När Big Mama is gone..

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid hemma just nu. Och det märks.

Talibanen röjer friskt och har ingen som säger att hon måste städa efter sig.

Det ser ut som en bomb har briserat i huset, och jag har svårt att tro att det är mitt hus jag kommer hem till. Jag blundar ända upp till sovrummet. Lägger mig, sover, duschar och drar till mässan. Varje dag hela denna veckan.

Jag upptäcker också att stora dottern naturligtvis har hittat gömstället, där jag lagt mitt smink. Otippat!

Men jag har hittat ett nytt....

Tiden går inte direkt fort nu!

Jobbar som en galärslav för att få våra mässmontrar färdiga till i morgon. Eller ja, klockan är nu 00.30 och mässan öppnar om 9 tim. (Har precis kommit hem.)

Bortsett från att jag nog kommer att bli arresterad för mord vilken sekund som helst, p g a tidigare omtalad människa på jobbet, så kommer nog allt bli bra till slut.

Dessvärre så har jag i dag fått joura (jobba) på dagis halva dagen, och jag åker dessutom på att jobba där hela dagen i morgon. Inte så att jag gråter direkt, mässan stänger ju 20.00 i morgon kväll och jag är rätt slut nu. Faktiskt väldigt mycket slut.

Vad jag egentligen ville säga är att jag nog inte hinner vara särskilt rolig här på några dagar.

Men tappa inte sugen. Jag ska försöka anstränga mig, så att ni inte glömmer bort mig!

Ehh, var får dom allt i från?!

Överhör talibanen tala med en dagiskompis:

"..men min mamma MÅSTE ha en jättestor rumpa, annars kan hon ramla av sin kontorsstol och slå sig, och jag ska också ha en sån stor rumpa när jag blir stor, det har hon lovat"

Okey.

Nog för att jag älskar min dotter, men vaf-n!

Allvarligt talat.

En kopp kaffe, och jag är kvar i matchen.

Sitter framför tv:n och jobbar. Har kanal 5 på. Nåt nytt tävlingsprogram som heter ID, med Hans Fahlén som programledare. En deltagare som skall gissa 10-12 personers identitet.

Jag stannar upp.

För att det står nån fånig tjej och gör bort sig fullkomligt i svensk television. Och jag förundras över att ingen vän till henne kunnat stoppa henne i tid. Hon är helt jädra hysteriskt flamsig. Jag kan inte längre koncentrera mig på datorn. Vilket mähä. Hon säger dessutom att hon pluggar till psykolog. Hujedamig.

Det får mig att tänka på andra människor i "rampljuset". En viss politikerledare tex. Jag kan aldrig höra vad han säger, för jag hör bara att han låter som ett miffo.

Eller Ulrica Messing. Som intervjuades i lördagssoffan på tv 4. My Godness. Det var nog första gången någonsin, som jag LYSSNADE på henne. Och konstaterade att det inte var någon större förlust för oss väljare (eller hennes väljare ska jag väl säga) att hon lägger av! Vilket stolpskott.

Men vem är jag att döma andra? Och är inte mångfald, i alla dess skepnader, det som gör vår värld så unik?

Fast det borde finnas gränser.

Lite trött, tror jag visst!

Okey. Har du någosin varit så rädd att försova dig, så att du inte kan somna?

Skulle upp 03.45 i morse. Lade mig vid 22-tiden. Sen började jag mala. "Vad har jag glömt till mässan?", "hur löser vi det där". Och så vidare.

Jag hade ställt dubbla väckarklockor. Kunde inte slappna av. Körde makens gamla skittrick med att andas få gånger per minut. Som vanligt slutar det med att jag får panik, hyperventilerar och blir klarvaken!

Somnade till slut. Fick sova nästan två timmar. (Det suger för en som absolut måste sova 7 timmar, för att över huvud taget fungera.)

Rattar in på Shellmacken för sedvanligt frukost kl 5. Kommer till jobbet och upptäcker att jag glömt kvar den betalade frukosten på Shell. Pucko.

Vänta på transportkillarna. Konstaterar att lasthiss-helvetet inte sätter i gång förrän 06.30. Ute på mässann 07.10. Satte ihop 8 st IKEA vitrinskåp.

Jag hatar IKEA.

Tonåringen slutar sent i skolan, så jag måste hämta talibanen. Somnar nästan i bilen till dagis. Anstränger mig allt vad jag kan för att bara vara mamma när jag kommer dit.

När jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt bilen (!!!!) på dagis.

Då är man trött. Hur f-n kan man glömma en bil, som står parkerad direkt utanför dagisentrén? Jag kan.

Går tillbaka och hämtar den.

Nu har jag precis "lekt affär". Och ska laga mat. Och kommer garanterat att somna när jag nattar talibanen. Om jag inte dessförinnan lägger huvudet i chile con carnen.

Over änd out.

Tonåringar och stålingar

Har haft en diskussion med tonåringen om pengar.

Eller ja, jag ska nog kalla det för monolog. För det var ju givetvis "inte läge mamma".

Det är aldrig läge när man ska ikläda sig rollen som en "dags-att-prata-lite-ansvar-skyldigheter-mamma.

Utöver sin vanliga månadspeng, så får hon nu för första gången även sitt barnbidrag.

Hon skall alltså klara alla sina utgifter, dvs kläder, smink, caffe lattar etc, på dessa pengar. Det som jag tidigare har betalat åt henne.

I dag är det den 26 augusti. Pengarna är slut. Nästa utbetalning är den 21 september.

Men det var ju som sagt "inte läge mamma".

Så min kvalificerade gissning är att tonåringen kommer att tillbringa ganska mycket tid hemma den närmaste månaden.

För BankomatMamma har checkat ut.

Christina - en bloggvän

Jag har fått en kompis.

Christina, heter hon, och är länkad här intill, Tre Flickor.

Jag läser hennes blogg flera gånger om dagen. Jag gillar henne. Mycket. Hon är dessutom en sån som ställer upp för nästan vilt främmande "vänner" i nöd.

Men vi har inte träffats "på riktigt" ännu. För jag har alltid fått förhinder.

Just idag, så har jag bestämt att Christina är årets yrkeskomiker. För hon skriver i sin blogg att hon har messat mig. För hon vill fika i veckan som kommer.

Hon har humor Christina.

Så, min kära bloggvän: är mässan ett bra ställe att fika på?!!

Det blidde lite fel.

Maken och talibanen kom hem. Jag hade bokat in dem fel.

Jag hade bokat in dem på babysim. Maken sa att de andra föräldrarna hade stirrat på dom och undrat om talibanen möjligen var efterbliven. Eller nåt.

Jag är ingen poppis mamma/fru idag.

Söndag. Och ett par stulna timmar för mig själv.

Det är söndag. Talibanen och maken har åkt i väg på simskola.

Dottern, och ett okänt antal kompisar, ligger och sover.

Solen skiner. Igår tillbringade jag 4 timmar med att städa huset, så jag behöver inte ha nån måste-städa-ångest. Inte än på en stund i alla fall. Jag borde plonka vidare med hemsidan. Men jag orkar inte. Jag ska njuta en stund i min ensamhet. Och surfa in hos bloggvänner.

Men jag är konstig. När jag sitter stilla och inte gör något så får jag alltid dåligt samvete. Varför är det så?

Och talibanen är lycklig. För hon kissade inte i sängen i natt heller så "nu måste vi köpa en present till mamma". Jag och mina löften. Jag talade om för henne att hon kan få en present för varje dag som hon klarar det, men när det står klart att hon är i hamn, då blir det inga mer presenter.

Hon förstår inte det här riktigt. Givetvis inte. Så jag undrar om hon är så smart att hon ser till att få återfall. Så att vi får börja om med presenterna. Skulle inte förvåna mig ett smack. Men. Då får det väl bli så.

Apropå att städa ja. Min städerska har semester. Huset är i mycket dåligt skick. Mina 4 så kallade städtimmar gick åt till dammsugning. Tvingade dottern att skura ena badrummet. Tvingade maken att välja mellan att gå på kalas, eller att torka golven. Han tog golven.

Men allt annat då? Dammtorka t ex. Vi har en miljon saker. För att maken tycker om prylar. Jag fick ju fria händer att ta bort rubbet. Har dock inte hunnit så långt. Måste ta tag i det, innan maken ångrar sig.

Så nu får jag faktiskt bråttom. Jag tar nog tag i saken nu. För i morgonbitti börjar hell week. Ska vara på jobbet kl 5 och packa inför monterbygg. Mässan öppnar 7.

Dessutom så hör jag ett lämmeltåg i trappan. Tonårsbrudarna har vaknat.

Jag fick hela 20 minuter för mig själv. Grattis.

En lördagkväll i residenset;

Talibanen sover.

Stora dottern är på middag, och väntas hem i natt, med flertalet sova-över-kompisar.

Maken och jag sitter i varsin fåtölj.

Med varsin Bailey's.

Med VARSIN DATOR OCH PLONKAR!
(Varje artikel tar ca 3 min att lägga in. Vi har typ 500 kvar.)

Åh, vilken härlig lördagkväll.

Var jag verkligen likadan?

Vad är det egentligen med tonårstjejer? Jag blir så trött.

Sen ett par år tillbaka så börjar saker "försvinna". Mitt smink får fötter, mina smycken får fötter. Mina dyra handväskor flyttar in i ett annat rum. Och så vidare.

Och så det ständiga svaret: "nä, jag vet inte" eller "näe, jag har inte använt den".

När mina dyra krämer tar slut t ex. "Näe, den använder inte jag".

Nähä, så det bara dunstar alltså?

Jag sminkar mig inte så ofta. För att jag är lat. För att det måste gå FORT när jag ska i väg på morgnarna.

Never the less, så har jag ju självklart smink. Bland annat ett hyfsat dyrt märke i puderform: i.d Bare Essentials. Alltså foundation, m.m. i puderform. Små burkar. Som kostar typ 4-500 kr st.

Sen en tid tillbaka så har andra kosmetikamärken börjat producera, vad jag kallar, kopior.
Och dottern läser modetidningar. Och i modetidningar så står det att det här är JÄTTEBRA smink.

Så vad händer. Det minskar i mina burkar. Men näe: "jag använder inte det". Fast jag ser spåren i handfatet.

Så nu gömmer jag det.

Eller om man är snäll och lånar ut ett par skor. Då kan man ge sig den på att det var sista gången man såg dem. Så hon får bara låna "cheap"-skor..

Hon skulle till Gotland vid nåt tillfälle för ett par månader sen. Smörade, och frågade snällt om hon fick låna min stora Mulberry-bag och ha som resväska. Jag sa okey.

Det skulle jag inte ha gjort, för jag har inte sett av den sen dess.

Eller som i kväll. Dottern, och några kompisar var här och "gjorde sig i ordning". De skulle i väg på middag. De kommer ner och säger hej då.

Och jag konstaterar att en av mina handväskor hänger på ena kompisens axel....

Så JOHANNA ATHENA R-----S (som är här inne och snokar varje dag); KANJAGFÅHAMINAGREJERIFREDTACK! Ut i trädgården och plocka äpplen, så kan du köpa själv!

Vad vore livet utan smarta barn?!

