våra bilar är automat.

Inte denna Volvo-någonting-kanske-V40.

Jag kan villigt erkänna att jag är mindre begåvad när det gäller vissa saker. Och glömsk.

För jag har glömt hur man kör med manuell låda.

Jag står och stirrar på bilen och överväger att gå dom 500 metrarna till dagis.

Men dataväskan är tung.

Så jag sätter mig. Och hittar till att börja med inte nyckel-jävla-hålet.

Det sitter i instrumentpanelen.

Vrider om, och bilen studsar en meter framåt. Gudskelov var det fri sikt.

Efter många om och men hittar jag 2:ans växel och drar i väg.

Sakta.

När man har suttit i en Volvo XC90 i ett halvår så vänjer man sig.

Man vänjer sig framför allt vid två saker;

Man sitter högt. Jävligt högt.

Och man håller inte på att fjanta med att bromsa in vid vägguppen.

Som det är plenty av fram till dagis.

När man sitter i en Volvo-någonting-kanske-V40 så får man en känsla av att man sitter i en trampbil. 30 cm ovanför asfalten.

Och hela underredet boinkar när man kör över vägguppen.

För att inte tala om den svans av bilar man har i häcken för att man vägrar växla upp från 2:an. Försöker gasa på men varvtalet och motorljudet drar iväg till oanade höjder.

Stannar utanför dagis. Drar ut nyckeln och bilen rullar.

Javisst ja.

I sådana där manuella bajsbilar måste man dra åt handbromsen också.

I morgon GÅR jag till jobbet.

Fotnot: Och jag kan absolut inte på några villkor komma ihåg hur hårt maken mobbade mig för att jag länge tokvägrade att köpa bil med automat för 10 år sen. "Bara för gubbajävlar!"

Inte en chans att jag minns det.

måndag 26 januari 2009

”Virus kan orsaka fetma”

Så lyder rubriken på Aftonbladets hemsida.

Jag VISSTE väl att det är ett jävla virus jag bär på.

Jag som Martin Timellski

Jag beklagar mig ofta i bloggen. Om maken och hans hantverks-skills alltså.

För jag är ju så mycket bättre.

Alltså, jag ÄR det. På riktigt.

Men igår undrade jag om jag svalt kompassvattnet. För jag vet inte vad jag styrde med, jag gjorde nåt så dumt att till och med maken aldrig skulle kunna göra om det;

Jag fick tummen ur och skulle slipa trappan upp till vinden. Den är brant och den är lackad i brunt. Not så snyggt. Jag ville därför rugga upp den lite så att jag kan måla den vit....

....i väntan på att jag och maken ska ENAS om vilken sorts spirlatrappa som är snyggast.

Och jag kopplar in en förlängningssladd. Och börjar slipa. När jag till sist skall slipa det översta trappsteget så dras sladden ur och slipen stannar. Jag ställer den på trappsteget, går ned, fixar med sladden. Stoppar i kontakten....

...have one guess vad som händer...

GIVETVIS så sätter maskinen igång.

Däruppe.

Jag står därnere.

På en tiondels sekund så ser jag i slow motion hur maskinen kommer farandes i luften, samtidigt som jag sliter tag i sladden och drar ur den ur dosan.

PANG.

Maskinhelvetet landade mitt på bröstet.

Och just precis då tackade jag Gud för storleken på mina boppar.

Som i smällens stund förvandlades till luftkuddar.

Slipmaskinen studsar alltså ned på bröstet och pang ned i golvet.

Jag höll på att skita på mig.

Jag vände mig om för att se om styvfar, som höll på att bygga något i närheten, såg vad som hänt.

Han var nere i källaren.

Maken satt i arbetsrummet.

Tonåring och mor satt i vardagsrummet.

Så det var lugnt.

Tills jag kom ned och dom frågade vad det var för smäll dom hade hört.

Jag övervägde för någon sekund att mörka det hela.

Men insåg att det bara var att lägga korten på bordet.

1-0 till maken.

Boktips vid bloggtorka.

I fredags bestämde jag mig för att inte öppna datorn på hela helgen.

Trodde jag skulle få svår abstines men det rådde Lisa Marklund bot på.

När jag för länge sen läste ut Nobels testamente så kände jag att jag fått nog av henne. Tyckte den var mycket dåligt skriven. Och sen kom Gömda-debatten.