Talibanen har börjat komma in i den där åldern då svordomar, och andra fula ord uppmärksammans.

Bakgrund;
För ett tag sedan så kom vi överens (efter att ha läste en mindre bra sagobok) att ordet "hata" inte ska användas. Att det är lite för starkt. I samma veva så råkade jag säga "skitkallt", och då bestämde vi att man inte ska säga "skit" heller.

I går råkade pappa säga "skit" vid matbordet. Vi införde då att varje gång någon av oss säger "skit" eller "hata", så måste man ge talibanen en peng. Så pappa fick genast gå och hämta en peng.

För två veckor sedan så startade vi om, med Operation avvänjning av nattblöja. Det har inte gått så bra. Jag tvättar frottélakan, täcken, lakan och kuddar (ja, hon snurrar runt i hela sängen när hon sover) varenda eviga dag. Och jag är så trött på det.

Idag:
I morse väcks jag 06.20 av en fullkomligt hysteriskt lycklig 4-åring: "Mamma, maamma, MAAAAAAAAAAAMMMMA: jag har inte kissat i sängen i natt!"

Jag har tidigare lovat henne, att om hon klarar det, så ska vi åka till "Boink", favoritleksaksaffären här hemma, så får hon köpa sig en leksak.

Så hon åker dit med pappa idag. Och kommer hem med en Barbamamma spargris. Hon lägger i sina "hårt" förvärvade äppelplockarpengar, samt "skit"-pengen från i går. Hon säger sen att hon vill ha mer pengar;

-Ja, det är bara att gå ut i trädgården och plocka äpplen, då kan du ju tjäna massor av pengar. Sa jag.

-Jag orkar inte mamma.

-Jamen du vet ju att man inte kan få några pengar om man inte jobbar.

-Men mamma, jag vet! Om du säger "hata" och "skit" flera gånger, DÅ kan jag ju få lite pengar! Säg det nu då mamma!


Geeeeez. Lite för smart för sin ålder va?!

Slutjobbat för idag.

Nu är klockan strax midnatt, och jag har bestämt mig för att det är färdigjobbat för idag.

Jag har fattat lite beslut under kvällen:

- Jag ska aldrig mer "ta" i en hemsida. Bara besöka som shoppande kund.

- Jag ska begära en fet löneförhöjning.

- Jag ska ta med mig en säck med pengar under mässdagarna, och shoppa som en babian. Och den här gången ska jag inte mörka om priserna för maken. Det ska svida rejält.

- Jag ska täcka för glasväggen mellan mig och honom på jobbet. Så kan jag åtminstone LÅTSAS att jag jobbar på ett "vanligt" kontor.

- Jag ska börja umgås med mina vänner. Som snart har glömt bort mig.

- Jag ska banta och bli en goding igen.


Fast först måste jag få mässan överstökad.

Sen måste jag ta tag i vår nya butik i Vällingby Centrum, som invigs 25/10.

Och åka runt till alla videobutiker och säga hej till personalen. Har väl träffat 30-40 st av 65...

Och sen är det visst dags att förbereda Hem 2007-mässan 7/10, för er "vanliga" besökare.

Och sen var det visst jul va?

Det går åt helvete det här.

Perkile...!

Eller hur det nu stavas.

Satt på toa nyss. Får ett sms från maken. Klockan är strax efter 17.00. Middag skall serveras mellan 17.30-18.00. Blir det senare så går det inte att få talibanen att äta. Det här tjatar jag om varje fredag. För det är han som är matansvarig på fredagar.

Han messar att dom är och storhandlar. Att de precis kommit dit.

Jag blev så förbannad, så när jag skulle dra i väg ett surt mail, så tappade jag telefonen i toaletten. Plums. Hade inte spolat. Reaktionsförmågan sitter fortfarande i sedan talibanen var bebis och man skulle "rädda", så jag fiskade upp den. Utan att tänka mig för.

Nu har jag stått i 2 minuter och tvättat händerna. För jag hade toafobi redan innan det här.

Och det var väl tur att man inte gjorde nummer 2.

Telefonen? Ingen aning om den funkar. Vågar inte slå på och testa. Har lagt fläkten över den.

Med lite tur så kanske man blir helt oanträffbar nästa vecka.

Kan man sitta och sova .....

i en kontorsstol?

Jag har packat burar idag. Du vet, sådana där burar som Posten använder. Stoooora burar.

Fredagar brukar vara min favoritdag. Då är det i stort sett bara jag på kontoret. Maken ser alltid till att ha möten, plus att han jobbar halvdag. Ja, han kallar det för det, fast han går vid 15.00-tiden, för att hämta talibanen. Och alla andra här är lediga på fredagar. Alltså, "alla". Vi är ju bara 6 st här på kontoret.

Så fredagar är min "varva ner, gå igenom veckan, förbereda nästa vecka-dag".

I normala fall ja.

Nu är det mässtider. Jag rattade in här vid halv 7 i morse. Plonkar med webb-sidan. Har lyckats pilla dit en ruta om att sidan inte är färdig, annars får man skämmas ihjäl för undermålig hemsida.

I går skickade vi ut 600 inbjudningar till våra kunder. Att de var välkomna till våra montrar. Att vi ska presentera nyheter. Och bla bla bla.

Inte så smart att göra det på en torsdag. För dom fick det idag. Och det har ringt satan hela dagen.

Och så erbjöd sig maken så snällt att åka till IKEA och köpa 8 st vitrinskåp (á 40 kg styck). Han har fattat läget, tror jag.

Nu sitter jag här. Och jobbar. Och har en fläkt på. En sån där bordsfläkt. Den avger ett speciellt brusande ljud, som du kanske vet. Jag konstaterar att ljudet är otroligt sövande. Känns som om man faller i trans snart.

Och nu så slår det mig. I mitt rum så har jag en överlevd möbel från makens lägenhent. Det är ett skåp. Närmare bestämt ett sovskåp. Man vecklar alltså ut en säng.

Undrar vad som händer om jag vecklar ut den, och tar mig en tupplur.

Risken finns att jag inte vaknar förrän på söndag. Och det går ju inte. För jag ska ju jobba hela helgen.

Hur kunde jag glömma det nu då?

Här gäller det att inte peta i näsan!

Jag har en mätare här på sidan. En mätare som talar om antal unika besökare. Alltså endast ditt första besök hos mig. (För, förhoppningsvis kommer du ju tillbaka...)

Jag har inte tänkt så mycket på det. Men så tittade jag alldeles nyss. Det står att 2911 besökare har varit här sedan i mitten av juni.

Inte så många för er proffsploggare, men för mig är det en himla massa. Eftersom det endast är mycket få av mina vänner som känner till denna sida, plus en del nyvunna bloggvänner, så förstår jag inte var alla kommer i från. (Fast ni är ju så klart välkomna!)

I bästa fall så betyder det alltså att det sitter en massa tomtar därute och "tittar" på mig. Och några vågar sig på att kommentera. Andra smyger bara in lite försiktigt. T ex min kära svägerska borta i Hägersten: jag vet nog att du hänger här Erica!! (Ha ha ha, handen i kakburken bruden!)

Min känsla av att gå naken, med någon som kikar in genom fönstret blir större.

Jag måste nog börja banta i alla fall...och börja klä mig lite snyggare.

Jag tror visst maken tassar på tårna..

Har idag haft århundradets jobbigaste dag. Jag tappar sällan fattningen, men idag så kände jag att jag nog snubblar snart. Och slår mig hårt.

Min man och jag jobbar ju ihop. Vi sitter dessutom i rummen intill varandra. Till råka på allt så är det en GLAS-vägg som skiljer oss. Min man är rätt jobbig. När han vill nåt, så ropar han. Inte så att han skulle komma på tanken att resa på sin lilla nätta röv och komma in till mig. Nej, han ropar. "Har du fixat det, kan du ordna det här, kan du komma hit ett tag" och så vidare.

Jag är alltid tidigt på jobbet. Han lämnar talibanen på dagis. Jag får några timmar i lugn och ro. Sen kör det alltså igång.

Idag kom han lite senare än vanligt. Jag hann säga hej. Sen in i min stresskula. Han försökte med sin vanliga jargong, men jag höjde bara handen genom fönsterväggen och sa: GAAAHH, har inte tid.

Han fortsatte några gånger till. Och jag gjorde samma sak.

På eftermiddagen så var jag så sönderstressad, så när han ställde en fråga om mässan, som jag i stunden inte hade svar på, så fattade han. För första gången på 10 år så FATTADE han. För jag sa att;

"inget av det som kommer ur din mun fastnar i min hjärna just nu. Vi kan talas vid ikväll, efter att jag har nattat talibanen. Om du fortsätter att prata med mig så kommer jag nämligen att säcka ihop. HAJJAR DU?"

Då gjorde han nåt som han aldrig har gjort förut. Tog mig på axeln och sa, med låg stämma; "nu tar du det lugnt och andas, det ordnar sig". Han fortsatte att prata lugnt, medan jag försökte stävja mitt hysteriska anfall. Som var på väg från alla porer i hela kroppen.

För en stund sen gjorde han sak nummer två. Och det har ALDRIG hänt förr;

Han skickade ett mail och ifrågasatte ett bolagsbeslut som jag fattat. Ett beslut som kostar pengar. Vi försöker hålla hårt i alla utgifter, men nu hade jag alltså fattat ett kostbart beslut. Utan att vidtala honom.

Jag svarade, och laddade från tårna.

Sen kom hans svar, som avslutades med följande ord:

"Tycker att vi har gjort ett enastående, fantastiskt jobb på så få människor."

Ska bara säga att det är nog det närmaste han har kommit till beröm de senaste åren. Fast han kan fortfarande inte låta bli att skriva "vi", fast det är mig det handlar om.

Tror att han inser, att om han inte tassar väldans mjukt nu, så kommer han stå med två montrar och ett fullständigt kaos nästa vecka. Med en fru på psyket.

Well, jag blev i alla fall glad.

Lite tråkiga nyheter, mitt i allt kaos.

I dag fick jag en smärre chock. Vi har en säljare från ett filmbolag, som ofta besöker oss. En man som nyligen fyllde 50. En man som alltid är superglad. En otroligt trevlig kille. Så trevlig att maken bjöd in honom på en privat go cart-tävling förra veckan.

Den här killen gifte sig den 30 juni. Hans fru är minst lika trevlig. Och mycket vacker. Vad det nu har med saken att göra. Han är i alla fall otroligt lycklig över att äntligen ha hittat rätt i livet.

I dag kom en annan säljare från samma bolag på besök. Han berättade då att kollegans fru dog av en stroke i morse.

Jag fick en svår chock. Och var tvungen att stanna upp helt. Vad fan pysslar man med egentligen? Ingenting kan ju vara värt det här.

Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Har ingen lust att falla in i vågar-inte-höra-av-mig-för-jag-vet-inte-vad-jag-ska-säga-kategorin. För jag vill säga något. Men jag vet inte vad bara.

Tänk att vara lyckligt gift ena sekunden, och att vara totalt ensam i nästa.

Måste lugna ned mig. Efter mässan.

En taliban med svar på allt.

Står och gör mat.

Talibanen vill gärna gå över och leka med granntjejerna.

Jag är på dåligt humör.

Jag säger:

"Ja, men då får du komma när jag ropar på dig. Och inget gnäll då!"

Talibanen svarar:

"Mamma, mitt gnäll har dött på torsdagar!"

En tiondels sekund senare kommer hon på en annan mycket viktig dag i veckan. Lördagar. Nu för tiden får man ju lördagsgodis.

Så hon lägger till:

"Mitt gnäll är dött på torsdagar och lördagar mamma."

Ja, då var den uppe igen då'ra...

Den jädra hemsidan är uppe igen. Trodde maken lyssnat på min vädjan att släcka ned den, tills den var klar. Men icke. 400 produkter kvar. Plus korrigeringar. Och i morgon har alla kunder fått vårt utskick. Om vår hemsida. Inte bra.

Idag ringde leverantören och frågade om jag möjligen tänkte på/glömt bort, att för att kunden skall kunna få en riktig orderbekräftelse som inkluderar frakt, så måste vikten på varje vara läggas in. FAAAAAAR ÅT HEEEEEE----EEEEE. Så långt hade jag inte hunnit tänka.

Jag plonkar så jag är öm i fingrarna.

Jag kommer aldrig någonsin att göra om det här..

Jag tror att Gud läser min blogg!

Japp, för när jag kom till kontoret i morse, och gick in på nya hemsidan, så ploppade den gamla fula upp. Med vår gamla adress i Strängnäs. (Skriver det utifall att den nya ploppar upp igen, så ser ni skillnanden.)

Har drömt hela natten. Drömde att jag spelade bowling. I stället för käglor så var det våra varor. Jag spelade på 10 banor samtidigt. För varje kägla/vara jag fick ned, så ploppade dom in på nya webbsidan. Jag sprang som en galning mellan banorna för att få ned dom.

Jag undrar om jag kanske är lite stressad. Vad tror du...?

När katten är borta...

Ja, det går ju f-n inte att hålla sig härifrån. Måste skriva lite..

Jag jobbar ju som en galning just nu, med förberedelser inför mässan. Då och då så passar jag på att fortsätta bygga vår hemsida. Eller fylla på med artiklar, rättare sagt.

Denna hemsida köpte vi i november förra året. Tänkte att det skulle ta en p-sskvart att få den klar. Har ju aldrig gjort sånt här förut, men "det kan ju inte vara så svårt".

Det är det inte. Men det tar tiiiiid. Plinka, plinka, plinka. In med bilder, in med beskrivning, in med pris, koppla kategorier, se till att "vanliga" besökare inte ser priser.

Och så vidare.

Började jobba med detta först i april. Lite grand. Väldigt lite grand.

I juni började det brinna lite. Nu brinner det utav helskotta. Vi bestämde att lansera sidan i samband med starten av mässan den 30:e augusti.

Och vi bestämde också att skicka ut en kundinbjudan till mässan, tillsammans med våra nya fräscha broschyrer (som jag då inte gjorde, bara placering och korrläsning.)

I går skulle vi börja printa ut dessa inbjudningar. Som jag har gjort. Som är sååå fina. Som har exakt så mycket text som får plats. Som är planerad in i minsta detalj med bilder och text. Precis när jag sitter och väljer antal, så kommer maken förbi och säger:

"Ska vi inte lägga till en liten rad om att vi nu öppnar nya hemsidan?"

Jag försöker komma med argument, såsom att det inte finns plats. Att det inte finns tid för att disponera om allt. Och så vidare.

Men jag fick ge mig. Så jag smög in en liten text om detta. Avslutade texten med "..och om ett par veckor kan du lägga dina beställningar via den..."

Tänkte alltså att jag köpte mig ett par veckors frist.

Nåväl. Jag sticker hem som vanligt. Leker lite, lagar mat. Och nu, under Bollibompa, tänker jag att jag ska starta upp min dator och förbereda för kvällens arbete. Av en händelse så laddar jag först ned mailen, och sen går jag in på vår nya hemsida. Som då inte skall ligga för allmänheten. Som är klar till 50%. Och vad ser jag?!

Först ramlar det in en mailkopia från maken till vår webbhotel-host. Där han ber dem peka om gamla sidan till den nya.

Jag får en mindre hjärnblödning! Nu ligger sidan ute för alla. www.igt.se Den är långt i från färdig. Jag ringer maken och frågar vad i h-e han håller på med.

"Jamen, jamen, det är ju lika bra att vi gör så här redan nu. Så kanske det går fortare."

FORTARE! Läs: så hustrun verkligen måste jobba ihjäl sig!

Jag tror faktiskt att jag bryter ihop.

Jobba, jobba, jobba

Tänkte bara säga att jag lever. Men jag jobbar som en babian. Hinner dock läsa mina favoritbloggar.

Återkommer om en kvart fjorton dar. Eller nåt!

Hoppsan, vi blev visst lite svartsjuk!

I dag har jag jobbat. Åkte in till kontoret och gjorde löner. Tyckte det geografiska läget var bra, med tanke på att min mamma bokat in mig på nåt ställe som heter Itrim, på Kungsholmen.

Ett träningsplejs där man går runt till olika stationer och tränar. 30 sekunder i taget. Man går totalt 3 varv. Så hela passet är på 30 minuter. Min mamma trodde att det kanske var nåt för mig. Så jag skulle alltså dit och testa.

Jag nämnde detta för min man för nån vecka sen. OCH skrev upp det i den allmänna familjekalendern. Som han aldrig tittar i.

Jag har, sedan några veckor tillbaka, bestämt mig för att det får räcka att jag skriver i den och säger till EN gång. Att han fanimej måste lära sig att lyssna på vad jag säger.

Så jag drar iväg dit. Maken är hemma och skall klippa häcken. Kors i taket. Talibanen skall plocka äpplen mot en ersättning om 50 öre per äpple. Hon var i exats över att få "lön"!

Efter 1,5 timme så är jag tillbaka på kontoret. Hinner knappt innanför dörren förrän det ringer.

VAR I HELVETE HAR DU VARIT?

"Ehh, va? Jag har..."

TALA OM VAR DU HAR VARIT. JAG ÅKTE TILL KONTORET OCH DU VAR INTE DÄR. JAG ÄR SÅ INIHELVETE FÖRBANNAD. OCH INTE SVARAR DU PÅ MOBILEN. VEM HAR DU TRÄFFAT?

"Alltså, jag har varit och tränat, det berättade jag för dig i förra veckan. Och inte har jag väl telefonen på då. Och vad håller du på med? Vadå åka till kontoret och leta?!"

DU HAR FANIMEJ INTE VARIT OCH TRÄNAT. VEM HAR DU TRÄFFAT? HÄR HÅLLER JAG PÅ ATT SLITA IHJÄL MIG I TRÄDGÅRDEN, MEDAN DU ÄR UTE PÅ NÖJEN. OCH DU HADE INGA JÄVLA TRÄNINGSKLÄDER MED DIG!

"Du är ju inte klok. Jag hade visst kläder med mig. Vad är det med dig?" Sa jag. Och lade på luren.

Herrejistanes. Vi har varit ihop i 10 år. Och det där har jag inte hört på 9 år. Han var fullkomligt jävla tokig.

Först blev jag skogstokig. Sen tyckte jag att det kändes ganska bra. Fast jag tappade lusten att jobba. Så jag åkte till K-Rauta. Och när jag står där i kassan, gissa vem som kommer in? Min man. Han tittar på mig. Går förbi, rakt in i varuhuset!

Det visade sig att han var så jädra arg så han hade gått bärsärkargång på några tjocka grenar med häcksaxen. Så den fick kortslutning och började brinna. Så han fick åka till K-Rauta och köpa en ny!

Jag åkte vidare till IKEA. På vägen hem så ringer han.

"Förlåt".


Mmm, gubbe lille. Jag tror minsann att jag ska göra sådana här utflykter lite oftare. Det kändes som sagt ganska trevligt.

Komma här och ta mig för givet. Nänä!

Och talibanen lyckades plocka hela 8 st äpplen. "Jag orkade inte mamma."

Det bådar ju gott för arvtagerskan...

Vadå fördomar!

I går var vi på dubbelt 40-års kalas. Hos våra grannar. Ett par, som vi inte känner så bra. Ett par som vi lagt in i facket "verkar trevliga". Så vi blev lite förvånade när inbjudan kom.

Jag gillar inte att träffa nya människor. Alltså inte i stora grupper. Gudskelov så var ett annat grannpar inbjudna, så jag var någorlunda lugn.

Planen var att gå dit. Vara trevliga och äta en stund. Och gå hem. En promenad på 8 meter från tomtgränsen.

Nu visade det sig att det blev väldigt roligt. Det blir ju alltid så, när man inte har några förväntningar.

Men. Folk är intressanta. Här är då ca 45 vuxna människor i samma ålder, och några äldre. Först hälsar man. En timme senare så kommer den klassiska frågan;

"Vad jobbar du med då?"

JAG VET ALDRIG VAD JAG SKA SVARA!

Svarar jag "egen företagare", så får man naturligtvis följdfrågan "med vadå?". Och så ska man förklara. Och förklara. Och det låter som man är på skrytsafari. Jag tycker att det är jobbigt.

Så när en kvinna ställde frågan till mig, så flög fan i mig;

"Jag jobbar på ICA."

"Jahaa. På HK då, eller?"

"Näe, jag sitter i kassan här nere på Smelivs." Sa jag.

Efter en "artighetsminut" så var jag inte intressant längre. Det var förresten inte ens en minut. 20 sekunder. På sin höjd.

OCH VAD FAN ÄR DET FÖR FEL ATT SITTA I KASSAN PÅ ICA DÅ'RA? Ville jag säga.

Men. Bortsett från det så var det kalastrevligt. Min plan att vara hemma vid 21-rycket glömdes bort. Vi kom hem 01.00.

Och nu ska vi träffas oftare. För det visade sig att dom, i synnerhet kvinnan, var sjukt jävla roliga.

Och jag ska jobba på ICA varenda gång folk frågar mig vad jag gör.

Snacka om att förtränga!

När vi var och tittade på det här huset, så blev vi kära båda två. Det var en decemberdag = mycket snö. Dock tyckte jag att trädgården, med sina 1000 kvm, var lite i största laget. Jag hade dessutom aldrig bott i hus. Jag gillar inte trädgårsskötsel. Så jag sa till maken, som är uppvuxen i hus, att vi skulle strunta i det. Att det skulle bli för mycket jobb. Han svarade att "det ordnar sig".

1000 varningsklockor borde ha ringt då. ORDENTLIGT!

Vi flyttade in i februari. Våren kom och jag började misstänka att man skulle göra nåt i trädgården. Hade nåt svagt minne av det, när jag läst hem- och inredningstidningar. Förra ägarna hade inte gjort något på 20 år.

Så det fanns att göra. Började så fint med att plantera rabatter. Aldrig gjort sånt förr, så jag var mäkta stolt. Tills jag upptäckte att vi har halvtama rådjursjävlar. Som åt upp allt. Jag struntade i att plantera mera.