Men i helgen tog jag tag i Livstid och En plats i Solen. Jag läste ut båda.

Visst, inget underlag för Nobelpris, men bra mycket bättre än det hon tidigare lyckats med. Jag blev väldigt överraskad. Och som hon själv skriver i en av böckerna: hon har aldrig skrivit en deckare förut.

Tycker nog att hon ska fortsätta med det. Verkar lugnast så.

Så har ni bloggtorka så vet ni vad ni kan ägna er helg åt.

fredag 23 januari 2009

Luggad

Inatt vaknade jag vid 02.20 av att maken slet av mig håret.

Eller ja, det kändes så.

Först kunde jag för mitt liv inte begripa vad det var. Jag kände bara att mitt hår höll på att slitas av.

Jag har långt hår.

Jag har en spikmatta.

Varje kväll lägger jag den i sängen, sätter på tv:n, väntar 30 minuter, och tar sen bort den. Mattan alltså.

Förutom alla de dagar jag somnar och får dra bort den nån timme eller två senare.

När jag lade mig igår så drog jag upp mattan på kudden, eftersom jag hade lite ont i nacken.

Sen stensomnade jag.

Och på något jävla sätt hade jag lyckats trassla in allt hår i spikmattan.

Och det gick fan inte att få bort den.

Stapplar in i badrummet med en spikamatta hängades i håret.

Efter många om och men så lyckades jag få bort den.

Kravlar tillbaka till sängen och svär allt som går att svära.

Hur jävla dum får man vara?!

Hotellgäst

Som så många andra så har även jag en "bästa kompis".

Vi har känt varandra i 10 år. Och sedan 5 år så bor hon här i Sverige.

Under 1,5 år så jobbade hon hos oss. Skulle bara vara med på en mässa "och packa upp varor", men blev alltså kvar ett tag. Och eftersom hon bor ute i skärgården, och det var krångel med båttider, så bodde hon hos oss tre dagar per vecka.

Man kan säga att vi umgicks hårt.

I samband med att hon slutade i våras så åkte vi till USA på en shoppingresa.

Sen kom sommaren, och av olika anledningar så är hon alltid mycket bissi just då.

I augusti träffades vi.

Men inte sen dess.

Vi mailar.

Vi telefonerar.

Vi bestämmer tid för att ses.

Vi avbokar tid.

Så nu fick vi nog.

Vi har bestämt oss för att i början av februari ta in på hotell i ett dygn. Och gå på bio. Och äta på restaurang. Och fixa lite pedikyr. Och ansiktsbehandling.

Utan att bli störda.

Det är väl själva f-n att man måste vara så drastisk.

torsdag 22 januari 2009

Vem?!


Städerskorna har varit på semester i nästan 1,5 månad. Imorgon kommer dom. Trodde jag, tills jag tömde brevlådan. Det verkar som om någon vill mig illa..

onsdag 21 januari 2009

Talibanen och mailkorrespondens.

Talibanen har hittat ett nytt sätt att stalka mormor.

Email.

Medan jag lagade mat igår, skrev hon detta på egen hand;

HEJ

DET ÄR XXXXXXX. JAG UNDRAR NÄR NI KOMER HEM TILL MIG? KAN VI BAKA
KAKOR NÅGON GÅNG?

Hon får ett svar om att mormor och morfar kommer och hälsar på nu på söndag. Punkt.

När vi kommer hem idag så frågar hon om hon får maila igen. Jag lagar mat. Och noterar senare detta mail;

HEJ DET ÄR XXXXXXX.
HUR BLIR DET MED KAKORNA UNDRAR JAG
KRAM OCH PUS ÄLSKADE MORMOR

Så jag gissar att mormor inte lär ha något val. Och det var väl därför hon lade till "älskade mormor". Och ibland kallar hon mormor "gullet"...

Hon vet hur en slipsten skall dras.

Karma

Jag ska ha mens.

Jag blir jävligt godissugen när jag ska ha mens.

Jag vill inte dela med mig.

Så jag väntar tills talibanen går för att lägga sig med sin far.

Sen går jag ut till hemliga skåpet i köket och hämtar min alldeles nyinköpta choklad.

Som jag köpte i all hast häromdagen.

Tar en munsbit samtidigt som jag skriver ett mail.