Sommaren kom. Då kom jag på varför vi har så många träd i trädgården. Först och främst så har vi en enoooorm ek. Och den tyckte vi ju var så vacker. Sen har vi väl sisådär 10-tal andra träd. 8 av dem är äppelträd. Jag har, genom min nyligen upptäckta enorma pollenargi, också blivit allergisk mot äpplen. Kan äta lagade, typ äppelpaj och sånt, men jag kan inte ta i äpplen. Superallergisk.

Hösten kom och då upptäckte jag varför man INTE ska ha en ek. Löv. En miljard jävla löv. Det enda träd vars löv inte förmultnar. Tyvärr är trädhelvetet kulturminnesskyddat, eller nåt i den stilen. Så jag krattar som en babian höst och vår.

Jag hatar att kratta.

Tillbaka till äpplena. Hösten kom, som sagt, och jag frågade maken hur man gör med alla äppelträd. "Ähh, det är bara att låta dom vara". Sa han.

Och det gjorde jag. Ytterligare en vår kom och snön började försvinna. En dag tycker jag att nog att det luktar lite väl konstigt därute. Det luktade satan.

Min mamma med make kom över en dag. Jag frågar henne varför det luktar så konstigt i trädgården. Vi går ut och hon får slag. "Ni fattar väl att man PLOCKAR ned alla äpplen på hösten?!! Och tar upp de som fallit till marken? Annars så JÄSER dom. Som nu."

Jag fick ett anfall på maken, som svarade: "jamen, jamen, det är alltid morsan som har skött sånt där, jag har ingen aning om hur det fungerar."

Så jag har de senaste 4 åren försökt få honom att gå med på att hugga ned alla träd. Men, se nä, det går inte sörru. "Dom är ju så fina".

Jamen, då kan du plocka dina jävla äpplen själv hädan efter. Sa jag.

Åren har ju gått. Och jag bestämde mig i våras för att jag aldrig i hela mitt liv kommer att hålla i en kratta igen. Det är slutkrattat.

Och nu är det snart dags för maken att ta bort alla äpplen. För jag har fullständigt förträngt dessa äppelträd.

Jag inser nämligen det idag, för när talibanen och jag åt lunch, så säger hon att hon så gärna vill ha ett äpple efter maten. Jag talar då om att de är slut. Att jag måste handla mer. Men att jag inte har tid att handla idag.

"Men mamma, kan man inte äta äpplena i våra träd?"

Då slår det mig. Jag har inte på 5 år ätit våra äpplen i trädgården (det är först sen ett par år som jag fått min allerig). Mina äpplen kommer från ICA. Så det så.

Och det kommer de fortsätta att göra.

God bless my tvättmaskin

Jag VISSTE att det var värt att lägga en förmögenhet på tvättmaskinen, när vi köpte den, för den kände på sig att det handlade om liv och död...

JAG BEHÖVER INTE ÅKA TILL IKEA! Nu kör vi resten!

Det kostar och ligga på topp, jag skulle ha valt skinn.

Min man och jag har fullkomligt olika smak. Och då menar jag FULLKOMLIGT.

Han gillar ek. Jag hatar ek. Han är mesig. Jag vågar. Han gillar mycket prylar överallt. Jag vill ha noll prylar. Ingenting matchar i hela huset. Jag vantrivs.

Han lägger sig i vilka färger vi har på soffkuddarna. Jag säger att han inte ska bry sig om sånt, att "vanliga" män aldrig skulle komma på tanken och tjafsa med hustrun om soffkuddar.

Det tog två år för oss att enas om ett soffbord. Det blev ett i ek. Naturligtvis. Fast härom månaden så bytte vi det till valnöt. Inte vad jag ville, men bra mycket bättre än ek.

När vi skulle köpa soffor för 5 år sen så trodde jag att det skulle sluta med skilsmässa. Han fick för sig att vi skulle ha skinn. Aldrig i helvete, sa jag: Been there, done that, got the t-shirt.
Han var envis. Skulle absolut ha det. Jag sa att han fick ta och göra något åt sina finska gener för en skinnsoffa kommer fanimej inte in genom dörren igen.

Jag ville ha en vit soffa. (Jag veeet: opraktiskt, bla bla bla) Han totalvägrade.

Här måste jag lägga in en passus: vi har varit tillsammans i nästan 10 år. Vi har varit gifta i 6 år. Vi har bott ihop i 4 år. Ja, du läste rätt: vi gifte oss, men fortsatte att bo i varsin lägenhet.

Jag tyckte det räckte så bra med att vi faktiskt jobbar ihop.

Sen köpte vi vårt hus för 5,5 år sen. Jag flyttade in själv. Han hade kvar sin "våning" på Östermalm. Han fick komma på helgerna. Om han var snäll.

Sen blev jag gravid. Och fick panik. När jag insåg att jag inte alls ville bli en ensamstående mamma i ett stort hus. Allllone. Så när talibanen kom, så fick han flytta in. Alltså för 4 år sen.

Tillbaka till soffjäveln.

Vi letade alltså efter soffor. Överallt. Vi kom inte överens om någonting. Han ville ha två MEGAstora soffor mitt emot varandra. Jag förklarade att det inte skulle få plats.

Liksom många andra män så äger han inte förmågan att visualisera saker. Så jag fick klistra ihop ett gäng DN, lägga ut som två feta soffor på golvet. DÅ förstod han.

Okey, jag fick nu igenom att vi skulle ha en 3:a och 2 fåtöljer. Vi letade vidare. Jag fick ge med mig angående det vita.

Till slut. Efter ett antal hot om skilsmässa och många heta diskussioner, så hittade vi vår soffa. På nätet. I USA. Naturligtvis.

Lyckligtvis så fanns det ett företag i Sverige som kunde ta hem dom. De hade en snarlik soffa, som vi provsatt. Vi beställde. Och väntade och väntade. Sofforna kom. Snygga beiga, sova-gott-i-soffan-soffor. Maken jämkade sig alltså lite angående färgen. Fast tillade att det nog inte var så bra...

Vi var äntligen överens. Det hade varit kompromissförhandlingar på oerhörd hög nivå.

Jag är petig. Jag hatar smulor. Jag gillar ordning och reda. Så man äter inte i vardagsrummet.

Sofforna höll sin kvalitet bra. Inga fläckar. Inga konstigheter. Tills talibanen, för nåt år sen, hällde ut min kaffekopp i soffan, och blandade runt med en Piggelinglass. Jag fullkomligt vattnade soffan. Och fick bort allt.

Efter det så har det hänt ett par olyckor. I våras bestämde jag mig för att det var läge att tvätta överdragen. Bara för att konstatera att de inte går att tvätta. Det står att, även om man kemttvättar dem, så riskerar man att de inte kommer passa stoppningen, eller vad det heter.

Så där står jag. Med skitiga soffor. Jag skrubbar för hand. Det hjälper inte. Och nu har jag lagt ned garden helt: det äts hej vilt. De ser för jävliga ut. Och jag gråter blod.

Just precis i kväll så tog jag mod till mig och bestämde mig för tvätta överdragen i maskin. Jag testar med en fåtölj. På ylle-tvätt 30 grader.

I morgon kommer jag veta om jag har slängt 40 000 kr åt helvete. För då får jag slänga hela soffgruppen. Då blir det Klippan-soffan från IKEA. Med galonöverdrag. För den har jag råd att slänga.

Jag brukar säga att det här är mitt hotell. Jag har tre permanenta hotellgäster.

Alltså borde jag få bestämma allt i huset.

Eller hur?

Ur en talibanmun 20.00 en fredagkväll.

Alldeles nyss:

-Men, mamma, jag VILL inte gå och lägga mig. Jag vill bara se det här kaptilet klart. (Tittar på en film)

-Okey, men då vill jag att du går och lägger dig utan knot direkt efter.

-Vad betyder knot?

-Det betyder "utan gnäll".

-Men mamma, jag måste nog knota lite ändå.

Ledig mitt i veckan. Gissa om det straffade sig.

Min dator mår inte så bra. Han håller på att checka ut.

Härom kvällen (säljarens dag 1 i Stockholm) så satt jag till 01.30, för att försöka skapa en snygg inbjudan till alla våra kunder inför den stundande mässan. En inbjudan som skulla falla den här människan i smaken.

Min dator började helt plötsligt att bete sig lite skumt. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte mer än att "ehh, det är nog bara för att den har varit på sen 7 i morse". (Daahh, så dataintelligent är jag!)

Så den fick vila lite igår, när jag var ledig. Jag tänkte att den behövde ta igen sig lite. Eftersom den är påslagen all vaken tid.

Jag har en värstingdator. När det kommer till styrka alltså. Hhm, vet inte ens vad det kallas för, men den ska vara "ruggig" enligt professionell utsago.

I morse kom jag till jobbet. Efter att ha försovit mig. För att jag låg och tänkte på idioten.

Så jag var trött och grinig. Och hade sjuuuukt mycket att göra (förlåt Eva, hann inte ens svara på ditt samtal).

När människor kommer och hälsar på oss på kontoret, så fattar ingen hur vi kan ha det tempot som vi har. Jag är mycket medveten om att det inte är hälsosamt, men så är det. Just nu. Och har varit ett tag.

I alla fall. Jag och W är fullständigt ingrottade i alla mässförberedelser. Se till att alla nyheter från USA kommer i tid. Se till att den teoretiska monterplaneringen måste fungera i praktiken. Vilket vi inte kommer att upptäcka förrän vi börjar bygga den 27:e. Mitt i allt detta så vet jag redan nu att jag åker på två dagars "jour" på dagis under mässveckan. Kunde inte ha kommit olägligare. Men å andra sidan så är det bra för talibanen. Hon är för liten för att bli försummad en hel vecka.

Glider in på kontoret med min sedvanliga Shell-frukost. Logga på datorn. Som plötsligt är sååååå seeeeg. Stänger av sig själv 17 gånger. Jag går in och kollar min kapacitet. Det visar sig att den fina, i vanliga fall ganska rosa cirkeln (mycket rosa=mycket kvar att utnyttja) är fullständigt BLÅ! Min dator är full. Och då menar jag sketafull.

Den fortsätter att logga ur sig själv. Jag går in och rensar så mycket jag kan emellan urloggningarna. Plötsligt kan jag bara ha ett program i gång åt gången. Gudskelov är jag bra på att ta back-up-er på mina bilder. Jag har ca 10 000 foton, och det skulle vara katastrof om dessa försvann.

Sen kommer jag på att om min dator kraschar så förlorar jag mina email. Jag kan absolut inte jobba om jag inte har tillgång till dessa. Vi har ca 60 st anställda, och eftersom jag aldrig hinner runt i butikerna, eller ringa, så kommunicerar jag endast via email med dem. Så du kan ju förstå vidden av katastrof om jag förlorar mina emails. Så nu måste jag köra en back up på dessa också. Genast.

Och bortsett från allt det här, så har jag varken råd eller TIIIID med datastrul. Inte nu. Inte innan mässhelvetet är avklarat.

För det står fullständigt klart att den kommer att krascha när som helst. Ibland kommer den klassiska svarta bilden upp, med en massa konstig text på engelska. Jag har några krascher bakom mig, så jag vet. It's a matter of time.

Och jag känner på mig att allt det här händer bara för att jag tog en dag ledigt. Mitt i veckan. Ska aldrig mer göra det. Jävla skitdator.

Vänner. Mina kära scrapvänner.