Efter en sekund brinner det i hela munnen och jag kastar mig ut till köket för att spotta ut det i slasken.

Och hinner tänka att det bergis är maken, eller tonåringen, som hällt peppar i förpackningen.

Tills jag själv läser:

80%-ig choklad med CHILI-smak!

Men för i helvete! Vem kom på den särdeles dumma idén att smaksätta CHOKLAD med chili?!!

Herregud.

Inte ens chokladen kan förbli vanlig, hederlig jävla choklad.

Nu är jag sur.

Projekt.

Minns ni den där Rix FM-tävlingen om Sveriges bästa bloggare i höstas?

Jag hade ju turen att vara en av delfinalisterna. Vi var totalt 20 st utvalda av 5000 bloggar. Mycket roligt även om det inte var en världsavgörande händelse.

Efter tävlingen fick jag en förfrågan om jag ville vara med i ett bokprojekt. En liten anspråkslös historia där alla vi 20 bloggare bidrar med ett gäng sidor innehållande gamla/nya inlägg.

...

Ehh, jag glömde just bort vad poängen med det här inlägget var.

Det var ju kul.

Korkskalle.

...och som jag sprang!

...men först hann jag säga;

"tänk nu på att det var 31 dagar i december och MÅNGA röda dagar (= ob-tillägg)!"

Sen sprang jag.

Eller rättare sagt, jag drog till tippen. Och till inredningsbutiken. Och till dagis.

Med en avstängd mobiltelefon.

Väry lugnt och fint.

tisdag 20 januari 2009

Spring, spring

I morgon ska jag vara på jobbet vid 7. Tänkte göra löner i lugn och ro.

Vi är ca 60-70 personer. 99% är timanställda.

Och varje månad är det samma procedur;

hustru gör löner...

...hustru kollar noooga att make sitter i telefon när bokföringsjournalen är klar och läggs på hans skrivbord...

...RÅKAR samtalet ta slut innan hustru hinner ut ur rummet så är det run, run like hell som gäller...

för annars är det: "hur FAN kunde det bli så MYCKET?!!"

Varje månad.

Varje år.

I 10 år.

Så i morgon funderar jag på att lägga mappen på bordet innan han kommer och när han väl dyker upp så drar jag till fiket och köper semlor. Eller nåt.

Utan mobiltelefon.

Ny taktik.

Talibanen undrar

Talibanen lägger pussel och plötsligt frågar hon;

"Kommer du att föda fler barn?"

"Näe, jag har fött klart." Svarar jag.

"Jaha. Då kommer bara ett barn från pappas snopp eftersom xxxxx(storasyster) kommer från Peters snopp!"

"Mmm", svarar jag, som inte alls är upplagd för någon sex- och samlevnadskurs två minuter före sängdags."

"Men pappa vill ju ha flera barn."

"Mmm, men då får han köpa en ny fru." Säger jag, utan att tänka mig för. Mitt inne i ett jobbmail.

Tyst.

"Vadå, KÖPER man sin fru?"

Jag återkommer till verkligheten och får komma med en snygg förklaring.

Geez, det var nära ögat. Hade ju sett fint ut om hon kom till dagis i morgon och talat om att pappa har köpt sin fru.

Fast.

Det är väl en definitionsfråga.

Eller?

Alltså.

Ibland lagar jag så god mat att jag blir mörkrädd.

Maj gaaad, vilken middag.

lördag 17 januari 2009

Sulle inte tro det.

Innan jag går och lägger mig hinner jag höra;

"Det finns trumset och köpa till det här också".

Nänänänä.

Sulle inte tro det.

Vad man inte ser fram emot en lördagkväll.

Exempelvis en 42-årig make som precis fått hem ett Guitar Hero-spel. Eller vad det nu heter.

Och absolut måste prova det 21.00 en lördagkväll.

Och eftersom det endast verkar vara rockjävlalåtar, som man måste ha högsta möjliga ljud på, så kände den 43-åriga trötta hustrun att hon borde fördjupat sig i makens första förslag;

att bjuda hem de två personer från Trelleborg, som besökte oss i vår monter idag.

Nä. Tordes inte.

Istället ska det sittas i soffan och hållas i en gitarr (ja, han är ju trots allt 42 och då orkar man inte stå), och det ska skakas med gitarren, för extrapoäng, så att hela soffan flyttar på sig.

Som en jävla fjunig fjortis.

Icke.

I stället blir det sängen för min del.

Go'natt.

Sugmässa och smörmake

Det är en sugmässa.

Sveriges butiker har bestämt sig för att det är lika bra att lägga sig ner och dö. Och skita i att köpa in nya varor till butiken.

Ja, utom ett fåtal. Som fattar att man måste ha varor för att överleva.

Utöver den reflektionen så har jag även reflekterat över att maken varit extra snäll under några dagar.

Mina antenner är rostiga så det var inte förrän idag som jag lade ihop två och två;

Han är ute på "friarstråt".

Han vill nämlich förvärva ett nytt företag.

Han måste således smörja frun utav helvete.

Fortsättning lär följa...

fredag 16 januari 2009

Smisk på fingrarna.

Jag är inte bara utställare på mässan, jag är även inköpare till vår butik.

Så maken skickar iväg mig och butikschefen (som även råkar vara hans syster) till en ny leverantör.

Vi ska testa en ny produktlinje. Och maken sa därför till oss att hålla oss till budgeten; 3000 kr. Eller max 4000 kr.

Så vi knallar in i montern. Och handlar lite sånt. Och lite sånt. Och så kan vi väl testa det där också.

Svägerskan får en ihopvikt ordersedel.

Som hon ger maken när vi kommer tillbaka.

En sekund senare hörs ett illvrål.

"14OOO TUSEN KRONOR! FJORTONJÄVLATUSENKRONOR!! Hur fan bar ni er åt?"

Svägerskan är supersnabb: "Amen du ser, det går ju inte att handla med Mona!"

Så nu är jag förvisad till frysboxen.

Och jävlar om skiten inte säljer.

onsdag 14 januari 2009

Lite strippor kanske?

Pratar lite med olika utställare på mässan.

Samtliga är oroliga för hur det ska gå. Inredningsbranschen är ju inte precis den mest lukrativa bransch att befinna sig i just nu.

Så alla utställare kommer att slåss hårt om kundernas budgeterade inköpslistor.

Jag funderar på om vi ska fixa en stripp-stång och hyra in nån läcker brutta som kan underhålla kunderna i vår monter.

För det är ju själva fan att man själv har passerat bäst-före-datum.

Men så slår det mig att det är mest kvinnor som är inköpare.

Jag kanske har några läckra män, med lite muskler, som håller till här i bloggen?

Är det nån som vill tjäna lite extra stålingar? Monter C09:41 från 09.30 i morgon. Välkommen. Och snygg som fan ska du vara!

Man undrar ju.

Minns ni att jag skrev om branden i en av våra butiker? (Orkar inte länka.)

På två dagar eldhärjades butiken två gånger.

Den sista gången lyckades ordningsmakten få tag i förövaren.

Som inte var hemmahörande i detta land.

En stor utredning inleddes. För det var mordbrand.

Det visar sig att denne unge pojkvasker handlade på uppdrag av någon annan.

Närmare bestämt vår konkurrent i området.

Det är möjligt att det går till så här i denne konkurrents ursprungliga hemland, men här gör man fanimej inte sånt.

Jävla idioter.

Imorgon faller domen.

Det kommer att gå hett till här.


Man kan ju undra vad det är för mässa vi ska ha..

tisdag 13 januari 2009

Alla knep är bra utom de dåliga. Väl?

Jag arbetar som en gnu för att färdigställa montern på Älvsjö-mässan inför Formex, som börjar på torsdag.

Igår gick det mycket långsamt.

Kan bero på att chefen ringde exakt 14 gånger.

Idag, efter tio år, kom jag på tricket.

Alltså hur man får vara ifred från chefen.

Man ser till att bli osams med maken.

Eller om det nu var chefen.

Spela roll.

För det har varit tyst hela dagen.

Satan vad jag har hunnit med mycket.

måndag 12 januari 2009

Min man och hans JÄVLA skitfiskar!

Ni som har hängt här ett tag vet.

Ni vet att min mans stora dröm är en katt. Eller en hund.

Men mannen i detta hus har en jävligt grinig fru, som säger "självklart kan vi skaffa det OM jag får städning minst 2 dagar i veckan, och slipper plocka upp bajskorvar."

And money talks. I alla fall när det gäller maken. Det är inte att tänka på alltså.