Jag är en missbrukare. Ja, en sån som missbrukar mina vänner, i den bemärkelsen att jag suger på att höra av mig.

Det har varit så i nåt år nu. Som tur är så har jag bra vänner. Och jag har en del ganska "nya" vänner.

Jag har en hobby: scrapbooking. En amerikansk hobby, där man, enkelt förklarat, dekorerar fotoalbum. Det är en sjukt rolig och beroendeframkallande hobby.

I går så var det bestämt att Stockholms (och Sveriges) bästa scrapbookingbutiks (www.Papprika.se) ägarinna, och tillika gode vän Malin, skulle ha en minimara. Det vill säga: vi var ett gäng tjejer/kärringar som skulle sitta mellan 11-23 och bara fixa med detta.

Vi har sjukt kul. Vi diskuterar allt från hur man ser på b-------arna att magen mår bra; flytande, eller icke flytande, till att man faktiskt kan tina kräftor i diskmaskinen! Ja, FAKTISKT: låt kräftorna vara kvar i plastförpackningen och använd ett inte alltför varmt program. Helt jädra sinnesjukt.

Vi pratar mycket. Och skrattar mera. Och så åkte jag på en kollektiv idiotförklaring för att jag kan lägga 10 000 på en handväska, men har mage att klaga över att IKEAS panelgardiner för 29 kr inte går att tvätta, ("Det är ju för f-n bara att slänga dom!") när jag försökte förklara att jag faktiskt vill tvätta dem, åtminstone EN gång om året.

Sen dök ytterligare en scrapkompis upp och gav mig en liten present. Bara så där. (Mitt alias på forumet är "Diva", och hon gav mig en bling bling-grej skrivet i DIVA. Tack Åsa, du är för söt, jag blev jätteglad!)

Och så fick jag ett otroooligt fint pärlarmband med silverdetaljer av Tanja, som hon själv hade gjort! En försenad födelsedagspresent. Hon är guld värd. För att hon är hon.

Det är sådana saker som gör mig otroligt rörd. Helt oväntade saker. Från människor som bryr sig.

Det är också då jag får mig en tankeställare. Att jag måste kamma till mig. Att jag är så oändligt tacksam för mina vänner. Som jag uppskattar mer än de har en aning om.
För att jag är så jädra "busy" jämt. Men det är just vid dessa scraptillfällen som jag mår helt vansinnigt bra. Då älskar jag hela världen.

Förutom den där jävla puckade säljaren.

Mässtider och hur tar man livet av en idiot?

Det är lite körigt nu. Näe, det är jävligt körigt nu. Inför den stundande mässan (30/8)så jobbar jag non stop med alla förberedelser.

I normala fall har vi 1 monter.

För ett par veckor sen så kom maken på den briljanta idén att ha 2 montrar denna gång. Jag är den som är ansvarig för allt. Även bokningen av montrar. Nu var det så att jag var mitt uppe i min ofrivilliga lediget, då dagiset var stängt, så mina jobbceller var inte riktigt på plats när maken ringde hem och föreslog detta. Jag "hummade" nåt till svar. Och glömde bort det hela.

När jag kom tillbaka till jobbet så upptäckte jag en bekräftelse från mässan. Först DÅ insåg vidden av vad TVÅ montrar betyder.

Det betyder att vi redan på måndagen den 27:e skall bygga TVÅ montrar. Det betyder att vi 4, som normalt arbetar i vår vanliga monter, skall klona oss till 6-7 personer. Jag är rätt effektiv och driven. Men jag måste erkänna att jag inte riktigt vet hur detta ska gå till. Till saken hör att de ordinarie barnvakterna, läs: mormor & morfar, har semester under hela mässperioden = jag kan inte jobba lika mycket. (Oj, vad tråkigt...)

Till råga på allt så har vi en säljare som håller på att driva mig till vansinne.

En sån som är otroligt duktig på att sälja, men är en vandrade social katastrof när det kommer till arbetskamrater samt att inse när det inte är läge att lägga sig i.

En sån som klagar på att hennes namn kommer sist på kundinbjudningarna.

En sån som klagar på att varorna i nya broschyren inte är på just precis de sidor hon ville."

En sån som, när hon ringer och säger: "stör jag?" och jag svarar: "ja, jag är lite upptagen, kan vi höras om nån timme?, FORTSÄTTER att babbla.

En sån som ringer mig på måndagar, trots att jag sagt att jag ABSOLUT inte kan ta några som helst samtal på måndagar (jag bankar kassor hela dagen), ÄNDÅ ringer.

En sån som KLAGAR PÅ TAMEJFAN ALLT! GudskelovsåbormänniskaninteiStockholm.

Säljaren flög upp i tisdags för två dagars mässplanerande. Jag hade redan innan bestämt att jag skulle vara ledig dag två. För jag visste att jag inte skulle stå ut.

När dag ett tog slut så åkte jag hem och hade en fullständig plan klar om hur man på bästa sätt tar livet av en idiot.

Min bästa vän W, och tillika arbetskamrat fick ta över ansvaret dag två.

Hon var inte sen med att tala om att jag kommer att få betala dyrt för den dumpningen.

"Jag låg på rätt sida mamma!"

När jag nattade talibanen för en stund sen så säger hon plötsligt;

"Mamma, jag låg på rätt sida idag"

"Vad menar du?"

"Jag har varit jätteglad idag."

Det tog en stund innan jag fattade att hon pratade om fenomenet att vakna på fel sida. Som jag brukar säga att hon har gjort...många dagar i veckan....

Kaaabooom! Jävla skitchef

Oh my Godness. Jag jobbade lite grand i torsdags och fredags. Tog det lite smålugnt sådär.

I dag kom arbetschocken. ALLA är tillbaka från sina semestrar. Telefonen har gått varm hela dagen. ALLA drar och sliter i en. ALLA ska ha besked NU!

För att inte tala om min helt galna chef, som tror att jag är den totala superkvinnan, som helst ska ha gjort allt IGÅR!

Finns det någon som har ett jobb till mig? Jag är superbra som anställd. Klarar många bollar i luften. Effektiv. Tar sällan, eller aldrig rast, bortsett från 30 min lunch. Har en extremt uvecklad stressförmåga och ett sinnessjukt tempo.

Har ingen som helst utbildning, men har gått i värstingskolan: "elektrolux-utbildningen" via min chef (och tillika make). Han är universums sämsta chef, varför jag tål exakt vad som helst.

Min nackdel: jag är en jävel på att rationalisera. Så risken för att både du, och andra ryker är stor! =))


Sådärja. Skönt att spy lite galla, så här på måndagskvällen....

Wild n' Crazy

Oops. Åkte i väg till Mio Möbler i Barkaby. Var dagens första kund. Skulle leta efter panelgardiner, men de jag ville ha var så klart slut.

Så jag köpte "vanliga" gardiner. Kände för något annorlunda. Så det blev turkosgröna. Eller petrol, som de kallas för på inredningsspråk.

Det är bara ett problem. Maken hatar allt vad grönt heter. Så jag smöööög in i huset, upp till sovrummet, gömde dom bredvid min säng.

"Som om han inte skulle upptäcka", tänker du.

Det är just det som är så fiffigt med min man. Han KOMMER att upptäcka det.

När det är försent för att byta.

Ej vattentvätt. Ej kemtvätt.

Sitter och letar efter så kallade panelgardiner på nätet. För i går kom jag på att det är dags att byta gardiner i vårt sovrum. Så här 5 år senare. Jag har ett stooort fönster där.

Så panelgardiner verkar fiffigt.

Halkar in på IKEA. Och inser varför saker och ting inte kostar nämnvärt mycket där.

Kolla skötselråden;

Ej vattentvätt
Ej klorblekning
Ej strykning
Ej kemtvätt
Ej torktumling

Ehh. Okey.

"Go'mollon"

Klockan 07.20 så känner jag hur mitt vänstra ögonbryn lite försiktigt dras upp.

"Gomollon min älsklingsmamma! Är du vaken?" Säger talibanen.

-NÄE, jag sov! Tills du stoppade fingret i mitt öga, babianunge! Säger jag.

Och inser att det bara att gå upp, ta en dusch, och låta dagen ha sin början.

Ett filmtips.

En av fördelarna med att ha videobutiker är att man får gå på galapremiärer. Ja, om man nu tycker att det är kul. Det är det. De första 5 gångerna.

En annan, bättre, fördel är att man får så kallade tittkopior på filmer. Med andra ord: man får filmen innan den släpps på dvd.

I går tittade vi på Helena Bergströms "Se upp för dårarna". Jag blev positivt överraskad. Hennes regidebut. Och den var jättebra. Med svenska mått mätt.

Den släpps på onsdag, så gå och hyr den. En feelgood-film....

Apropå ålder.

Min man står framför tv:n. Med en fjärrkontroll fastsatt runt handleden. Han spelar sitt nya Nintendo Wii-spel, som han fick av mig härom veckan.

Faktum är att det är ganska kul. Man kan utöva olika sporter mot varandra; tennis, bowling, boxning och baseboll.

Det finns ett test man kan göra. Ett fys-test som talar om hur gammal man är. Han gör det en gång i veckan, typ.

Precis nu gör han det igen. Man får då utöva ett antal sporter och därefter sammanställer en liten dator hur gammal man antas vara.

Enligt Nintendo Wii är han 28 år.

Jag provade också.

Enligt Nintendo Wii är jag 73 år.

FUCK Nintendo

Fredag. Härliga fredag. Och jag är faktiskt medelålders.

I dag kom min kära kompis Malin och hälsade på mig på jobbet. Jag blev JÄTTEglad.

Förresten, jag kom just att tänka på en sak: jag är 4 2 år. Måste skriva i sär siffrorna för jag har svårt att förlika mig med att de sitter ihop.

Nåväl, SÅ gammal är jag. Och då får man väl inte säga "kompis", har jag hört. Man ska säga VÄNINNA. Jag har svårt för det. För så säger bara tanter. Eller? "Jag och min väninna träffades idag". Det låter astöntigt. För mig.

Å andra sidan så kanske det sitter en 25-åring ute där ute nu och läser det här, och tycker det låter lika astöntigt när jag säger "kompis". Fast jag är så gammal.

"Polare" kanske man ska säga. Näe. Det låter inte som jag.

När jag var 27 år så startade min 30-års kris. Den slutade vid 34 ungefär. När jag skulle fylla 40 så var jag så stressad av annat, att jag glömde krisa. Kom på det ett år senare, och då var det ju försent.

Och nu är jag 4 2. Och har gråa hår. Och måste faktiskt fatta att det inte är hela världen. Eller.

Problemet är ju att man KÄNNER sig inte så gammal. Jag tycker att jag är 25.

En gång hörde jag nåt i stil med att om man har en relation sedan många år, så ser partnern inte att man åldras. De ser en som man såg ut när man träffades.

Jag har varit tillsammans med min man i 10 år. Vi lärde dock känna varandra för 19 år sen.

I hans ögon är jag alltså fortfarande 23 år.

Fan vad bra. För jag var skitsnygg när jag var ung. Nu känns det genast bättre.

Lat, latare, latast!

Var en duktig tjej och lade mig 22.00 igår.