Så han fick fiskar. Det var lagom tyckte jag.

Det började med två sketna fiskar i en rund skål.

Nu sitter vi med ett akvarium på ett par hundra liter och en miljard fiskjävlar.

Men för er som är nya så orkar jag inte ens dra vad detta har inneburit för hustrun i huset. Ni får helt enkelt lita på mitt ord.

I alla fall.

Fiskarna dör mellan varven.

Och det är nästan så att han vill ha en begravning varje gång. Det är ramaskri och tandagnisslan varje gång.

Och det ska daltas. Vanligt flingkäk? Icke, näe, det ska vara specialkulor. Givetvis.

Men dom dör som sagt.

Och det byts pumpar. "Fan, det måste bero på pumpen."

Så högst upp på önskelistan till jul stod en värstingpump.

Den överjävligt gnälliga hatar-fiskar-frun åkte givetvis och köpte en.

Maken fick en orgasm när han kopplade in den.

Men nu börjar han yra om att han vill ha ett större akvarium.

Och jag överväger starkt att undersöka vad utgången av fiskar och klorin i kombination skulle innebära .

Vår nya vagnpark.

Vi har ju en sprillans ny ugn och häll här hemma.

Måste förklara vad jag har levt med i 7 år;

'En ugn som tog ca en timme att värma upp. Jag hann åka fram och tillbaka till IKEA innan den var färdig.

I 7 år.

En ugn som läcker luft. Så stod det "30 min i ugn" så var jag tvungen att dubbla det. Minst.

I 7 år.

En spishäll som förmodligen var marknadens värsting 1985 när den installerades. Med ett gradantal mellan 1-12.

Men.

Om jag någonsin stekte på högre än 1:an så blev allt vidbränt. Det innebar också att jag i 7 år aldrig kunnat steka pannkakor. Stackars talibanen har levt på ICA's färdiga.

I 7 år.

Denna spis var också något trög. Jag satte på den och kunde lätt gå på toa OCH hämta posten, innan den blev varm.

I 7 år.

Och med en sådan vagnpark så blir man en jävel på att laga mat. För att man fick trixa och fixa för att få ett bra resultat.

Och gissa vad som händer när man har toppmoderna saker?

Jag hinner inte ens tänka "toa" innan ugnen är färdig. För den har en specialknapp. "Turbo".

Och har jag inte alla ingredienser framme så bränns stekpannan vid. Det tar 2 sekunder så är det varmt.

Fast det är inte det värsta;

Jag råkade glömma att läsa på om hällen. Som är en induktionshäll.

Häll som häll. Tänkte jag.

Och undrade vad det var för skithäll när inte kastruller och stekpannor blev varma.

Tills någon upplyste mig om att jag måste byta ut alla utenciler.

Så just nu har jag EN stekpanna och EN kastrull som funkar.

Och jag måste lära mig ett helt nytt tänk när jag ska laga mat.

Eller som tonåringen så pricksäkert sa: "jag känner mig rädd för dom här prylarna, det är för modernt mamma"!

söndag 11 januari 2009

Mässtider - tråkiga bloggtider.

Imorgon börjar en av årets 3 jobbigaste veckor. På torsdag öppnar Formex, mässan för inköpare i present- och inredningsbranschen.

Och veckan börjar alltid på samma sätt: Mona infinner sig early birdy på lagret, för att tillsammans med transportören hämta våra monterprylar. Sen järnet ut till mässan. Fast denna gång sket jag i att boka två montrar. Det får bli en.

Sen skall 470 småprylar upp, putsas och prismärkas om eftersom vi är tvungna att höja priserna pga av världsmarknadens kaos. Jösses så glada våra kunder kommer att bli.

På onsdag är det finlir och inköp av kaffe, kaka och vin. För våra kunder är ena jävlar på att shoppa med lite vin innanför västen.

Förra Formex i augusti så blev jag ju stensjuk. Det var riktigt illa. Så denna gång ska jag inte stressa.

Denna gång ska jag ta mig tid att gå runt till de andra utställarna.

Och shoppa lite.

Ska bara ställa mig på knä här hemma först.

Positivt och grönsaker.

Talibanen och jag spelar bowling.

Alltså wii-bowling.

Hon är skitbra.

Jag smörar lite och säger något i stil med: "Jösses, jag önskar att jag fick iväg mitt klot så där hårt!"