Sista gången jag tittade på kl var den 02.40.

Och inte f-n berodde på eventuellt sällskap i sängen. Näe, maken låg så fint och snusade intill. Själv gick jag igenom min "to-do"-lista. Den var inte så kort kan jag säga. Jag blev mer och mer uppstressad. Och piggare.

Min man sa en gång att om man har svårt att somna in, så ska man räkna sina andetag. Man ska försöka få ned dem till 12 per minut. Eller nåt sånt. Jag har provat hans skitteknik förr. När jag är nere på typ 16 så får jag andnöd, panik och börjar hyperventilera. Och är ännu mer vaken.

Och så ställer jag alltid timern på tv:n. När det gått en timme, så börjar den räkna ned. Då ska jag stressa fram fjärrkontrollen, som ligger någonstans under täcken, kuddar och lakan. Har jag tur så hinner jag öka tiden. Annars får jag börja om.

Well, jag somnade till slut. Och trodde Adam och Gry låg i min säng några timmar senare. Hade glömt att jag ställt klockradion. Kastade mig ur sängen, in i duschen, på med kläder, in i badrummet igen för att gegga in "utredningsmojs" i håret.

I med kammen OCH VAD I HELVETE! Bodylotion. In i duschen. Tvätta, tvätta och tvätta. Handdukstorka. Järnet ned till köket, greppa väska och datorväska. Ratta in på Shellmacken vid Lindhagensplan. Latte och två Wasa-knäcke-färdig-macka.

In i garaget, hissen upp till kontoret, larma av, på med datorn, på med Adam & Gry. Käka sig lite macka, surfa runt på favoritbloggarna. Och sen börja jobba.

Det gick inte så fort. Jag hade en deadline till kl 12. Som jag klarade. Så mycket mer gjorde jag inte. Iddes inte ens titta på den växande högen i inkorgen. Den tar vi en annan dag.

Maken hade lämnat talibanen på dagis. Hon turbocyklade dit, kastade sig innanför grinden och talade om att hon minsann inte längre suger på tummen "för jag är 4 år nu". Maken kom till jobbet och talade om att hon var ett av TVÅ barn på dagis.

Jävla skit, vad dåligt samvete jag fick.

Drog från jobbet 14.00. In på dagis. Bekräftade att jag var en av två sopiga morsor. Personalen dementerade det. Sa att det var smart med mjukstart. Jag satt kvar i TVÅ timmar och snackade skit med dom. För att jag är så jädra trevlig.

Sen i väg till byggvaruhus. Köpa lite sparringhyllor. För jag ska ju renovera i mitt hobbyrum. Vilket år som helst. Jag får f-n inte tummen ur. Vad är problemet.

Jag sitter just precis NU ovanför det rummet. Jag sitter 1,5 m från spiraltrappan som leder dit ned. Lätt som en plätt att gå ned och börja tömma. Planen är klar. Prylarna finns. Skruvdragarna redo. Men nä. Surfar hellre. Och har kanal 5:s töntprogram Las Vegas på.

Nu ska jag försöka samla lite energi och gå ut i köket och sätta på te. Och surfa lite till.

Och det började ju bra...

Ser du tuberna längst ut på vardera sida? Även om det inte framgår, så har de samma gröna färg.

Den högra är mojs för att reda ut mitt långa nytvättade hår.

Den vänstra är bodylotion.

Du vinner en cykelpump och du kan gissa vilken jag öste på i håret i morse....

Förbannad. För vad? Otacksamma kärring.

I dag har jag gått omkring och varit förbannad hela dagen. Jag vaknade och var förbannad. Jävla nackspärr som inte gick över. Trots inköp av två nya huvudkuddar.

Har haft en miljon saker att hinna med i huset innan jag börjar jobba i morgon.
Innan karusellen drar i gång.

Har jag gjort något av det? Inte mycket. Helt sinnesjukt orkeslöst. Jag har haft 5,5 veckor på på mig. Är så förbannad på mig själv så jag har till och med svårt att vistas i samma rum som mig själv.

Ehhum, hur låter det då?

Tänker på dagens intressantaste inlägg bland blogg"vännerna". Det får mig att begrunda min situation lite. Konstaterar att jag återigen ligger jädrigt bra till för priset som Årets GnällStina. Igen.

Måste lära mig att vara lite mer tacksam. Tacksam för att jag har en familj, med allt vad det innebär. Alltså en make.

Och tacksam för att jag bor i ett hus. Även om det är ett skrutthus.

Tacksam för att jag har två underbara barn. Fast det är ju alltid tacksam för.

Tacksam för att min man står ut med mig.

Jag måste fanimej träna på att bli en bättre hustru.

Jag måste nog träna på allt möjligt tror jag visst.

Som en tjur i startgropen. Och lite eftertanke.

I dag är det onsdag. I morgon börjar dagis. I dag kommer det dåliga samvetet. Över att jag under flera veckor har längtat efter att dagis ska öppna. Vad är det för morsa?

Sen tänker jag att det skulle givetvis ha varit annorlunda om maken kunde ha varit ledig samtidigt. Vi har haft en veckas semester tillsammans hela familjen. Är det kvalitet? Så klart inte.

Jag tänker på det maken säger varje gång jag drar upp saken: "men jag jobbar för familjens skull."

De senaste 4 åren har jag lärt mig att avsky denna mening. Vi har helt klart olika värderingar på familjeliv.

Vi hade under många år obegränsat med pengar, och därmed kunde göra vad vi ville, köpa vad vi ville och åka vart vi ville.

Sen gifte vi oss, och lade ned en obegriplig förmögenhet på bröllop och vigselringar. Sen sålde vi vår hyfsat stora verksamhet. Sen köpte vi ett svindyrt skrutthus i "fina området". Sen gjorde vi mig gravid. Sen började vi om från början. Startade nya verksamheter. Taskig tajming när man just får ett barn. Tänkte inte så mycket på det. Tiden bara rusade i väg. Varenda intjänade krona går tillbaka till återinvesteringar. Vi kämpar satan.

Maken vill komma upp på samma nivå som "förr". Jag tycker att man kan skynda långsamt. Maken har fått för sig, att bara han jobbar som ett svin under några år, så kan han slappna av sen.

Under tiden får jag skäll. "Man måste leva utefter sina ekonomiska förutsättningar."

Och ja visst. Jag har haft lite "omställningsproblem". För att uttycka det milt.

Från att aldrig någonsin ha behövt titta på prislappen. Från att köpa en LV-väska en gång i månaden, om jag velat. Från att köpa 8000 krs-lakan i egyptisk bomull, utan att blinka. Från att "givetvis ska barnet ha en nappflaska från Dior", utan att tveka. Och så vidare.

Till att faktiskt behöva titta på vad saker och ting verkligen kostar. Jag vet i och för sig fortfarande inte vad en liter mjölk kostar. Men jag lär mig. Och det är inte det att jag är bortskämd i vanlig bemärkelse. Jag har valt att skämma bort mig själv.

Jag hade ju ett annat liv, innan pengarna kom. Jag VET ju hur det är att vara ekonomisk. Jag är ju trots allt uppvuxen med en ensamstående mor till två barn. Jag vet exakt hur det verkliga livet ser ut. Men det är lätt att gasa på. Alldeles för lätt.

Fast de senaste åren så har jag fått lära mig att bromsa. Ordentligt. Jag får givetvis lite återfall då och då. Som kostar mycket skäll från maken. Men jag lär mig som sagt. Och det går ganska bra.

Men det har också fått mig att omvärdera vissa saker. Att familjen alltid kommer i första hand. Att man faktiskt kan vara lycklig utan att ha en massa pengar på banken. Jag hämtar talibanen vid 15.30-16.00-tiden varje dag. Då stänger jag av min mobil. Och jag blir fullständigt vansinnig om en anställd skulle ringa mig hem, på mitt hemnummer. Jag är bara "mamma" efter 16.00. Maken har svårt att ta det där. "All vaken tid är arbetstid". Inte en chans, säger jag. Och låter fortfarande mobilen vara avstängd.

Problemet är att min man ser det lite annorlunda. Lyckligt familjeliv för honom är att man har mycket pengar på banken, och därmed kan göra trevliga saker tillsammans. Och visst, jag kan förstå vad han menar. Men jag håller inte med.

Jag kan se det mer objektivt. Jag ser en man som ALDRIG kommer att slappna av. Som alltid måste anta nya utmaningar. Som ser sig själv som misslyckad om han inte är mångmiljonär. Men som ändå sätter sin dotter främst i alla lägen. Fast, i mina ögon, på fel sätt.

Och tiden går. Och barnen växer. De växer jädrigt fort. Och jag har enorma problem att kliva av det snurrande hjulet. Eller alltså, inte kliva av. Dra ned tempot.

Fast det är klart. En sak kommer jag aldrig att sluta med. Mina väskor och mina lakan. Nån ordning får det väl ändå vara.

Och nu står jag här. Liksom en frustrerad tjur, med hovarna skrapandes i marken. Redo att kuta ut i ringen och jaga matadoren. Med en make, som köpte ytterligare ett företag i förra veckan.

I dag ska Jennifers sista sommarlovsdag bli något alldeles extra. För jag har redan dåligt samvete.

En skitmorsa. Det är exakt vad jag känner mig som.

Ojdå.

Jag fick just en ovanligt dum idé.

Jag sa precis till talibanen, att om hon vill, så kan hon få sminka mig. Med sitt smink. Sitt smink som hon har fått från gudmor W. (Som kommer från USA, och aldrig skulle komma på tanken att ge barn låtsassmink. "What's up with that? It's better to teach them early!")

Hon blev överlycklig och springer just nu in i badrummet och hämtar sin sminkväska. Det finns ALLT i den. Och ett mycket stort utbud av ögonskuggor. I allsköns färger.

Holy shit.

Dagens kommentar från en 4-åring.

Åker till IKEA. Inte ett alltför smart drag. Men var tvungen. Efter att ha pillat, dragit, lyft på allt i hennes väg, så bestämde hon sig för att hon skulle sitta i baksätet på vägen hem. Dessutom på min nyinköpta huvudkudde.

-Skulle inte tro det. Sa mamman.

Gap och skrik.

Efter ett antal fria val så sätter sig mamman bakom ratten, startar bilen och drar i väg.

Utan 4-åringen.

4-åring får panik. Mamman stannar bilen 50 meter längre fram. 4-åringen kommer rusande, öppnar dörren och kastar sig upp på hennes stol. Det tog 5 sekunder.

Lätt som en plätt. Mamman hade ingen ångest alls.

4-åringen hade lovat att sova på vägen hem från IKEA. Mellan våra stolar ligger en dvd-film. Det ska pillas,öppnas och stängas. Pillas, öppnas och stängas.

Mamman frågar då: "hur går det med din sovning hörrudu", och hör hur den gamle svenskläraren vänder sig i sin grav.

4-åringen svarar först att "det går bra". Sen stänger hon sina ögon. Hon fortsätter samtidigt att öppna och stänga filmfodralet.

En stund till går.

Mamman frågar igen, något irriterad, hur sovningen går.

4-åringen svarar, blundande:

"Men mamma, jag sover ju. Det är kroppen som är vaken. Och varför måste du prata med så stora bokstäver?"