"Mamma, det beror nog på att jag äter mer grönsaker än du.....

....och så måste man tänka positivt mamma."

Undrar vem fan det är som är vuxen här.

lördag 10 januari 2009

Konvalecenten.

Det suckas. Och stönas. Och det är många "jag mår inte bra".

Och givetvis blev han avsevärt sämre efter det att han bett mig undersöka de exakta biverkningarna av penicillinet på nätet.

Givetvis.

För givetvis så har maken SAMTLIGA biverkningar.

Själv tillbringade jag 3 timmar hos frisören. Sen rymde jag ned till garaget för att packa sopsäckar till tippen.

Lugnast så.

Risken för world war 3 är nämligen överhängande.

fredag 9 januari 2009

Inga problem med fantasin direkt.

I morse åker jag tidigt hemifrån för att fixa lite på vårt externa lager.

När jag kommer tillbaka till kontoret så hör jag kontorstelefonen ringa våldsamt.

Det är maken.

Som berättar att talibanen vaknat, men gått direkt ned till köket och ringt mormor och morfar. Maken låg kvar i sängen.

Inga konstigheter.

Om det inte vore för att hon, min drama queen, grät hejdlöst och talade om att hon var ensam hemma. Att INGEN var hemma. Att vi hade lämnat henne "helt ensam." Hon var i upplösningstillstånd.

Morfar och mormor satt i bilen på väg till sina jobb så de tvärvände och åkte på två hjul hem till oss. Inte för att de för ett ögonblick kunde tro att vi lämnat talibanen vind för våg, näe, snarare för att det kanske hade hänt oss nåt.

På vägen hem till oss passerar de kontoret och noterar att det inte är tänt där. Vilket gör dem än mer oroliga.

När dom stormar in genom den olåsta dörren så sitter maken där i godan ro. Med stora ögon.

Ingen fattar någonting.

Talibanen har svårt att förklara sig mer än att hon kände sig ensam när pappa låg och sov.

torsdag 8 januari 2009

Spikmatta

Jag är en säljares perfekta offer. För jag går på precis allt.

Och med tanke på hur bra jag är på att säga nej till maken, som är en extremt bra säljare, så är det ju jävligt märkligt att jag är en sån torsk.

Idag fick jag hem en så kallad spikmatta.

Med 6000 piggar.

Det är det senaste serru.

Det var de vanliga säljargumenten ....."bra för andning...sjukt bra vid stress... frigör endorfiner..hjälper dig att bla bla bla....vilket också kan leda till att du går ned i vikt.."..VAAAAA?

Vadå gå ned i vikt!

DÅ vaknade jag.

Så nu jävlar ska det spikmattas.

Maj Gaad, vad snygg jag kommer att bli.

...och så lite avslappnad på kuppen.

onsdag 7 januari 2009

Tjock, tjockare, tjockast.

Satan.

Den 15 januari är det mässa igen.

Den förra Formex-mässan var i augusti. Då lovade jag mig själv att inför nästa så skulle jag bli sketasnygg.

Jag skulle banta bort 15 kg. Eller nåt.

Nu är det en vecka kvar.

Tell me, hur ska jag bära mig åt för att tappa 2 kilo om dagen?

Stor hittelön utlovas.

Ursäkta mig. Jag älskar min man.

Ja. Jag kom helt av mig häromdagen när jag noterade att en Anonym frågade om jag över huvud taget tycker om min man.

Men så kom jag på att denne Anonym givetvis precis har halkat in här hos mig.

Annars hade hon/han aldrig ställt frågan.

FÖR GIVETVIS ÄLSKAR JAG MIN MAN.

Men om jag nu, än en gång, ska ge mig på att förklara varför jag hänger ut honom här så gör jag väl det;

Jag känner ytterst få som är gifta med sina chefer.

Och om man nu råkar vara det, så är det extremt få som dessutom har företag ihop.

Och eftersom vi nu lyckats pricka in två av två omöjliga scenarier så medför det vissa saker. I synnerhet om personen ifråga också är en mycket krävande människa. Om än älskvärd i andra sammanhang.

Till exempel att man ibland kräks på tillvaron. Han lika mycket som jag.

Men jag har valt att ventilera mig här.

Och även om min man är mitt livs kärlek, så är min chef långt ifrån en drömchef.

Simple as that.