Jahapp, och vad svarar man på det då?

Dagens fråga från en 4-åring.

Det är väldigt varmt i dag. Talibanen frågar om hon får vara naken. Givetvis, säger jag.

-Mamma, varför får man inte vara naken i affären?

Ehhm, är det någon som har ett riktigt bra svar? Ett svar som är logiskt för en 4-åring.

Kallt?
-Näe. Det är inte kallt.

Ofint?
-Vadå ofint, det är ju så naturligt att vara naken annars, säger ju alla, så varför inte i affären?

Det passar sig inte?
-Ja, det vet ju vi vuxna att det inte gör. Men en 4-åring.....

Vad jag svarade? Jag skyllde på kyl- och frysdiskarna. Att det är lite kallt i affären. Att man visst kan gå naken, men att man i så fall kommer frysa om rumpan.

-Aaha. Sa 4-åringen.

Dags för rond 3.

Talibanen somnar vid 21.30 igår. Naturligtvis. Brukar somna vid 19.30.

Vaknar jag av att hon ruskar i mig: "mamma, mammmmaaaaa, visst har jag sovit länge nu? Mamma, vakna och titta på din klocka. Då får du se att jag har sovit såååå länge mamma."

Vänder min stela nacke mot klockan och konstaterar att den är 06.50. Förvisso bra tid att vakna. Eller ja, allt är ju relativt, men om jag jämför med de senaste dagarna.

Så det känns bra. Tills jag kommer på att hon faktiskt somnade 21.30. Två timmar senare än vanligt.

Talibanen är i oerhört stort behov av att sova "sina timmar". Om inte, så är det bäddat för en katastrofdag.

Maken kommer med följande förslag, innan han drar till jobbet: du, är det verklig nån mening med att hon går på dagis torsdag och fredag? Är det inte lika bra och passa på att vara hemma denna vecka?

SKULLE INTE TRO DET. Sa jag.

Jag är ju så jädra korkad!

Jag är ganska bra på ganska mycket. Jag är också ganska dålig på en hel del grejer. Som t ex datorer.

För ett tag sen så laddade jag ned nåt tjafs från nätet. Eller rättare sagt; jag fick en förfrågan om jag ville ladda ned nåt om att bl a fixa till sina email.

Jag gjorde ju det. Jag lade in en speciell röst. Som säger nåt varje gång jag får ett mail.

Det är bara det att den här jävla mansrösten SKRIKER varje gång. Han skriker WHAT!!!

Med en sån där jobbig stämma. Typ att "vafan mailar du för".

Varje gång han skriker så håller jag på att skita på mig. Det är verkligen högt. Och jag är alltid lika oförberedd.

Två gånger, när jag har suttit i soffan, med datorn i knät, så har jag tappat den. Rakt ned på golvet.

Måste få bort den där jädra skrikhalsen på nåt sätt. Innan datorn pajar helt.

Fy för f-n, vilket humör, och kan det bli september nångång!

Talibanens bästa kompisar är grannarnas döttrar, 3 och 5 år. De går även på samma dagis. De är konstant osams. Så gott som, i alla fall. Men hävdar själva att de är bästa kompisar.

De har varit bortresta i 3 veckor. Talibanen har tjatat hål i huvudet på mig om "när kommer dom hem?", "kan jag ringa dom?" och så vidare. Gudskelov så ljög jag redan dag ett, och sa att jag inte hade föräldrarnas mobilnummer. Annars hade hon ringt sönder dem. Lätt.

I natt kom de hem. Glad i hågen berättade jag det för talibanen. Visste inte då att det var ett misstag. Hon fick dock hålla sig till dess att deras rullgardiner var uppdragna. Hon gick över. En timme senare kom hon hem. Storgråtandes. Nåt tjafs. Som vanligt. En liten stund senare kom tjejerna över. Jag är en god mor. Jag tar fram stora barnpolen. Fyller den med vatten. De badar.

De badar samsat i 20 minuter. Sen sätter talibanen igång. Skulle bestämma vem som skulle hoppa, hur rutschkanan (svårt ord det där) skulle stå i bassängen (har en sån där minivariant som de använder för att åka ned i polen) och så vidare. Jag fick kliva in 100 ggr och reda ut osämjan. Alla tre har ett sjuhelvetes humör.

Time out och dags för lunch. Jag försökte tala allvar med talibanen om att man måste komma överens, att man får turas om, att man ska vara rädd om sina vänner. Och, ja, allt det där man förväntas lära ut till små kottar.

Löften utbringades.

Tjejerna kom tillbaka. Dags för rond 2. Samma visa igen. Främst de två yngsta. Gudskelov så har deras föräldrar samma syn på uppfostran som jag, så jag räds inte att säga ifrån på skarpen, om de är dumma mot varandra. Till slut lackade den yngsta och drog hem. Den andre gick in till oss och lekte med barbie. Kvar var talibanen. Stortjutandes. Allt var bara fel.Hon var ensammast i världen och "jag är så så ledsen mamma."
Och utan att veta när hon vaknade i morse, så vågade jag konstatera att det var före tuppen. Garanterat.

Jag ruttnade och sa att hon fick följa med mig till K-Rauta och köpa grejer. Hann inte ens ned till lokala huvudgatan förrän hon däckade. Jag kunde i frid ratta runt till flera affärer och handla lite. Väl medveten om att hennes två timmars sömn i bilen skulle rendera i att hon skulle gå till sängs för natten bra mycket senare än vanligt.

Väckte henne kl 17.50, på garageuppfarten. Hon ville genast leka med tjejerna. Jag talade om att "du, nu bestämde jag innan vi åkte att du inte leker med dom mer idag, för du kan inte uppföra dig. Och det blir inget i morgon heller. Det sa jag när vi åkte hemifrån." Gråt och tandagnisslan. Men jag stod fast.

Strax innan hon gick till sängs så upplyser hon mig om följande;

"Mamma, mitt gnäll har dött nu när jag är 4 år, och jag ska alltid lyda dig och pappa. Så att jag får julklappar av tomten."

Ehh, hur f-n kom han in i bilden? Mitt i sommaren.

Ja ja, dagiset öppnar inte förrän på torsdag, så jag får nog se till att ha ärenden på stan. Med talibanen. Så undviker vi problemen. Det verkar väl lagom pedagogiskt?

I vanliga fall så åker hon upp på sitt rum för en time out. Jag låser aldrig hennes dörr. Det behövs inte eftersom vårt hus är ett skrutthus; snett och vint, så hennes dörr är jättetrög. Så jag drar bara igen den.

Det är bara det att min make(som har haft Operation-måla-om-talibanens-dörr-projekt, sen i maj) i förra veckan äntligen lyckades få dörren på plats igen. Givetvis utan dörrhandtag. Plus att den har stått på altanen halva sommaren. Så den har slagit sig. Rejält. Och det är inget vanligt dörrmått, så jag måste i så fall måttbeställa en ny, om inte plastpappa kan fixa till den. För den går inte längre att dra igen. Över huvud taget.
Och jag är för trött, stressad och frustrerad just nu, så jag har inget pedagogiskt tålamod kvar för andra time-out varianter.

Ska ta itu med det när dagiset öppnar. När jag kan återgå till mitt jobb. När webbsidan är klar. När mässan är avklarad.

Ska alltså återgå till att bli en bra, pedagogisk mor i början av september, med andra ord. Till dess tar JAG time out.
Tjolahopp

Jag har avancerat till en riktig bloggare.

Ja, så måste det ju vara, eftersom jag numer svarar på eventuella kommentarer. Visst är jag väl duktig!

16 år och p-piller.

Skulle vara en snäll mamma och tvätta tonåringens sängkläder. För att hon tycker det är skönt att komma hem och lägga sig i en "ren" säng.

Lyfter på lakanet, som fastnat i bäddmadrassen. Bäddmadrassen följer med i lyftet. Och se där ja. Där ligger ett litet plastfodral. Jag tar upp det och tittar inuti.

P-piller.

Öhhh, hur gick det här till?

Jag har funderat hela dagen. Skickade alldeles nyss ett störigt sms till dottern: "Och sen när började du äta p-piller?".

Tänkte att hon skulle smälla av och sätta L'escargon i halsen.

Svaret kom förhållandevis snabbt.

"Sen du sa åt mig att skaffa mig det."

Ehh, jag börjar nog bli gammal. Har jag verkligen sagt det. Jo, jag gjorde nog det. Fast jag skojade väl bara. Eller.

Vänta lite nu: p-pillren ligger här hemma. Hon är i Frankrike. När jag åt p-piller för 100 år sen, så har jag bestämt för mig att man ska äta VARJE dag.

Ska nog messa henne igen.

Telefonisten har sagt upp sig.

Bortsett från att premiäräta lördagsgodis, så har väl helgen för talibanen inte varit så kul. Jag bestämde mig nämligen för att göra i ordning lite i källaren. Vi har både bastu, dusch, tvättmaskin och toa därnere. Inget av det har någonsin använts.

Min bästa vän W kommer ju in från skärgården varje måndag, och jobbar hos oss fram till onsd-tors. Och bor då således hos oss. Hon har eget rum i källaren. Mitt hobbyrum. Som ser ut som f-n.

Så min plan, sedan ett halvår, har varit att renovera det. Och i helgen var det dags. Fast, när jag skulle börja så kom jag på att; varför inte börja i andra änden.

Så toaletten har ommålats. Duschkabin har restuarerats, ett nytt litet syrum/relaxrum har skapats. En klädkammare, med alla mina dyra kläder (som jag kommer i, bara jag bantar 1000 kg först.)har städats.

När turen kom till mitt hobbyrum så tog tiden slut. Jag som hade lovat W att det skulle vara tipptopp tills hon kom...

Nåväl. En taliban som hade urtråkigt, som var i vägen överallt var ju då tvungen att förströ sig själv. Mellan varven var det tyst, men jag hade fullt upp, så det noterades inte.

Lördag kväll kom. Talibanen sov. Maken jobbade på kontoret. Jag satt som vanligt i soffan med datorn i knät. Det var ovanligt tyst. Tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle ringa en bloggkompis. Telefonen var puts väck. Jag tryckte på basenheten för att söka luren. Ingenting hördes. Jag sprang runt i hela huset och letade. Borta. Och mobilen hade jag glömt på kontoret.

Gav upp och hoppade i säng.

Nästa morgon hade maken hunnit iväg till jobbet igen. Av en händelse så gick jag ut till garaget. Där låg telefonen. Instoppad i verkstygslådan. Såklart.

Dagen gick. Skulle ha åkt till kontoret och hämtat mobilen, men hann inte. Skulle ha träffat en bloggkompis på stan, men maken upplyste mig om att han var tvungen att jobba hela kvällen. Kul. Jag fortsatte med Operation Källare. På kvällen skulle jag ringa dottern i Frankrike. Telefonen var åter borta. Jag frågade talibanen; Näe, vet inte mamma. Min man är rätt disträ, så möjligheten att han tagit den med sig var stor.

Skulle ringa och tala om för bloggvännen att jag inte kunde dyka upp. Klockan var mycket, ingen mening att maila henne för hon var redan i stan. Letade. Letade. Och letade.