Och han är en mycket speciell människa. Det vet alla som har träffat honom. För att inte prata om de som har jobbat med honom. Han är extremt intelligent och allmänbildad, otroligt social och en jävel på att sälja.

Men never the less så är han en skit som chef. I alla fall om en av de anställda råkar vara frun. För all frustration och alla problem, som per automatik tillkommer den här typen av människa, går givetvis ut över frun. Och jag tar bra mycket mer skit än vad någon ens kan föreställa sig. Det vet dom som känner oss.

Men den största negativa effekten av att vara gifta med varandra på jobbet är att man fullständigt tappar respekten för varandra. I alla fall när man, som vi, har ett jävla humör båda två.

Och för min mans del så är arbetet det som gäller. All vaken tid.

Han tänker jobb, han äter jobb, han skiter jobb, ja, ALLT handlar om jobbet och framtiden. Tänk er att var ni än är, i vilket sammanhang ni än befinner er, så är det alltid jobb som pratas; på väg till City Gross, i hängmattan i Thailand, på den romantiska middagen, vid söndagsfrukosten. Jobb, jobb, jobb. Strategi, strategi, strategi.

Så mina kära Anonyma vänner och annat löst folk: just DET kan vara mycket frustrerande så ibland blir han uthängd mer än vad en "normal" äkta man skulle bli. För jag spyr helt enkelt på den här "mäjka-business"-världen ibland. Eller ofta.

Och trots det, så skall man lägga på minnet att HAN var den som tjatade hål i huvudet på mig om att fortsätta blogga. Trots att han mycket väl vet att jag inte har några skrupler när det gäller honom.
Han läser min blogg med lupp. Han går igenom varenda kommentar, så tro mig, han har järnkoll på vad jag skriver här!

Så.

Nu har jag förklarat en gång till.

måndag 5 januari 2009

Genustävling på hög nivå.

Telefon ringer på jobbet.

-"Det har gått en propp!"

-"Ehh, jaha...?!"

-"Amen, hur byter man?"

-"Ehh, hämta en stol, ställ den framför ugnen, öppna skåpluckan ovanför micron och byt propp! Det sitter in lista intill på vart alla proppar går. Hur svårt kan det vara?!"

-"Amen, var finns det proppar?"

-"I samma skåp givetvis!"

Kära läsare.

Vem är mannen och vem är kvinnan i detta samtal?

Du vinner en helkväll med min man om du svarar rätt.

söndag 4 januari 2009

Mina arvsanlag?!

"Mamma, jag gillar inte när pappa är så där!"

"Vad menar du?"

"Amen när han hela tiden säger: aj,aj,aj, det gör så ont. Det görs så ont hela tiden. Han bara tjatar och tjatar om det och jag blir trött i öronen. Osså låter han som en barn."

Näpp, det blir ingen sjuksyrra av henne heller.

Skrämda små barn.

Jag har alltid sagt till talibanen att när jag ska dammsuga så skall varenda pryl vara borta från golven. Oavsett leksaker eller klädesplagg.

Annars så får hon skylla sig själv om det försvinner in i dammsugaren "för den går inte att öppna serru".

Det där har satt sina spår.

Hon är inne i en lägga-pärlplattor-period.

Och blir fullkomligt helt jävla hysterisk om hon så mycket som tappar en endaste pärla på golvet.

Sen att hon fick en låda med 10 000 pärlor i på julafton, och att jag därmed inte bryr mig om någon skulle försvinna i dammsugaren, biter inte ett dugg på henne.

Hon är livrädd.

Effektiva Märta

Maken är på akuten.

Själv är jag hemma med talibanen. Och passar på att röja. Hårt.

Under de två dagar maken har legat för ankar så har jag rensat bra.

Maken är lite irro.

Han tycker att jag borde ha sjuksköterske-outfiten på 24/7.

Men den kostymen passar inte mig. Jag är mer: "känn inte efter, så mår du bra."

Och min del får han gärna vara sjuk ett par veckor till.

För jag har en hel del kvar att röja.

lördag 3 januari 2009

Min matförgiftade make.

På juldagen gjorde maken en Janssons frestelse till sina släktingar.

Eller, han gjorde två stycken.

Det blev en hel del över, och jag sa att vi skulle slänga det eftersom det inte skulle få plats i kylskåpet.

Min make är en bonnläpp.

Nu pratar jag inte från nån stor byhåla som Karlskoga (blink, blink Jupp & Rijo), näe, jag pratar typ 100 hushåll. Samtliga hus byggda runt bykyrkan, så man kunde stå vid grinden och spotta in på kyrkogården. Typ.

Min man har finska anlag. 50%.

Och nu vet jag inte riktigt hur mycket byhålan och de finska anlagen spelar in, och huruvida man inte hade kylskåp där, när han växte upp, men jag har aldrig fått honom att fatta att mat MÅSTE in i kylskåpet. Att man inte kan låta något stå över natten. Men på något sätt så måste dessa faktorer ha spelat in.

Vi har varit tillsammans i många år. Och jag har lärt mig att sluta att tjata. Och i stället tänka att, one day, one day så kommer han nog att lära sig.

Så den här jävla Janssonen stod på köksön i flera dagar. Jag stirrade varje dag på den, men tänkte att; nä, han får väl ha den där om han nu inte vill lyssna.

Den 5:e dagen åt han Jansson till middag.

Sedan dess har han haft enorma kramper i magen. Idag var det så illa att jag för en stund trodde det var blindtarmen.

Men så kommer min mamma förbi. Och börjar luska. Och det resulterar i att han förmodligen åkt på några riktiga baskelusker från Janssonen.

Så just nu ligger han med magen mot vårt värmeslingade badrumsgolv och kvider av smärtor. Fast kanske mest för att det på inrådan inhandlats laxermedel. En tub som skall föras upp i lilla anus rektus.

Och eftersom han lider av allmän mans-anus-fobi så är han inte så jävla imponerad, och undrar hur han ska välja mellan pest och kolera.

Själv kan jag konstatera att det tog 10 år innan han fattade att man inte låter maten stå ute.

Sent ska syndaren vakna.

"Börje Ahlstedt vill lämna Dramaten"

Ja, det är rubriken i Expressen.

Käre Börje Ahlstedt;

PLEASE, lämna!

Du är bara en sur, bitter gammal gubbfan.

En 5-årings mantra.

Hon är smart min lilla taliban.

Det händer att hon blir rädd när hon ser en film.

Igår satt hon och tittade på en ny Barbie-film (som man ju kan tro är riskfri).

Rätt var det är så hör jag henne mumla. Hon mumlar samma sak, om och om igen, i säkert 20 sekunder.

Jag lutar mig mot henne och hör;

"Det är bara i sagornas värld, det händer inte på riktigt, det slutar alltid lyckligt. Det är bara i sagornas värld, det händer inte på riktigt, det slutar alltid lyckligt."

Om och om igen...

Bra tjej reder sig själv.

fredag 2 januari 2009

Insnöad

Ajm sårry, men det senaste dygnet har jag tillbringat med att surfa runt på Sveriges alla inredningsbloggar.

Eller ja, det känns så i alla fall.

För jag är så in i döden trött på att "vänta" på maken. Vänta på att han ska ha tid, vänta på att vi ska ha råd, notera att pengar flyter in, men lagom till att det är dags, så har han placerat dem i ett nyförvärv.

Så nu jävlar. Nu jävlars ska det göras om här hemma.

Jag börjar i morgon.

Ska slipa trappan upp till vinden, där vi har gästrum. Ska slipa, måla och lacka.

Och bestämma ALLT själv.

Han får väl göra om'et om det inte passar. (Ha, that will be the day!)

Ajm så smart.

torsdag 1 januari 2009

Förr jösse namn! Pip-Larsson till make på nyårsafton.

Undrar om det är dags att flytta till ett mindre boende, när telefonen ringer och jag läser "maken" i displayen....

...och han ringer i från sängen och vill att jag kommer upp....?!!

Väl däruppe så framför han sitt ärende, och mumlar först; "vi måste ta hand om varandra bättre..."

Sen kommer det som verkligen var det stora problemet:

"DU måste ta hand om mig lite bättre när jag är sjuk."

Själv stod jag och förberedde hummer- och champinjonfyllda crepes, samt hummersoppa med vitlöksbröd, som jag tänkte servera till middag lite senare.

Och kände mig som Askungen när telefonen ringde.

Och väntade förgäves på att nån prins skulle ringa på dörren och ta med mig till balen på slottet.

Inte en jävel kom.