I morse hade jag ett ärende ned till min klädkammare. Jag brukar gå dit en gång i kvartalet. På sin höjd. Rätt var det är så hör jag telefonen. Någonstans i min klädkammare. Jag letade febrilt. Och hittade den. Längst in i en sån där skoförvaring som man hänger ned från en pinne. Den låg i en sko. Såklart.

Frågar talibanen hur det kommer sig att den ligger där.

"Den hoppade dit mamma".

Tror jag måste till kontoret och hämta min mobil.

Pengatjafs med en 16-åring.

Jag har dåligt samvete. Fast jag borde inte ha det, eftersom jag har rätt. Men jag mår alltid tjyvens när jag har haft nåt rejält tjafs med tonåringen. Lyckligtvis händer det mycket sällan.

I våras så talade jag om att "i sommar är det du som jobbar, okey?".

Inga problem. Det skulle jobbas.

Sommaren kom. Jag kom då på att jag helt glömt bort att hon bara är 16, och således ej får stå i våra butiker själv. Vi kom då överens om att hon skulle hjälpa till med att färdigställa vår förbaskade hemsida. "Inga problem."

Sommarlovet börjar. Tonåringen arbetar 4 dagar.

That's it. 4 jävla dagar.

Jag tänker att: okey, det här är första gången på många många år som hon mår bra.

Jag låter tiden gå.

Det kostar pengar med tonåringar. Hennes 500 i månaden räcker inte särskilt långt. Maken tjatar om sommarjobb. Jag velar.

Jag lovade henne i sjuan att hon skulle få 1000 kr för varje MVG. Hon fick 8 st. Jag sa redan när hon konstaterade det, att hon inte kunde få dem förrän i augusti.

Sommaren går. För några veckor sen kom dessa pengar upp på tapeten igen. Jag sa att hon kan få en del till Frankrike. Resten får hon i slutet av augusti.

Tonåringar har jävligt dålig hörsel.

I går kväll går det upp för henne att hon inte kommer att ha med sig 8000 kr i fickpengar, som beräknat.

Jag får ett rausanfall som slutar med att jag frågar henne om hon tycker att jag ser ut som nån jävla bankomat.

Hon käftar inte emot. Som hon vanligtvis brukar. Jag förstår, att hon förstår, att hon faktiskt borde ha jobbat som hon lovat. Hon hämtar väskan. Jag kör henne. Jag ger henne 4500 kr (hon har nån tusenlapp själv). Vi kliver ur bilen. Hon börjar storgråta. Vill inte åka. Men känner att hon måste. Det går inte att dra sig ur.

Och nu sitter jag här och bara vill krama henne. Och säga att hon fanimej jobbar resten av sommaren. Det är färdigrest nu.

Dottern på franska rivieran. Själv kommer man ingenstans.

Jag sitter och filosoferar lite. Tänker på att jag faktiskt befinner mig på livets andra planhalva. Vid närmare eftertanke så är det konstaterandet inte särskilt tilltalande.

Jag tänker osökt på min 16-åriga dotter. Att hennes liv precis har startat. Och det med buller och bång.

Hon träffade sin första "riktiga" kille för några månader sen. Och han bor ju på Gotland. Så det blir många flygresor dit. Eller han hit. Jag åker som en babian mellan hemmet och Arlanda.

Vi drog iväg till Spanien en vecka. Vi kom hem, hon gick ut nian och var vackrast på balen.

Flera resor fram och tillbaka till Gotland.

Vi åker till Grekland. Vi kommer hem. 12 timmar senare drar hon en vecka till Öland med tjejkompisarna. Kommer hem.
Nästa morgon bär det i väg för en vecka till Gotland. Kommer hem. Med pojkvännen. Han stannar en vecka.

Morgonen efter, d v s i morse, sticker hon i väg till Saint Tropez med bästa kompisarna (och ett föräldrapar givetvis) och ska vara där en vecka.

Fy farao vad jag vill vara 16 igen.

Eller inte. Verkar jobbigt med att packa väskan varje vecka. Så jag stannar nog där jag är. Och blir äldre. På vägen till och från Arlanda...

Jungfrufärden mot lördagsgodislandet!

Jag har nog sällan varit med om någon som dragit i sig sin frukost så snabbt som talibanen gjorde i morse.

Innan jag ens satt på mig min skor, så stod hon vid bilen.

10 minuter senare så var man i himmelriket....



ÄNTLIGEN får jag äta lördagsgodis.




Det blev även till att äta klubba första gången.


"Mamma, jag tycker inte om. Det smakar socker!" Japp, då blir det ialla fall inga fler klubbor framöver.

Hon lyckades få med sig 1 kg godis hem. Jag tänkte att hon skulle få äta så mycket hon ville.

Hon smakade på det mesta men "det är inget gott". Jag talade om att man faktiskt inte behöver tycka om godis. Att det faktiskt finns barn som inte äter godis. Faktiskt.

"Vilka då?"
"Eh, ja, jag kan inte komma på någon just precis nu, men det finns, tro mig." Sa jag.

Nu sitter jag här på kvällen och kan konstatera att det mesta är kvar....

Nyhetens behag, tror jag visst att det brukar kallas...

Samtal med en 4-åring vid lunch

Äter lunch med talibanen. Följande diskussion utspelar sig. Till saken hör att hon idag är sjuuuukt grinig.

-Mamma, varför får man lördagsgodis?

-Eh, jaaa. Man får det om man har varit snäll hela veckan.

-Men, jag har ju varit grinig varje dag. Får jag ändå?

-Ja det får du. Eftersom det här är första gången.

-Men nästa gång då?

-Näe, inte om du har varit grinig hela veckan.

-Men mamma. Ibland är jag grinig för att jag har sovit dåligt (härmar min standardkommentar) fast jag HAR försökt att sova. Hur ska jag göra då?

-Jadu, om du har varit lite grinig, så är det okey. Då får du lördagsgodis i alla fall.

Tänker länge.

-Mamma, vi gör så här: jag får lördagsgodis. Och sen. Sen när det är slut. DÅ kan jag vara grinig. Det blir väl bra mamma?

Stööön.

-Ja gumman, det blir jättebra. Fast är det inte bättre att låta bli att vara grinig?

-Men maaaaaamma, det är inte jag som är grinig, det är min kropp.

-Jamen säg till din kropp att sluta och vara grinig då'ra.

-Min kropp lyssnar inte så bra. Precis som du säger till mig mamma.

Dubbelstööön.

-Det blir nog bra du. Vi får ta en lördag i taget vännen.

-Mmm. Då tar jag första lördagen.


Alltså. Det spelar ingen roll vad jag säger. Hon har svar på allt!

Att avge löften till små barn.

Jag är av princip stenhård med att hålla löften jag ger till mina barn. Och det är ju bra.

Vad som kanske inte är så bra är att jag inte alltid tänker före jag avger löftet.

DÅTID:
J har sedan ett par år tillbaka tjatat om att få börja äta lördagsgodis. Jag tycker att godis är ett nödvändigt ont. Varför ska man egentligen lära sig att äta det?

Nåväl. Jag har alltid svarat att när hon lägger av med tummen, så ska hon få lördagsgodis.

Det kan för andra tyckas taskigt att, varje gång hon varit på kalas, så har hon fått hoppa över godiset. För jag har varit benhård med det. Snälla föräldrar har istället lagt i nån kaka, eller nåt annat "gott".

Vi har 10 st videobutiker. Hon känner väl till dessa. Hon känner också till att vi har godis där. Två av butikerna ligger ganska nära hemmet. Den som ligger närmast har ett sedvanligt lösgodissortiment. J har varit med mig när jag ibland är där och fyller på. Hon är duktig och hjälper till. Fyller alltid en påse med godis och säger att hon "ska spara det tills jag slutat suga på tummen". Jag slänger alltid påsen efter ett par dar.(Eller äter upp den själv....)

I den andra butiken, som då också ligger nära hemmet, så har vi byggt ut lösgodisavdelningen. Vi har megastora trälådor fyllda med typ 70 olika sorter, eller nåt. Det vet J. För J har varit där. Och alltid sagt: "när jag slutar suga på tummen så får jag äta allt det här, eller hur mamma?."

Och här har det angivna löftet uttalats: "Jaaadå, du ska få äta hur mycket du vill." Inte tänkt så noga på saken. För det skulle ju bli omöjligt att göra sig av med tummen.

NUTID:
J har varit enormt duktigt med sin tumavvänjning. Det har varit ett helvete hela veckan, men det går. Och det går bra.

J har ett mycket bra minne. Faktiskt bättre än de flesta jag känner. Hon har hela veckan deklarerat att hon "på lördag ska få lördagsgodis". Och hon har redan resplanen fullständigt klar:

"Efter frukost åker vi till Brommaplan, och då får jag ta godis från alla lådor, sen åker vi till Alviksbutiken, så får jag ta godis från alla lådor där."

I morse vaknade hon kl 06.00 (stööön). "Mamma, nu är det bara EN dag kvar!"

Och vad kan jag säga? Det är bara att hålla vad man lite slarvigt har lovat genom åren.

Är jag en bloggfluktare?

Jag är lite konfunderad. Sen ett par månader tillbaka så har mitt intresse för att blogga ökat lite. Detta har i sin tur resulterat i att jag tagit mig tid att titta på andras bloggar, och här är mitt dilemma;

Ska man kommentera, eller inte? Jag menar, ibland kan jag bli totalt fascinerad av en människas liv, kanske känna igen mig, eller bara rent av tycka att just den personen skriver aproligt. Men, det känns som om jag snokar i en människas privatliv. Att jag tar mig friheter om jag kommenterar.

Visst, jag inser att bloggar man, så är man öppen för allmänheten, och man får gilla läget. Men det känns ändå som att jag gluttar in i en annan människas liv utan att be om lov. Och det känns lite obekvämt.

Själv blir jag alltid jätteglad om någon kommenterar mina inlägg. Fast jag är dåligt på att svara. Eller rättare sagt; jag har svårt att tro att den som kommenterat går tillbaka in och kollar om jag har svarat. Känner bara en som är mycket duktig på att svara, och där man som bloggvän går in och kollar hennes kommentarer: Tre Flickor.

Å andra sidan så har jag svårt att förstå det här; det är endast en handfull människor i min omgivning som vet att jag bloggar. Jag har bara två gånger lämnat ut min adress. När någon för mig helt okänd lämnar en kommentar här så blir jag, som sagt, jätteglad, men samtidigt blir jag mer "hur f-n gick det här till?, hur hittade hon mig?".

Jag tror att jag fluktar vidare. Det är ju knappast risk för att man blir tagen på bar gärning...

Givetvis

Givetvis så var mannen tvungen och åka köpa två extra trådlösa fjärrkontroller igår.

Givetvis så stod vi där på kvällen, 4 fjantar, och hade boxningsturnering.

Givetvis så kan jag knappt lyfta mina feta armar idag.

Dagens Man!

Man fyller 41
Man blir uppvaktad på sängen
Man får Nintendo Wii, med alla attiraljer
Man lycklig som en 5-åring
Man kopplar in på tv:n
Man sätter på boxningsspelet, där man själv utövar sporten

Man ser ut som en fjant.

Hustrun lämnar walk over och rymmer till jobbet.